Får det lov att vara lite perspektiv?

Pär Nuder - varför inte?

2011-01-23T13:10:00.003+01:00

Under de senaste månaderna har jag gått in i någon form av post-valrörelseperiod och har i ärlighetens namn inte varit så motiverad till att blogga. Nu när dammet har lagt sig efter sammandrabbningen i september är det måhända dags att återuppta den trevliga sysselsättningen igen.

Vad händer i politiken för tillfället? Svaret är nog tyvärr: Inte särskilt mycket. Oppositionen är rejält krossad och det ledande oppositionspartiets agerande efter valet kan väl närmast beskrivas som pinsamt. Att mitt eget parti når nya framgångar i opinionen medan S faller snabbt är näppeligen någon överraskning. Problemet är att det inte är bra för den politiska diskussionen. Granskningen av regeringens politik sköts för tillfället av ett knappt reformerat f.d. kommunistparti på vänsterkanten, ett gäng naiva söderhipsters vars partiledare är på väg ut samt allas vår favorit, herr främlingsfientlig populist, Jimmy Åkesson med entourage. Hurra!

Det kommer i ärlighetens namn kännas ganska bra när Socialdemokraterna i mars har valt en ny partiledare då man äntligen kan ta del av ett vettigt politiskt samtal igen. Frågan på allas läppar är dock vem partiets framtida ledare egentligen är. Kommer det bli Veronica Palm, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg eller varför inte Tomas Bodström?

Idag går flera tidningar ut med avslöjandet att Socialdemokraternas näste partiledare är ingen mindre är Pär Nuder. PÄR NUDER! Den supertråkige och okarismatiska gamle gråsossen?! Ungefär så tänker nog många. Men jag tänkte faktiskt komma till Pär Nuders försvar.

Socialdemokraternas problem är att medelklassen samt den arbetande delen av befolkningen har övergett partiet. Det finns en hel del representanter inom rörelsen, framförallt när det kommer till SSU och S-Studenter som helst vill se en vänsterkandidat. Någon som vågar prata "visioner". En sådan kandidat skulle måhända göra sig bra inom rörelsen, men när det kommer till att vinna val är det inte häri Socialdemokraternas lösning ligger. Om Socialdemokraterna ska kunna utmana Moderaterna behövs det en person som kan matcha Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i förtroende och seriositet. Tidigare har det pratas en hel del om Sven-Erik Österberg, men vem tror i ärlighetens namn att denne skogsarbetare och fackpamp som aldrig har satt sin fot på högskolan ska kunna locka tillbaka medelklassväljarna i storstaden?

Den så kallade arbetarklassen blir bara allt mindre och dessutom tycks den i allt större utsträckning gilla Moderaternas budskap. Att presentera en kandidat som går hem i de egna leden kommer inte att fungera. Professor Henrik Oscarsson skrev ett intressant inlägg om behovet hos S att locka till sig tjänstemännen samt de uppenbara problemen:

"Bland tjänstemän handlar det om saker som långa utbildningar, högskoleexamina, långvarig erfarenhet av ledarskap inom stora organisationer, goda språkkunskaper, internationella kontakter, erfarenheter av att ha jobbat utomlands, stora nätverk. Att vara prisbelönt, diplomerad, kunnig, effektiv arbetshäst gör inte saken sämre. Fyll gärna på listan! Min huvudpoäng är att tjugohundratiotalets tjänstemannameritokrati inte är helt kompatibel med den socialdemokratiska partimeritokratin. Det kan vara ett stort problem för Socialdemokraterna är att det finns ont om s-politiker i de egna leden som passar in på informations- och nätverkssamhällets gradbeteckningar. "

Låt oss därför återkomma till inläggets titel: Pär Nuder - varför inte?! Visst betraktas han som tråkig och okarismatisk, men det finns en annan framgångsrik politiker med liknande drag: Fredrik Reinfeldt. Sveriges statsminister är superpopulär hos svenska folket. Pär Nuder har troligtvis inte möjligheten att bli älskad, men kan kanske bli väldigt respekterad. Nuder är jurist, bosatt i Stockholm, har varit finansminister och har nyligen blivit anställd av Madeleine Albright. Kalla mig tokig, men jag tror detta kan bli en farlig motståndare.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Pär Nuder, Socialdemokraterna, politik, samhälle, regeringen, Sverigedemokraterna

Två korta noteringar

2010-10-28T23:31:00.002+02:00

1. Den rödgröna skilsmässan skriver idag på DN-debatt där de föreslår en "ny" sjukförsäkring. Det nya består i att återgå till det gamla där det inte fanns några tidsgränser. Det "nya" består även av att enligt sann kvällstidningsmentalitet vilja utforma sjukförsäkringen utifrån enskilda fall. Fortfarande har oppositionen inte fattat att frågan är samhällspolitisk. Sjukförsäkringen är ingen bullmamma - utan en komplex samhällsekonomisk fråga där det huvudsakliga problemet är detta och inget annat: Sverige står inför en demografisk mardröm i framtiden. Hur kan vi då tillåta oss att arbetsföra människor inte arbetar?

2. Många kräver idag Sofia Arkelstens avgång, dock är väldigt få av dessa moderater. Sofia Arkelsten är Moderaternas partisekreterare och om det är någon som ska kräva hennes avgång är det vi. Men det gör vi inte av en mycket bra anledning. Vi anser nämligen att hon är rätt person på rätt plats.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om Sofia Arkelsten, Shell, de rödgröna, sjukförsäkringen, politik, ekonomi

Kristendom i skolan

2010-10-13T17:26:00.003+02:00

Jan Björklund har kört över skolverkets förslag att inom ramen för religionsämnet studera samtliga världsreligioner lika mycket. Tack för det! Någon måtta får det faktiskt vara på somliga offentliga företrädares beröringsskräck med kristendomen.

Varför studerar vi svenska språket mer i den svenska skolan än engelska, franska, tyska, spanska, italienska...et cetera? Varför studerar vi mer svensk historia inom ramen för historieämnet än spansk, kinesisk eller amerikansk historia? Varför lägger vi större vikt vid att få eleverna att förstå det svenska politiska systemet än vid att studera det ryska? Varför lägger vi mer fokus på kristendomen inom religionsämnet än på buddhism, hinduism och judendom? Svaret på dessa frågor är helt självklart. Svenska språket, svensk historia, det svenska politiska systemet och kristendomen är centrala för att förstå det svenska samhället, våra traditioner, våra uppfattningar och våra institutioner. Att påstå att Sverige inte har påverkats av kristendomen och den kristna världsuppfattningen är urbota obildat.
______
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, kristendomsundervisning, religionsundervisning, skolpolitik, politik, samhälle

Superframgången som ledde till förlust

2010-09-20T18:21:00.004+02:00

Måndagen den 20 september. Sverige ser idag annorlunda ut på många sätt. Riksdagsvalet är avgjort, men än är det inte helt färdigräknat. Först i slutet av veckan kan vi uttala oss om den exakta mandatfördelningen.

Dock vill jag såhär dagen efter valet skrivna ner några reflektioner från valrörelsen och om valresultatet. Sedan den 7 augusti när MUF hade valupptakt i Norrköping har jag jobbat med valet i en exponentiellt ökande takt. De sista veckorna har det blivit valarbete varje kväll och sedan i fredags har jag kampanjat för en Alliansseger dygnets alla timmar förutom när jag gick hem för att somna totalt utslagen. Att få vara med i en valrörelse är fantastiskt. Många, framförallt studenter, diskuterar politik inför valet och precis efteråt. Valmanifesten jämförs; man pratar om partiledarna och de senaste utspelen. Det är riktigt kul att samhällsintresset får sig ett rejält uppsving några veckor var fjärde år. Emellertid finns det här en insider- och outsiderproblematik för att använda lite ekonomiska termer. Om man är med i ett parti och ser valrörelsen inifrån har man per automatik ett helt annat perspektiv än den som enbart står bredvid som betraktare. Ett partiengagemang är det enda sättet är VERKLIGEN förstå hur politiken fungerar i Sverige - det har jag bara blivit alltmer övertygad om. Hur många statsvetenskapliga/nationalekonomiska/juridiska kurser du än läser kommer du aldrig helt förstå dig på politiken om du inte har varit inne och faktiskt gjort en insats. Att läsa DN/SvD/Fokus etc är ett utmärkt sätt att sätta sig in i de politiska frågorna, men det gäller att också betrakta inifrån.

