Konsten att döma Littorin

Jag har ingen aning om ifall Sven-Otto Littorin har köpt sex eller inte. Det enda jag känner till om den så kallade affären är det jag har läst mig till i tidningarna. Och utifrån det jag har läst är jag inte särskilt övertygad. Nu kan det såklart finnas ytterligare uppgifter som ännu inte har kommit fram. Men egentligen är det intressanta i sammanhanget mediernas agerande och svenska folkets reaktion och det konsensus som verkar ha vuxit fram att Littorin är skyldig.

Föreställ er följande scenario. Jag har en dator med en installerad adressbok. I den adressboken lägger jag in ett gammalt telefonnummer till Ylva Johansson - ett telefonnummer som inte längre används utan i dagsläget istället går till ett dagis. Sedan ringer jag upp Aftonbladet och säger att Johansson har köpt sex av mig för fyra år sedan. Det enda beviset är telefonnumret i min dator. Ylva Johansson kallade sig för Klara Eriksson när hon kom hem till mig och jag hävdar att jag inte kände igen henne när vi träffades. Men jag hävdar nu med bestämdhet att det var Ylva Johansson som betalade mig för sex. Aftonbladet publicerar historien, men jag har krävt att få vara anonym. Löpsedeln lyder: Linus 24: "Jag sålde sex till Ylva Johansson". Ylva Johanssons liv slås i spillror och hon lämnar självmant politiken. Pressen blev för stor. Hon orkade inte längre. Eftersom jag påstod att det skedde för fyra år sedan har brottet redan preskriberats. Jag har inte heller gjort någon polisanmälan och eftersom jag är anonym kan inte mina påståenden kontrolleras. Ylva Johansson har noll chans att försvara sig.

Låter det absurt? Ja, det är faktiskt precis vad som har hänt i Littorinaffären. Littorin är totalt dömd oavsett ifall han gjorde det eller inte. Han kan inte heller bemöta kritiken och uppgifterna kan inte granskas - "Anna 30" är ju anonym. Frågan om Anna 30 kan ha andra motiv bakom att gå till Aftonbladet kan aldrig utvärderas eller diskuteras. Vi vet ju inte vem hon är.

Nu säger jag inte att det är fel att pressen kan publicera med anonyma källor. I själva verket är källskyddet en mycket viktig princip för en demokrati. Men vinklingen kan få en att bli lite smått illamående. Eftersom källan är anonym och eftersom bevisen är så pass svaga borde vi ställa oss mer skeptiska. Problemet är bara att vi inte gör det. I dagsläget agerar löpsedlarna domare i praktiken i Sverige. Om man blir uthängd så måste det stämma. Ingen rök utan eld ni vet.

Som medborgare måste vi även självmant granska granskarna - i det här fallet kvällspressen. Och kvällspressen har såklart ett ansvar att verkligen kontrollera sina uppgifter. I det här fallet har kvällspressen - närmare bestämt Aftonbladet - misskött sig. Lena Mellin menar att AB aldrig skulle ha publicerat uppgifterna ifall Sven-Otto Littorin hade dementerat dem. Troligtvis av den anledningen att bevisen inte var särskilt starka. Nu publicerade de eftersom han avgick - en tecken på att han skyldig förstås. Problemet var bara att Sven-Otto Littorin dementerade det hela. Flera gånger. Både själv och via sin pressekreterare. Enligt gällande logik borde inte Aftonbladet då ha publicerat. Men det gjorde de ändå. Bra där.

Adjö rättsstat.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, littorin, samhälle, val2010