Vi gjorde en helt fantastisk valrörelse. Ingen kan påstå någonting annat. Vårt uppsatta mål (som givetvis sätts en aning för högt för att alla ska ha någonting att kämpa för) uppnåddes - sånär som på 7000 röster. Målet var att Moderaterna skulle erövra 30 % av rösterna. Vidare skulle Alliansen tillsammans uppnå 50 % av rösterna och egen majoritet i riksdagen. Dessutom skulle Alliansen få egen majoritet i Uppsala kommun och i Uppsala landsting. Allt detta uppnådde vi - förutom att Alliansen fick 49.3 % av rösterna och inte 50 % riksdagsvalet. Trots detta gick Alliansen framåt sedan förra valet medan oppositionen backade. Det är nu dryga fem procentenheters skillnad mellan de rödgröna och Alliansen i riksdagsvalet. Vi hade all anledning att fira på valnatten. Den demokratiska enpartistaten har gått i graven. Socialdemokraternas gyllene era är förbi. Sverige valde framtiden. En borgerlig regering har blivit omvald.

Det är fantastiskt och det ska inte glömmas bort. Efter så oerhört hårt jobb förtjänar vi att vara stolta över vår insats. Vi vände ett 20 procentenheters underläge i opinionen för två år sedan till ett fem procentenheters överläge. Vi gjorde något historiskt.

Vi uppnådde alltså nästan våra mål. Skillnaden mellan 49.3 % och 50 % låter inte särskilt mycket. Tyvärr innebär det exakt allt. Trots enorma framgångar i valet och trots att de rödgröna går tillbaka så tappar Alliansen mandat i Sveriges riksdag. Fler har röstat på Alliansen denna gång än i valet 2006, men vi tappar ändå mandat och har inte längre majoritet i riksdagen. Det är i slutändan mandatfördelningen som avgör. Fyraprocentspärrens effekter har gjort sig påmind.

Sverige har länge varit förskonat från rasistiska populistpartier, men inte längre. Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna har tagit plats i riksdagen och har redan gjort det parlamentariska läget osäkert. Det är förskräckligt. Partiet lockat väljare från samtliga etablerade partier och fick ungefär 5,7 % av rösterna. Man får vänta med att göra en analys, men här måste man kritisera de rödgröna. SD skulle aldrig någonsin ha fått 5,7 % av rösterna om inte det hade varit en ständigt spelteoretiskt tjat om SD under hela valrörelsen. De rödgröna låg efter i opinionen - egentligen ända sedan i juni i år. Det vi har upplevt de senaste veckorna är desperata försök från de rödgröna att koppla ihop SD med Alliansen. "Fredrik Reinfeldt har inte svarat på om han tänker samarbeta med SD" , hur många gånger har vi inte hört det? Det började egentligen redan förra hösten när Aftonbladet publicerade SD:s hatartikel mot muslimer och partiet fick ett uppsving i opinionen. De rödgröna krävde svar från regeringen. Reinfeldt sa redan då något mycket klokt. "Jag tänker inte gräva ner mig i spelteoretiska diskussioner om SD, eftersom detta enbart kommer gynna partiet" och sedan hänvisade han till ett partibeslut om att Moderaterna aldrig tänker söka stöd från Sverigedemokraterna. Men det räckte inte. De rödgröna tjatade vidare och ju närmare valet vi kom desto mer lyftes Sverigedemokraternas framtida ställning in i debatten från rödgrönt håll. Peter Eriksson gick till och med så långt att han hävdade att Reinfeldt nu har öppnat för samarbete med Sverigedemokraterna. Det Reinfeldt hade sagt var att han tyckte det var rimligt att det block av Alliansen och de rödgröna som blir störst får bilda regering ifall det är så att SD kommer in. Nu är valet avgjort. Alliansen blev största block och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Reinfeldt fick helt rätt och de rödgrönas tjat visade sig vara totalt fel. SD har gynnats av alla spelteoretiska resonemang och Reinfeldt gör nu precis som han hela tiden har lovat - han söker aldrig stöd från SD, men sitter kvar eftersom Alliansen blev största blocket. Förhoppningsvis kan Alliansen få till ett samarbete i någon form med Miljöpartiet. Exakt hur det kommer att se ut har jag ingen aning om.

Sverigedemokraterna hör inte hemma i Sveriges riksdag. Vi talar här om ett parti vars politik grundas på främlingsfientlighet. Dessutom är SD extremt oseriöst i ekonomisk bemärkelse. Partiets ekonomiska kalkyler där man dubbelräknar och trippelräknar kostnaderna av invandring och låter bli att lyfta in invandringens ekonomiska vinster har dömts ut. Igen och igen och igen. Men sådana argument spelar ingen roll. Människor som röstar på SD gör det inte för att de anser att partiets politik är genomtänkt och seriös. Sverigedemokraterna är det klassiska exemplet på ett oansvarigt missnöjesparti. Vi talar knappast om "the best and the brightest" när vi talar om Sverigedemokraterna. Den typiska SD-väljaren är en lågutbildad arbetslös man i glesbygden. Sverigedemokraterna bygger sin politik på felriktad bitterhet. Deras väljare är missnöjde i största allmänhet och i det läget är det lättast att bara skylla på invandrarna. Det har hänt förr i historien och i övriga delar av världen och det har nu hänt här i Sverige. Det är bara att beklaga. Nu gäller det att de seriösa partierna i Sveriges riksdag tar denna bitterhet på allvar, så att SD inte sitter kvar efter valet 2014. Detta får dock aldrig ske genom att vi ger efter för Sverigedemokraternas krav. Det är helt otänkbart.

En superframgång som ledde till en förlust helt enkelt. Känslorna på valvakan var minst sagt blandade. Aldrig har ordet bitterljuvt passat så bra för att beskriva en situation.

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Expressen, Expressen, Expressen
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, politik, samhälle, val2010, ekonomi

Det hade jag aldrig kunnat gissa

2010-09-16T23:02:00.004+02:00

"Experter dömer ut Sverigedemokraternas valmanifest" lyder en rubrik i Expressen. "SD:s valmanifest döms ut som glädjekalkyl av ekonomer" lyder en annan rubrik i Aftonbladet.

Nejmen det hade jag aldrig kunnat gissa. Jag som trodde Sverigedemokraterna hade en genomtänkt politik. Attans också. Ska vi satsa 100 spänn på att jag får några kommentarer på det här inlägget om att etablissemanget är emot SD och att partiet " bara säger sanningen till skillnad från alla andra"

PS. Skönt citat av Jimmy Åkesson idag i Debatt: "Varför ska vi ha experter? Kan inte alla bara få lyssna på vad jag säger och sedan bestämma sig för om de håller med eller inte" - - - - > journalistisk granskning och kritiskt tänkande är inga ideal som faller SD i smaken.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, val2010, politik, samhälle, ekonomi

Sverigedemokraterna är osvenska

2010-09-12T22:41:00.004+02:00

Sverigedemokraterna är i grunden ett främlingsfientligt missnöjesparti vars politik syftar till att misstänkliggöra människor från andra länder. Partiet använder etnicitet och kulturella skillnader för att skapa konflikter i samhället. Medan andra partier diskuterar integration talar Sverigedemokraterna om stängda gränser. Medan andra partier bejakar ett mångkulturellt samhälle talar Sverigedemokraterna om det typiskt svenska, utan någon som helst kritiskt diskussion om vad som faktiskt är svenskt. Tolerans och öppenhet är bland det mest svenska som finns. Just därför är Sverigedemokraterna extremt osvenska. När andra partier finansierar sina förslag skapar Sverigedemokraterna fantasikalkyler, vilka blir utdömda igen och igen av den ekonomiska expertisen, där både skatterna ska sänkas och utgifterna höjas genom att "dra-ner-på-muslimerna". Sverigedemokraterna gillar att vara martyrer och hävdar att de säger sanningen, när de i själva verket inte har någon koll på vare sig ekonomi eller ansvarstagande för Sverige. Om man tycker om Sverige röstar man inte på Sverigedemokraterna. Om man värnar om det typiskt svenska röstar man aldrig på Sverigedemokraterna. Om man tycker om Sverige röstar man på ansvarsfulla politiker - inte ett gäng vars stora mål är att synnas, att bråka och att skita i allt vad svenskhet heter.

__________
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, val2010, politik, samhälle, Sverige, ekonomi

Operation lögn har inletts!

2010-09-11T00:41:00.002+02:00

Jag tycker illa om bloggare och debattörer som titt som tätt häver ur sig att motståndarsidan börjar bli desperat. Jag tycker också rejält illa om de som hävdar att valet redan är avgjort. Valet är fortfarande helt öppet och därför gäller det att kämpa in i mål.

Men ibland måste man ändå få spekulera en aning kring motståndarnas beteende. Om man tittar tillbaka på vad de tre vänsterpartierna har lagt krutet på de senaste dagarna handlar det om att sprida ut lögner om Alliansens påhittade framtida samarbete med Sverigedemokraterna.

Vad har Reinfeldt sagt 1000 gånger vid det här laget? Jo, att det block som blir störst ska få bilda regering. Punkt slut! Det är en väldigt tydlig ståndpunkt. Oppositionen gillar dock att gräva ner sig i spelteoretiska funderingar och har inte nöjt sig med detta. Kan regeringen sitta kvar med passivt stöd från Sverigedemokraterna? För det första kan inget Alliansparti hindra att SD röstar för ett lagförslag i riksdagen. Detta skulle såklart kunna klassas som passivt samarbete, men det är som sagt ingenting man kan göra något åt. Om de rödgröna vill fälla en Alliansregering måste de kanske göra detta med hjälp av SD - något som vänsterkartellen inte helt har uteslutits. Dock bör vi sluta diskussionen här. Inget block vill samarbeta med Sverigedemokraterna - så enkelt är det. Att försöka påskina att Alliansen har en dold agenda är löjligt, osmakligt och ovärdigt. Om det vill sig så illa att SD kommer in i riksdagen måste man såklart lösa det på ett sådant vis att partiet inte får något inflytande samtidigt som vi får en handlingskraftig regering. Allt annat vore otänkbart.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Alliansen, val2010, politik, samhälle, rödgröna

Klumpigt SVT

2010-09-03T12:10:00.003+02:00

Fredrik Reinfeldt frågades igår ut i SVT. Enligt min mening utsattes statsministern för den hittills hårdaste grillningen. Det är såklart bra. Om man är statsminister och ytterst ansvarig för den nuvarande regeringens politik ska man få tuffare frågor. Inget konstigt med det.

Det som däremot är häpnadsväckande är att SVT av misstag har använt en person som ingår i Socialdemokraternas valkampanj som ett exempel på en person som har blivit utförsäkrad ur sjukförsäkringen. Det tyder också på att S är duktiga på att föra in sitt budskap både här och där. Det gäller för oss att se upp. Det är vidare på sin plats att SVT: s journlister förbättrar sin granskning avsevärt.

Söndagskrönika: Glad kontra bitter

2010-08-29T12:46:00.005+02:00

Valrörelsen är i full gång. Själv kampanjar jag nästintill varenda dag här fram till valet söndagen den 19 september. Redan nu på onsdag kan man börja förtidsrösta, vilket innebär att det är hektiska dagar med torgkampanjer, dörrknackning och en massa annat.

När man är aktiv i en valkampanj lägger man såklart märke till vissa saker. Vi i Moderata Studenter har tillsammans med MUF och Moderaterna såklart vår strategi för att nå ut till väljarna. Vi samkör dessutom en hel del med de andra partierna i Alliansen. Vad är det alltså som gäller i årets valrörelse?

För det första är dörrknackningen en metod som har slagit igenom. Med inspiration från Obamas presidentvalskampanj ska vi möta väljarna. Mindre stå och skrika på torg utan istället komma hem till väljarna och samtala. Det blir inga långa möten. Man frågar helt enkelt om personen som öppnar har några frågor om Moderaternas politik samt ifall det är något de vill att vi ska ta med oss till våra förtroendevalda. Vi frågar ifall de de har förtroende för regeringen et cetera. Förbluffande nog går det väldigt bra. Människor tycker att det är ett trevligt initiativ och ytterst få reagerar negativt. Många har frågor om någon sakfråga som de inte riktigt har greppat. Andra vill "tipsa" om något de tycker att vi har lagt för lite fokus på. Min känsla efter att ha knackat dörr här flera kvällar i rad är: Varför har vi inte gjort detta tidigare?

Moderaterna satsar alltså mycket på dörrknackning. Jag vet att Socialdemokraterna också gör det. Men vad är det få främst som skiljer oss från våra motståndare? Nu är jag knappast objektiv vad det gäller att recensera våra motståndares kampanjmetoder, men jag tänkte i alla fall göra ett försök.

Vi vet alla att Socialdemokraterna och SSU har enorma ekonomiska resurser. Vi på vår sida är alltid underdogs vad det gäller valkampanjer. Om vi har hyrt in en liten kampanjbil har sossarna hyrt in två stora jättebussar med tryck. Men det är inte här vi främst skiljer oss åt. Den stora skillnaden ligger i mötet med väljaren. I fredags kampanjade alla studentförbud på reccemottagningen här i Uppsala och skillnaden blev tydlig. Vi i Moderata Studenter hade massa blåa ballonger, vi spelade musik, vi delade ut nudlar med tryck för att göra reklam för vår valspurtskick-off. Syftet var såklart att värva medlemmar, men även att förmedla en positiv bild av oss själva. Alla som kom till universitetshuset välkomnades av oss till Uppsala. Stora leenden, glatt humör och positiv utstrålning är alltid våra ledord när vi kampanjar. Vi ska förmedla bilden att vi är ett roligt och trevligt gäng. Många vill prata politik vilket såklart är jättekul. Det kan även tilläggas att vi värvade en en hel del medlemmar under den timme reccemottagningen ägde rum. Men det är minst lika viktigt att väljarna ser på oss som "de där som alltid har kul och är trevliga mot alla". Vi jobbar precis på samma sätt när vi knackar dörr. Lättsam ton, aldrig angripa motståndarna och alltid önska en trevlig kväll innan dörren stängs. Det är ingen slump att vår kampanjhandling har titeln "Det viktigaste är att vara snäll".

Hur arbetar våra motståndare då? Givetvis skiljer det sig en aning mellan de rödgröna partierna. Ung Vänster/Vänsterns studentförbund är vår raka motsats. De är alltid arga. Jättearga! De tycker världen är fördjävlig efter fyra år med Alliansregeringen. Människor svälter, barn dör, pensionärer skjuts till döds och syndafloden är nära. Aldrig musik. Aldrig ett lättsamt leende. De är sammanbitna. Vet ni vad Ung Vänster har för huvudbudskap i sin valkampanj? På illröda ballonger har de tryckt "Festen är över". Just så! På affischer och roll-ups återkommer samma tema fast i kombination med "Det som är bra för överklassen är dåligt för dig". Ung Vänster åker faktiskt runt i Sverige just nu på en turné som beskrivs på här: "Fem festförstörare är ute på valturné landet runt". Kolla in www.slutpafesten.se. Ursäkta, men hur kan någonsin en sådan framtoning fungera? Festen är slut - innebär det att det har varit fest i fyra år, men nu är det slut på det roliga? Logiken är till och med dålig. Jag tror aldrig man värvar medlemmar eller lockar väljare genom att framstå som bittra och arga. Människor drar sig till de som har roligt och verkar trevliga. Att MUF är Sveriges överlägset största ungdomsförbund är ingen slump.

SSU och S-studenter har samma tendenser, men de är inte lika extrema. Dock är man fortfarande arga. Man är besvikna och blandar det hela med en hel del bitterhet. Har du någonsin sett Jutte Guteland glad i TV? Nej, hon är så arg att hon nästan kokar över. Aldrig ett skämt, aldrig ett lättsam ton. Gravallvarlig och superarg är det som gäller. Igår fick vi reda på att SSU hade varit och knackat dörr i samma område som vi skulle besöka senare på kvällen. En granne till en av oss ringde upp och berättade att de hade varit där. Han beskrev mötet som "läskigt". När han hade öppnat dörren hade några SSU: are bombarderat honom med utfall mot Alliansregeringen. Allt var skit. Sverige håller på och går under. Det var SSU:arna som hade stått för snacket och han hade lyssnat. Vi satsar istället på att prata så lite som möjligt och låta den vi möter istället få fråga och berätta vad han/hon tycker är viktigt. Olika metoder som sagt.

Valet är långt ifrån över. Vi får se vilka som har varit mest framgångsrika den 19 september.

_________

Läs även andra bloggares åsikter om val2010, politik, samhälle, valkampanj, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Valrörelsens viktigaste debattartikel: Det krävs en nationalekonom för att få slut på pensionärsgnället

2010-08-18T16:00:00.006+02:00

Idag släpptes bomben. Äntligen några som talar klarspråk! På DN debatt skriver idag två respekterade nationalekonomer om beskattningen av pensionärerna och konstaterar att mycket av den politiska debatten idag utgår från ett faktafel. Vad är valrörelsens viktigaste fråga? Vilken väljargrupp får mest uppvaktning av politikerna? Pensionsfrågan och pensionärerna givetvis! Samtliga partier kommer flera gånger i veckan med nya löften till just pensionärerna. Pensionärer skraffbeskattas heter det. Pensionerna har sjunkit. Det är synd om pensionärerna. Jag har skrivit om detta tidigare och ärligt talat börjar jag bli riktigt trött på det förbannade gnället från Sveriges pensionärsorganisationer.

Vad är då huvudslutsatsen i DN-debattartikeln? För det första att pensionärer INTE beskattas hårdare än löntagare. Det är faktiskt precis tvärt om eftersom arbetsgivaravgiften är en skatt som bärs av löntagarna och inte av företagen. Pensionärer betalar mindre i skatt än de som arbetar. Jobbskatteavdraget har visserligen minskat klyftan, men fortfarande betalar de som jobbar mindre i skatt än pensionärerna.

För det andra påpekas det ofta att Sverige är det enda landet i världen som beskattar pension mer är förvärvsinkomst. Detta är något som ofta påpekas av den socialdemokratiska pensionärsorganisationen PRO. Återigen är detta helt felaktigt. Jämförelser mellan länder är svårt i detta fall eftersom skattesystem och pensionssystem ser olika ut i olika länder, men om man ändå ska försöka sig på en jämförelse verkar det snarare vara vanligare att lön beskattas hårdare än pension än tvärt om.

För det tredje. Pensionärer är ingen utsatt grupp. Här finns det dock ett viktigt undantag, nämligen de så kallade fattigpensionärerna. Dessa lever enbart på garantipension och har de ofta väldigt dåligt ställt. Men den stora majoriteten pensionärer är faktiskt rika. Medelförmögenheten för en pensionär ligger över en miljon kronor. Under mandatperioden har Alliansregeringen sänkt skatten för fattigpensionärerna, vilket jag tycker är rätt och riktigt. Men när valrörelsen nu närmar sig och politiker från båda lägren talar om att skatteklyftan mellan arbetstagare och pensionärer ska minska är det rent struntprat. Klyftan finns där - men till pensionärernas fördel.

För det fjärde. Ibland hör man vänsterpolitiker hävda att pension är uppskjuten lön. Återigen är detta helt felaktigt. Jag citerar ur en statlig informationsfolder om det svenska pensionssystemet:

"Begreppet uppskjuten lön har kommit att användas för att man inte skall kunna sänka skatten enbart på förvärvsarbete. Man menar att pensionsutbetalningarna i själva verket är arbetsinkomster fast de utbetalas långt senare i livet. I samband med folkomröstningen 1957 genomfördes avsteget från att fondera avsatta lönemedel. Man valde då på socialdemokratiskt initiativ att beräkna förmåner istället för att återspegla de faktiska lönebeloppen. Även dagens pensionssystem är till största delen ett fördelningssystem. Sverige har i formell mening aldrig behandlat pension som uppskjuten lön."

Eller för att uttrycka saken annorlunda: Det är dagens löntagare som betalar för dagens pensionärer. Vad har detta för implikationer? Jo, nämligen det att ifall fler arbetar i Sverige så kommer pensionerna stiga. Att sänka skatten för de som arbetar för att uppmuntra fler människor till mer arbete gynnar alltså i längden även pensionärerna.

Alltså: Kan vi sluta prata om straffbeskattning av pensionärer? Kan politikerna sluta smöra för pensionärsgrupperna in absurdum? Jag är väl inte dummare än att jag förstår att pensionärerna är en viktig väljargrupp med högt valdeltagande, men hela debatten och de politiska förslagen har börjat spåra ur. Det gäller främst de rödgröna, men jag är även kritisk mot Alliansen som har hoppat på pensionärståget.

_________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, ekonomi, val2010, Socialdemokraterna, PRO, pensionärer

Nu är det igång

2010-08-17T23:16:00.004+02:00

Man är på väg hem från en kompis och klockan är elva på kvällen. Vad möter man då om inte ett glatt kampanjgäng från Moderata Studenter som kör järnet i Snerikes klubbkö. Givetvis hjälper man till ett tag. Det märks sannerligen att det är valrörelse.

Jag kan också bjuda på kvällens bästa respektive sämsta reaktion.

Bästa: "Jag älskar er!!!" Ni är så jävla bra!!. Äääääääälskar er!!!

Nejmen tackar! Det är sådant man vill höra när man står och kampanjar.

Sämsta: Moderaterna?! Nej, jag vill inte ha något godis. Jag tror på medmänsklighet!

Haha, nejmen då ska du inte gå med lilla vän. Vi tror nämligen på barnamord och världskrig i vårt förbund. Suck!

Angående butlers i tunnelbanan

2010-08-17T10:03:00.002+02:00

Hur tänkte ni nu kära socialdemokrater?!

???

2010-08-16T22:16:00.004+02:00

Socialdemokraterna vill införa butlers i Stockholms tunnelbana. Bra där! Precis vad Sverige inte bör prioritera i dagsläget. En annan mycket smartare idé är RUT - skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Tyvärr vill de tre vänsterpartierna avskaffa avdraget som skapar jobb och som dessutom ger möjlighet till livskvalitet till ett billigare pris.

Vem skulle förresten vilja släpa ner sin smutsiga tvätt i tunnelbanan? Jag skrattade hela vägen till valkick-offen med Ung Allians i Uppsala. Sossarna börjar bli desperata. Butlers i tunnelbanan?! Realy?!
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, butler, val2010, samhälle, politik

Sänkt skatt...igen

2010-08-15T00:57:00.001+02:00

Fredrik Reinfeldt har sommartalat. Talet innehöll en mängd olika prioriteringar som statsministern anser vara viktiga. Nu står det dock klart att det bestående huvudbudskapet verkar vara att skatterna ska sänkas - för dryga sex miljoner medborgare. Prioriteringen verkar vara rätt och riktig. Men Reinfeldt och Borg får passa sig. Moderaterna har med rätta ansetts vara ett siffernisseparti som aldrig kan sluta prata skattesänkningar. De ekonomiska frågorna är och förblir politikens grundplåt, men ibland kan det vara uppfriskande att höra om något annat också. Rättstryggheten, EU-frågorna, utrikespolitiken och kulturpolitiken - kan vi inte få höra något om det? Problemet är inte att Moderaterna vill sänka skatten. Problemet är att Moderaterna alltid vill prata om just det - att sänka skatten. Folk riskerar att tröttna.

Helsjukt

2010-08-13T21:32:00.003+02:00

LO meddelade idag att de ska köra en kampanj för Socialdemokraterna. Kampanjen består av bilder på Alliansens partiledare med undertexter såsom "helsjukt" och "dunderdumt". Här kan man göra ett antal observationer:

1. LO klagar titt som tätt på att samarbetet med regeringen fungerar dåligt. Man kan ju verkligen undra varför. Kan det kanske handla om att LO slampar ut sig och sina medlemmars miljoner till S och nu dessutom bedriver negativ kampanj utan Guds like med tillhörande personpåhopp?

2. En mer total sammanblandning mellan ett politiskt parti och ett särintresse får man nog leta efter. Wanja Lundby Wedin sitter i SAP: s verkställande utskott.

3. Det totala stödet från LO till Socialdemokraterna uppgår enligt beräkningar till dryga 600 miljoner kronor ifall man räknar in all gratis arbetskraft LO ställer till Socialdemokraternas förfogande.

Detta är det helsjuka i sammanhanget.

________
Knuff

Arbetslinjen kontra...komplex?

2010-08-13T13:47:00.004+02:00

Man måste som arbetsgivare planera inför framtiden. Allt annat vore väl konstigt. Det gäller att titta på marknadens efterfrågan för just din vara/tjänst. Precis detta har nu företagen inom RUT-sektorn börjat göra. De skissar på två tänkbara scenarion: 1. RUT-avdraget blir kvar efter valet i och med att Alliansen blir omvald, 2. De rödgröna vinner och avskaffar RUT. Aldrig tidigare har väl en branschs framtid hängt så mycket på ett valresultat.

Branschorganisationen Almega har givetvis ett incitament att hävda att jättemånga kommer att bli arbetslösa ifall RUT-avdraget försvinner. De exakta siffrorna kan givetvis alltid diskuteras, men att jobb kommer att försvinna är självklart. Almega uppskattar att omkring hälften av jobben inom sektorn försvinner ifall de rödgröna river upp RUT, vilket alltså skulle motsvara ungefär 5500 arbetstillfällen. Enstaka företag har redan börjat upprätta varsellistor för att vara beredda. Kom ihåg att Mona Sahlin var beredd att köpa Saab (en riktig förlustaffär) för att rädda 3000 jobb så sent som för två år sedan.

Vi i Alliansen tror på arbetslinjen. RUT har möjligtgjort att svaga grupper på arbetsmarknaden har fått möjlighet att få den där första viktiga arbetserfarenheten. Dessutom har det gjort svarta jobb vita och på så vis skapat trygghet för de anställda inom denna bransch. Men om det rödgröna vinner är det alltså slut på det roliga. RUT ska bort av skäl som fortfarande är svårförstådda. Argumenten från de tre vänsterpartierna har ofta en slagsida mot "vi-har-komplex"-tankegångar. Arbetarklassen ska inte städa hos tanterna på Östermalm. Klasskamp hit och klasskamp dit. Visst har vi hört det förr? Vad tycker de anställda själva? Anser de att de är förtryckta? Det verkar spela mindre roll. Att det knappast enbart är tanter på Östermalm som köper RUT-tjänster verkar inte heller bekomma vänsterexperimentet. Argumenten blir bara än mer konstiga med tanke på att prognoserna pekar på att RUT om några år troligtvis inte kommer kosta staten någonting eftersom sysselsättningsökningen uppväger kostnadnen för skattebortfallet. 75 % av de nyanställda inom RUT-sektorn kommer direkt från arbetslöshet.

Om några veckor avgörs det. Rösta för arbetslinjen!

Ta inte ut någon seger än!

2010-08-12T16:42:00.004+02:00

Alliansen är rökt. Det var statsvetarprofessorn Sören Holmbergs stalltips för ett par år sedan. Nu när det är lite drygt en månad kvar till valet leder Alliansen med knappt tre procentenheter i professor Henric Oscarssons poll of polls:

M: 32.5
C: 4.7
FP: 6.4
KD: 5.7
V: 5.3
S: 30.6
MP: 9.9
SD: 4.1
ÖVR: 0.6

ALLIANSEN: 49.3
RÖDGRÖNA: 45.8

Om vi tittar på oddsen hos de stora vadslagningsfirmorna ser vi i dagsläget att en alliansseger genomgående har lägre odds än en seger för de rödgröna, vilket såklart också är roligt:

Noxwin 1,80 mot 1,95
Ladbrokes: 1,80 mot 1,90
Nordicbet: 1,85 mot 1,85
Paf: 1,70 mot 2,05
Raybet: 1,74 mot 1,89
Unibet: 1,65 mot 2.05
Betsson: 1,67 mot 2,00

Sören Holmberg grämer sig nog en aning för det där uttalandet. Men samtidigt uttalade han sig bara utifrån historiska trender och då såg Alliansen faktiskt ut att vara just rökt. Det opinionsmässiga underläget var helt enkelt för stort. Förklaringen ligger givetvis i att väljare är mer rörliga och mindre trogna sina gamla partier i dagsläget. Den klassiska klassröstningen spelar en allt mindre roll och svängningarna i opinionen kan bli relativt stora i och med att endera blocket lyckas mobilisera just "sina" väljargrupper.

Visst är det kul när man leder. Men vi på den borgerliga kanten får under inga som helst omständigheter tro att vi har vunnit. Vårt övertag beror i stor utsträckning på att vi har lyckas mobilisera våra väljargrupper, medan framförallt de socialdemokratiska väljarna än så länge inte har lämnat sofflocket, vilket jag är övertygad om att de kommer att göra ju närmare valdagen vi kommer. Dessutom ligger vårt övertag nästintill innanför den statistiska felmarginalen, vilket på ren svenska betyder att skillnaden mellan blocken lika gärna kan vara exakt noll. Det kan till och med vara så att de rödgröna leder - fast då väldigt knappt. Därför mina vänner får sådana här opinionsundersökningar enbart vara ytterligare motivation för att jobba ännu hårdare. Allt annat vore dumt.

Vem ska stoppa oss?

2010-08-08T14:00:00.003+02:00

Idag är jag riktigt trött. Helgen har spenderats i Norrköping på MUF: s valupptakt som fortsatte långt in på natten. 1300 fantastiska muffare hade åkt från hela Sverige för att uppleva detta historiska ögonblick - när vi börjar slutkampen på vår resa för framtiden, för jobben och för fyra år till för Alliansregeringen. Fredrik Reinfeldt var där och mottogs som en rockstjärna. Anders Borg såklart han också. Per Schlingmann, Ulf Adelsohn och Niklas Wykman. Men framförallt var Uppsaladistriktet där! Nu börjar valrörelsen på riktigt. Och vi kommer att vinna! För vem skulle egentligen kunna stoppa oss?

Kärleken till FN

2010-08-01T16:18:00.004+02:00

När jag gick i lågstadiet anordnades det en gång om året en FN-dag. Vi ritade fredsduvor. Fröken pratade om hur bra FN var. Utan FN skulle det vara ännu mer krig än vad det redan är och krig vill vi väl inte ha, eller hur?

Nej, krig vill vi inte ha. Men vurmandet i Sverige för FN kan ibland ta sig smått sjukliga uttryck. Fredrik Segerfeldt skrev igår en spännande och läsvärd debattartikel på SvD brännpunkt angående FN-systemet brister.

"Det är inget nytt att organisationen (FN) karakteriseras av inkompetens, slutenhet och korruption. På kontoret i New York sitter mängder med sysslolös personal med mycket hög lön. Korrupta stater använder jobb i FN som belöning till lojala klienter. En del av personalen är också spioner åt sina hemländer. FN drabbas återkommande av skandaler som knappt nämns i svensk debatt eller media. För några år sedan avslöjades att UNDP slussat miljarder dollar till Nordkoreas Kim Jong-Il. Häromåret gav UNESCO pris till Hugo Chavez för att hans bidrag till sammanhållningen i Latinamerika. I olja-för-mat programmet till Irak stals miljontals dollar. Att FN-personal i fält utnyttjar de människor de är satta att skydda är legio."

Problemet med den svenska debatten är att FN: s brister väldigt sällan lyfts fram. FN har fått rollen som en god och snäll organisation som är lösningen på all världens elände. Tyvärr fungerar dock inte FN såsom man skulle önska. Just av den anledningen tror jag att politiker främst från vänsterkanten ganska lätt kan hävda att FN ska vara Sveriges viktigaste internationella arena - inte EU. Väldigt få i Sverige är medvetna om organisationens tillkortakommanden. Jag kan även inte annat än hålla med Segerstedt när han skriver att FN, utöver alla tidigare nämnda fel och brister, är skapad utifrån en tanke som är högst tveksam:

"Allra värst är dock de grundläggande strukturfel som organisationen lider av: universalitets- och likställighetsprinciperna. Det vill säga idéerna om att alla stater ska vara med, och att alla stater ska ha lika mycket värde. Detta oavsett om de styrs av diktaturer som mördar sin egen befolkning eller av demokratisk tillsatta ledare som folket kan utkräva ansvar av och avsätta. Endast 46 procent av FN:s medlemsstater klassas som politiskt fria.Det vore kanske inte så farligt om FN bara var en diskussionsklubb. Så är dock inte fallet. I stället är FN den internationella rättens främsta källa. Det är som att över hälften av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle vara nominerade av landets Hells Angelsklubbar. Hur legitim skulle en sådan rättsordning vara?"

När ordvalet har betydelse

2010-07-25T12:50:00.003+02:00

Jag betraktar mig inte som nyliberal. Jag anser inte heller att skatt är stöld. Däremot kan jag reagera mot ordvalet hos rödgröna politiker när de debatterar ekonomisk-politiska frågor och då främst uttrycket "regeringen har slösat bort pengar på skattesänkningar". Från och med nu och fram till valet kommer detaljfrågor debatteras. Den kommer vara skattesatser hit och bidragsnivåer dit. Därför kan det vara uppfriskande att ibland fundera lite kring de mer bakomliggande synsätten på samhället och medborgarnas pengar.

Låt oss vara på det klara med att följande resonemang är strikt teoretiskt och har egentligen inte mycket att göra med regeringens respektive oppositionens faktiska förslag. Här kommer istället ordvalen stå i centrum. En liten fundering kring själva diskursen som det så vackert heter.

Kan man då hävda att det slösas bort pengar genom skattesänkningar? Den frågan kan enbart besvaras med en följdfråga, nämligen: Vems är pengarna från första början? Min personliga åsikt och övertygelse är att tillgångar, om vi nu ska använda ett brett ordval, tillhör människorna. Tillgångarna tillhör medborgarna helt enkelt. Det kan här röra sig om lön, förmögenhet eller andra fasta tillgångar. I grund och botten är detta såklart en fråga om äganderätten. För mig är äganderätten helt central och ingår i det så kallade kittet av liberala rättigheter som jag anser är absoluta. Människan har makten över sin egen kropp och på så vis också i förlängningen det kroppen har skapat. Äganderätten och beskyddandet av denna är dessutom helt essentiell för själva grundfundamentet i marknadsekonomin.

Om man har min grundsyn på äganderätten blir det tämligen svårt att ens hävda att det går att slösa bort pengar på skattesänkningar. Resonemanget baseras på grundtanken att i ursprungstillståndet finns det ingen stat och inga skatter. Människor äger det de äger och den gemensamma välfärdsstaten är icke-existerande. Jag försvarar inte det här ursprungstillståndet. Jag är som sagt inte en fundamentalistisk nyliberal som anser att alla skatter borde avskaffas. Däremot konstaterar jag att detta likväl är ursprungstillståndet och det är utifrån detta vi måste förhålla oss. Varför har vi då skatter? Jo, inkomsterna vi får in via skatten kan nämligen användas för gemensamma utgifter på ett sådant sätt att det kommer hela samhället till gagn. Nyttan för hela samhället ökar ifall vi finansierar vissa verksamheter gemensamt. Tanken är mycket riktigt till viss del paternalistisk. Men man kan trots detta inte hävda att det slösas bort pengar på skattesänkningar. Man kan nämligen inte slösa genom att låta bli att stjäla som nyliberaler lite underfundigt brukar formulera det. Här har de faktiskt en poäng. Genom att ursprungstillståndet är att människor äger sina egna tillgångar kan man aldrig hävda att det är slöseri att låta dem behålla en större andel av det som rättmätigt är deras från första stund.

Om man ändå vill använda uttrycket "slösa bort pengar på skattesänkningar" måste man ha en annan grundsyn på äganderätten. Den andra utgångspunkten är den att staten äger alla tillgångar och allting som produceras. Om man utgår från att det är staten som per se har rättigheten till allting och att medborgarna mest får "fickpengar" genom att skatten inte är 100 % kan man såklart argumentera för att det slösas med skattepengar. I det fallet är ju en skattesänkning inte främst att betrakta som en avsaknad av inkomst utan istället som en utgift - en gåva till medborgarna.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen inte särskilt mycket mer än att jag tycker Socialdemokraterna och Miljöpartiet använder en argumentation som inte riktigt är logisk. De här två partierna erkänner trots allt den privata ägnaderätten och menar inte att staten borde vara absolut och på så vis borde de inte använda ovan nämnda uttryck. Rent logiskt alltså.

Detta var en teoretisk fundering. I verkligheten är såklart allting mycket mer komplicerat, men vi lämnar den keynesiska stimulanspolitiken, budgettaken och de statliga kommunbidragen för den här gången.
__________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, skatt, ekonomi, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, äganderätt

Bloggtips: 100-bloggen

2010-07-23T12:58:00.002+02:00

Funderar du på att rösta på Moderaterna i valet i september? Då borde du kolla in 100-bloggen. Där ger MUF Uppsala dig 100 anledningar varför du ska rösta på M om cirka två månader. Trevlig läsning!

100-bloggen

Satan, nu glömdes något viktigt bort!

2010-07-22T16:30:00.002+02:00

Ursäkta mig! Här har man lite semester och vips så börjar man glömma bort saker och ting. Igår var det nämligen den stora "skattefridagen". Om man väljer att se på skattebördan som ojämt fördelad över året där du i början av året betalar all din inkomst i direkta och indirekta skatter och sedan helt och hållet slutar att betala skatt när du har fyllt din kvot så skulle du sluta att betala skatt igår - förutsatt att du är normalinkomsttagare. Om Alliansen inte hade vunnit valet 2006 hade skattefridagen infallit i augusti. Men nu är vi så "lyckligt lottade" att den kommer så "tidigt" som i slutet av juli. Bara så att ni vet!
_________
Läs även andra bloggares åsikter om skatt, ekonomi, val2010, samhälle, politik, Alliansen

En inblick i en rödgrön hjärna

2010-07-21T15:01:00.003+02:00

Förhoppningsvis blir en av valets stora frågor Förbifart Stockholms vara eller icke vara. Idag skriver Fastighetsägarnas VD Christer Jansson på SvD Brännpunkt varför Stockholm och hela Mälardalen är i stort behov av att motorvägen som ska ta bilister mellan Stockholms södra och norra delar byggs.

Om man någon gång har åkt bil på Essingeleden i rusningstid (det vill säga ett flertal timmar på morgonen och på eftermiddagen) undrar man ganska snart varför i hela friden Stockholm inte har en vettig förbifart. Stockholm är navet i Mälardalen och mängder av människor pendlar in till staden eller genom den varje dag. Dessutom transporteras det massor av varor där varje lastbil tar upp plats på de befintliga vägarna. Essingeleden byggdes på 1960-talet och var anpassad för en trafik på ungefär 80 000 fordon per dygn. Idag trafikeras leden av hela 160 000 fordon per dygn och man behöver inte vara expert på infrastruktur för att förstå att något måste göras.

Stockholm behöver en förbifart av så många anledningar. Förutom de ovan nämnda är Förbifart Stockholm ett viktigt infrastrukturprojekt för att knyta samman stadens södra och norra delar. Just av anledningen att det finns så pass mycket som talar för byggandet av förbifarten har den politiska uppslutningen varit bred. De borgerliga partierna och Socialdemokraterna är samtliga för att det börjar byggas under nästa mandatperiod - inte en dag för tidigt! Men nu är det inte så enkelt. Våra kära små muppartier på vänsterkanten har en annan uppfattning och har kidnappat Socialdemokraterna på kuppen. Nu ska det istället hållas en folkomröstning om ett eventuellt byggande då de rödgröna inte lyckades komma överens i frågan. Man har redan nu börjat prata om fulformulerade valsedlar där förbifarten ställs emot en satsning på kollektivtrafiken.

Stockholm behöver bättre kollektivtrafik och kollektivtrafiken från de närliggande städerna i Mälardalen till Stockholm måste förbättras. Men man är bara världsfrånvänd ifall man på fullaste allvar ställer detta i konflikt med byggandet av förbifarten. Resonemanget säger en hel del hur man resonerar i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet. Enligt dessa partier är bilen och bilåkandet något negativt. På lång sikt ska bilåkandet avskaffas och på kort sikt ska det begränsas med högre skatt på bensin. Och det ska sannerligen inte uppmuntras genom byggandet av förbifart Stockholm! Bilen är dålig - ergo, vi ska inte bygga motorvägar som underlättar för bilåkande. Ungefär så resonerar Mp och V. Det tokiga i hela resonemanget består i att de inte kan skilja mellan önskvärt och faktum. Jag tänker inte ge mig in i frågan angående bilens vara eller icke vara i det här inlägget. Jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att bilen är här för att stanna för en herrans massa år. Jag konstaterar lika enkelt att allt fler kommer att pendla in till eller förbi Stockholms innerstad. Ibland måste man utgå från hur verklighetens faktiskt ser ut och inte utifrån den borde vara. Oavsett ifall Mp och V tycker illa om bilåkande så är det ändå så att människor åker bil och kommer att fortsätta göra det. Slutsatsen är och förblir att Miljöpartiet och Vänsterpartiet till stor del är naiva och inte lämpade för att fatta beslut av den här digniteten. Rösta inte på dem i valet i september!
_________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Förbifart Stockholm, val2010, Vänsterpartiet, Miljöpartiet

Konsten att döma Littorin

2010-07-15T13:10:00.006+02:00

Jag har ingen aning om ifall Sven-Otto Littorin har köpt sex eller inte. Det enda jag känner till om den så kallade affären är det jag har läst mig till i tidningarna. Och utifrån det jag har läst är jag inte särskilt övertygad. Nu kan det såklart finnas ytterligare uppgifter som ännu inte har kommit fram. Men egentligen är det intressanta i sammanhanget mediernas agerande och svenska folkets reaktion och det konsensus som verkar ha vuxit fram att Littorin är skyldig.

Föreställ er följande scenario. Jag har en dator med en installerad adressbok. I den adressboken lägger jag in ett gammalt telefonnummer till Ylva Johansson - ett telefonnummer som inte längre används utan i dagsläget istället går till ett dagis. Sedan ringer jag upp Aftonbladet och säger att Johansson har köpt sex av mig för fyra år sedan. Det enda beviset är telefonnumret i min dator. Ylva Johansson kallade sig för Klara Eriksson när hon kom hem till mig och jag hävdar att jag inte kände igen henne när vi träffades. Men jag hävdar nu med bestämdhet att det var Ylva Johansson som betalade mig för sex. Aftonbladet publicerar historien, men jag har krävt att få vara anonym. Löpsedeln lyder: Linus 24: "Jag sålde sex till Ylva Johansson". Ylva Johanssons liv slås i spillror och hon lämnar självmant politiken. Pressen blev för stor. Hon orkade inte längre. Eftersom jag påstod att det skedde för fyra år sedan har brottet redan preskriberats. Jag har inte heller gjort någon polisanmälan och eftersom jag är anonym kan inte mina påståenden kontrolleras. Ylva Johansson har noll chans att försvara sig.

Låter det absurt? Ja, det är faktiskt precis vad som har hänt i Littorinaffären. Littorin är totalt dömd oavsett ifall han gjorde det eller inte. Han kan inte heller bemöta kritiken och uppgifterna kan inte granskas - "Anna 30" är ju anonym. Frågan om Anna 30 kan ha andra motiv bakom att gå till Aftonbladet kan aldrig utvärderas eller diskuteras. Vi vet ju inte vem hon är.

Nu säger jag inte att det är fel att pressen kan publicera med anonyma källor. I själva verket är källskyddet en mycket viktig princip för en demokrati. Men vinklingen kan få en att bli lite smått illamående. Eftersom källan är anonym och eftersom bevisen är så pass svaga borde vi ställa oss mer skeptiska. Problemet är bara att vi inte gör det. I dagsläget agerar löpsedlarna domare i praktiken i Sverige. Om man blir uthängd så måste det stämma. Ingen rök utan eld ni vet.

Som medborgare måste vi även självmant granska granskarna - i det här fallet kvällspressen. Och kvällspressen har såklart ett ansvar att verkligen kontrollera sina uppgifter. I det här fallet har kvällspressen - närmare bestämt Aftonbladet - misskött sig. Lena Mellin menar att AB aldrig skulle ha publicerat uppgifterna ifall Sven-Otto Littorin hade dementerat dem. Troligtvis av den anledningen att bevisen inte var särskilt starka. Nu publicerade de eftersom han avgick - en tecken på att han skyldig förstås. Problemet var bara att Sven-Otto Littorin dementerade det hela. Flera gånger. Både själv och via sin pressekreterare. Enligt gällande logik borde inte Aftonbladet då ha publicerat. Men det gjorde de ändå. Bra där.

Adjö rättsstat.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, littorin, samhälle, val2010

Hycklande Aftonbladet

2010-07-09T10:44:00.002+02:00

Aftonbladet har nu toppat sin hemsida med rubriken "Aftonbladet avslöjar" angående arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins avgång i nästan ett dygn. Man kan där se en video där Littorin får frågor från en repporter, att han inte vill svara och går där ifrån. Aftonbladet menar nu att det var dessa frågor som egentligen fick arbetsmarknadsministern att avgå.

Om detta kan vi bara spekulera. Men en sak är säker. Det Aftonbladet håller på med är riktigt smutsigt. I videon på hemsidan är egentligen allt av intresse censurerat vilket innebär att Sven-Otto kan ha fått frågor om precis vad som helst. Aftonbladet försöker nu framstå som försvarare av god journalistisk sed då de nu inte kommer att avslöja vad för frågor Littorin faktiskt fick. Anledningen: Sven-Otto Littorin är inte längre en offentlig person.

Jag skrattar krasst. Skitsnack Aftonbladet! Antingen publicerar man eller så håller man tyst. Det är bara pinsamt utstuderat att publicera artiklar på temat "Vi vet något jättestort, men vi tänker inte berätta vad det är". Det här innebär bara att intresset blir ännu större - så det är knappast med hänsyn till Littorin som Aftonbladet väljer att inte gå ut med vad de vet. Sedan vet vi dessutom hur det kommer att sluta. Aftonbladet kommer i slutändan ändå publicera "för att trycket blev för stort". Och på så vis sälja ännu fler lösnummer. Och dessutom försöka framstå som goda journalister. De blev ju "tvingade att publicera".

Äckligt rent utsagt!
______
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Otto Littorin, Littorin, Aftonbladet, politik, samhälle, val2010

Vägvalet sker i september

2010-07-04T12:50:00.003+02:00

När jag växte upp var det självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. Det var också självklart att Socialdemokraterna satt i regeringen i stort sett oavsett valutgång. Genom samarbete med ett eller flera mindre partier kunde de socialdemokratiska regeringarna klamra sig fast vid makten. Men det var mer än så. I det allmänna medvetandet existerande en bild om att det enbart var Socialdemokraterna som kunde styra Sverige. Ifall något annan parti skulle komma till makten skulle det bli rörigt. Ministrar skulle hoppa av. Sverige skulle hamna i kris på ett eller annat sätt.

I dokumentären "Ordförande Persson" finns det en intressant passage där förre statsministern Göran Persson uttalar sig om den svenska valmanskåren. GP menar att det finns en övervikt åt vänster hos de röstberättigade i Sverige och därför kämpar de borgerliga per automatik alltid i lite motvind. Jag tror att han hade rätt, men att han samtidigt missade en viktig aspekt. Det fanns en övervikt åt Socialdemokraterna i den svenska valmanskåren och på så vis en övervikt åt vänster. Men denna övervikt bestod enligt min mening inte i en övertygelse för de socialdemokratiska/socialistiska/kommunistiska värderingarna utan mer av en känslomässig övervikt åt det stora statsbärande partiet. Socialdemokraterna fick röster av många borgerliga sympatisörer just för att de var Socialdemokraterna - partiet som visste var skåpet skulle stå. Självklart skedde detta i kombination med Socialdemokraternas skickliga vandring åt mitten under hela 1900-talet för att täcka in viktiga tjänstemannagrupper. Vänsterflanken täckte man upp ganska skickligt och i värsta fall gick några röster åt vänstern, som man kunde förlita sig på skulle släppa fram nya socialdemokratiska regeringar. Så såg politiken i mångt och mycket ut fram till september 2006.

Men vad har nu egentligen hänt? Jo, borgerligheten har enat sig. Alliansens betydelse för utvecklingen inom svensk politik kan inte överskattas. De fyra borgerliga partierna förstod att man aldrig skulle kunna vinna regeringsmakten om man ägnade sig åt att klanka ner på varandra. Kritik mot andra borgerliga partier är egentligen ganska naturligt - de fyra partierna knyter an till olika ideologier och har olika historiska utvecklingar bakom sig. Men för att vinna val i Sverige måste man framstå som trovärdig. Man måste bli någorlunda statsbärande. Man måste vara ett seriöst alternativ. Fram med Alliansen således. Nu vanns inte valet 2006 genom att vi framstod som mer statsbärande än Socialdemokraterna. Den grenen hade borgerligheten ännu inte vunnit. Istället handlade det om en form av "underdog-syndrom". Borgerligheten var det nya och fräscha, som vädrade ut efter Göran Perssons tio år vid makten. Man var trött på buffel-Persson och hans gråa gäng. Sedan lyfte man också fram viktiga frågor som låg väljarna varmt och hjärtat, men som sossarna hade missat. Sysselsättningen. Skolan. Måttfulla skattesänkningar.

Detta fungerade 2006. Men det kommer inte fungera 2010. För att vinna ytterligare ett val måste borgerligheten slå SAP i den viktigaste grenen - förmågan att vara det statsbärande alternativet. Alla de sju riksdagspartierna har sina kärnväljare, men sedan finns det en bunt i mitten som inte riktigt tillhör något läger. Dessa röstade tidigare ofta på Socialdemokraterna av slentrian. Man ville "ha något som fungerade". Men nu har läget ändrats.

För det första är Socialdemokraterna inte längre vad de en gång har varit. Göran Persson ersattes på partiledarposten av Mona Sahlin, som till skillnad från många av sina företrädare inte väcker någon som helst sympati i det borgerliga lägret. Göran Persson, Ingvar Carlsson och Tage Erlander - de kunde alla få röster av borgerliga sympatisörer just för att de var trygga alternativ. De kunde få röster för att de stod för en idé om seriositet och erfarenhet. Mona Sahlin står inte för detta. Hon är istället ofta avskydd och man hör allt oftare "Den kvinnan får bara inte bli Sveriges statsminster" - även av uttalade Socialdemokrater. SAP har också förlorat sin piedestal genom att beblanda sig med de mindre partierna på vänsterkanten. Återigen: En hel del borgerliga sympatisörer kunde tänka sig att rösta på Socialdemokraterna för att det var tryggt - men nästintill inga kan tänka sig att rösta på Lars Ohly och det knappt reformerade kommunistpartiet. Samtidigt har borgerligheten fortsatt sin förvandling från oppositionsalternativet till att bli regeringsalternativet. Detta manifesteras väldigt tydligt på DN debatt idag där Fredrik Reinfeldt skriver att Moderaterna står för det långsiktiga allmänintresset i svensk politik. Man har en idé om en politik för framtiden där Sverige håller ihop. För att citera ett lästvärt stycke:

"Det är när regeringsmakten används för att tjäna allmänintresset som grunden till ett föregångsland läggs. Fritt från korruption eller kortsiktiga intressen, med förmåga till balans, måttfullhet och långsiktighet i reformarbetet. I valet 2010 söker Moderaterna stöd för att vara denna allmänintressets företrädare i svensk politik."

Seriöst, statsbärande och tryggt. Precis det som den som inte är superintresserad av politik efterfrågar.

I valet i september avgörs det på sätt och vis. Kommer omsvängningen att fungera? Att vinna ett val genom att vara det nya och fräscha är inte jättesvårt. Att lyckas bli omvald är något helt annat. Om Alliansen lyckas vinna valet i september inleds en ny era inom svensk politik där Socialdemokraterna är precis som vilket parti som helst. Där de borgerliga helt klart är regeringsdugliga. Där den osäkra mittenväljaren som vill ha en trygg regering som fungerar under en hel mandatperiod utan tvekan kan lägga sin röst på Moderaterna. Låt oss hoppas att det blir verklighet.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, val2010, Socialdemokraterna, Moderaterna, Alliansen, de rödgröna

När dammet har lagt sig

2010-06-29T17:38:00.002+02:00

I vintras stormade det som mest kring regeringens sjukförsäkringsreform. Allianspartierna tappade i opinionen och i kvällspressen och i bloggosfären utmålades hela reformen som ond och hjärtlös. Själv har jag alltid vidhållit att det självklart kan ha begåtts misstag när en så pass stor reform ska drivas igenom, men grundtanken om en sjukförsäkring med fasta tidsgränser, mer rehabilitering, ett enhetligt regelverk och kontinuerlig uppföljning i grunden är något bra mycket bättre än en passiv och oändlig utbetalningspolitik.

Nu berömmer även Försäkringskassan regeringens reform. Stig Orustfjord, överdirektör vid Försäkringskassan, uttalar sig i Expressen:

"Sedan rehabiliteringskedjan infördes i juli 2008 har handläggningen förbättrats, sjukskrivningstiden har blivit kortare och de påbörjade sjukfallen har minskat, enligt Försäkringskassan. De nya tidsgränserna i kedjan har bland annat gjort att sjukskrivnas arbetsförmåga utreds snabbare och att samarbetet mellan de olika aktörerna blivit bättre."

När man har en tidsgräns - även känd som stupstocken ifall man använder socialdemokraternas retorik - har samtliga aktörer i rehabiliteringskedjan press på sig att verkligen hjälpa den som är sjukskriven. Nödvändig rehabilitering kan inte skjutas upp i det oändliga, så att den sjukskrivne "får vara ifred" som det så vackert heter med rödgrönt språkbruk. Ett annat läsvärt citat:

"Enligt Orustfjord var Sverige innan rehabiliteringskedjan infördes 2008 ett av de få länder i Europa som inte hade någon "bortre parentes" i sjukförsäkringen.
'- Vi tycker att det är bra att det finns en gräns för hur länge man får vara sjukskriven. Det gör att man dag ett börjar fundera på hur man ska kunna lämna systemet och gå tillbaka till arbete, säger han.' "

Vi bör väl även komma ihåg att när du faktiskt blir utförsäkrad kan du efter tre månader hos arbetsförmedlingen återigen få bedömning att du måste sjukskrivas och då börjar du om på ruta ett. Dessutom återstår möjligheten till förtidspension. Jag blir sammantaget bara alltmer övertygad om att den här reformen är något väldigt positivt för Sverige.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Försäkringskassan, samhälle, val2010, regeringen, de rödgröna

All denna teknik

2010-06-26T00:14:00.005+02:00

Kära läsare. Jag har aldrig varit särskilt teknisk av mig. Klantig som jag är har jag glömt att förnya min domän aggeborn.com

Nu har jag gjort ett antal försök, men jag hittar aldrig hur jag ska kunna förnya det hela efter det att "förnyelseperioden" har gått ut. Jag ska luska ut hur jag ska bära mig åt, men för att inte riskera att någonting försvinner flyttar jag bloggen till följande adress om några dagar:

http://aggeborn.blogspot.com

I samband med detta upphör www.aggeborn.com att fungera tills vidare. Den nya adressen fungerar redan nu.

Gratis inträde till museum - en dålig idé

2010-06-25T17:23:00.003+02:00

De rödgröna har lovat att införa gratis inträde till de statliga museerna ifall de vinner valet i september. Vid en första anblick kan detta förefalla som en mycket trevlig och dessutom nyttig idé. Kulturen ska avnjutas av alla - även de som inte har pengar.

Problemet är den så kallade undanträngningseffekten. När de statliga museerna har gratis inträde strömmar besökarna dit. Det fungerar nästan som en naturlag. Problemet är bara att de strömmar någonstans ifrån. Själv har jag under ett antal somrar varit anställd vid ett av de kungliga slotten som också utgör Sveriges mest besökta turistmål. Vad hände senaste gången inträdet på de statliga museerna togs bort? Jo besökssiffrorna gick ner ganska rejält på de kungliga slotten. Jag har inga siffror för de privata museerna, men jag kan tänka mig att de såg samma trend. Efter årsskiftet 2007 har besökarna börjat komma tillbaka igen. De statliga museerna trängde helt enkelt ut övriga museum under den period när de hade gratis inträde.

Om man ska införa gratis inträde på statliga museum får man också komma ihåg att kompensera övriga kulturinstitutioner för eventuella förluster. Slottsstaten lider redan av dålig budget vilket får effekten att de kungliga slotten står och förfaller. Jag har svårt att tänka mig att de rödgröna ämnar utöka anslagen till hovstaten särskilt mycket vid en eventuell valseger.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om museum, val2010, politik, kultur, samhälle, ekonomi

Ordet långsökt har fått en helt ny innebörd...

2010-06-21T17:11:00.005+02:00

Vänsterkartellens företrädare kräver nu att utrikesminister Carl Bildt antingen tar en "time out" eller lämnar sitt uppdrag. Thomas Bodström, som har gett orden vulgär mediahora ett helt nytt ansikte och som i tid och otid skryter om sin juridiska kompetens, menar att ett statsråd inte kan vara föremål för en brottsutredning.

Är Carl Bildt för tillfället föremål för en brottsutredning? Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Petroleum under perioden 2001-2006. Samtidigt är det relativt välkänt att Bildt engagerade sig för fred i Sudan. Åklagaren ska nu utreda ifall det "finns en svensk koppling" rörande folkrättsbrott i Sudan. Vi vet inte ens ifall detta gäller Lundin Petroleum. Och vi vet inte ifall detta gäller Carl Bildt. Och vi vet inte ifall någon är skyldig. Och vi kan i dagsläget inte avgöra vilket ansvar Carl Bildt direkt har haft för styrelsens agerande. Åklagaren säger rent ut att det för tillfället inte ens finns några misstänkta. Att kräva Bildts avgång respektive "time out" innan vi faktiskt vet någonting är bara barnsligt. Lägg ner!
______
Läs även andra bloggares åsikter om Lundin Oil, Carl Bildt, Sudan, politik, samhälle

Jag noterar och jag hoppas att ni också gör det

2010-06-18T13:45:00.004+02:00

EU-toppmöte igår. Precis som man kunde förvänta sig stod de ekonomiska frågorna högst på dagordningen. Först kom finanskrisen och efterfrågan och produktionen sjönk rejält i EU-länderna. Som en följd av detta i kombination med stora stimulanspaket har nu budgetunderskotten och statsskulderna skjutit i höjden. Sverige, Estland och Luxemburg är de enda EU-länder av 27 som faktiskt uppfyller tillväxt- och stabilitetspaktens regler.

Nu beror inte Grekland, Spanien, Portugals och Storbritanniens enorma skulder enbart på finanskrisen. Det handlar om långvariga strukturfel. Frankrike är ett annat land som inte har lyckats presentera ett överskott eller balans i budgeten på över tio år. Man har inte ens lyckats gå med överskott under högkonjunkturen. På lång sikt är stora statsskulder förödande för den långsiktiga tillväxten. De driver upp räntorna, har en tendens att skapa onda cirklar med enbart ännu högre statsskuld och gör det dyrare att göra viktiga och nödvändiga investeringar.

I september har vi val i Sverige. Mot Alliansen står en rödgrön kartell som innehåller ett kommunistiskt parti som vill avskaffa budgetreglerna. Genom hela Sveriges historia har Vänsterpartiet inte fått komma nära makten av denna och många andra anledningar. En vänsterregering i Sverige behöver inte per automatik driva upp skuldnivån i Sverige, men vågar vi chansa? Vänsterpartiets hela politik handlar om att leva livet nu och skicka notan till framtida generationer. Att blunda för de reformer som är nödvändiga i globaliseringens tidevarv där vår befolkning blir allt äldre. Resten av EU borde tjäna som ett avskräckande exempel.
_______
PS. Signaturen Fredrick har skrivit en intressant kommentar på mitt inlägg med titeln "Inga rättigheter åt kungen". Av någon anledning kan jag inte posta en egen kommentar. Om Frederick vill ha svar får han gärna skicka sin mailadress till aggeborn@gmail.com
______

Idioti på högsta nivå

2010-06-15T09:11:00.002+02:00

Humor gott folk! Idag började jag som alltid dagen med att läsa DN. På debattsidan har idag de rödgröna presenterat sin så kallade jobbpolitik. Jag hinner inte gå igenom alla tokigheter just nu, men jag jag inte låta bli att kommentera det som fick mig att skratta högt vid frukostbordet.

De rödgröna har låtit Novus opinion fråga svenska folket om de kommer arbeta mer ifall de behöver betala mindre i skatt. 86 % tror att de kommer att arbeta ungefär lika mycket visar det sig. Slutsats enligt de rödgröna: Regeringens jobbskatteavdrag fungerar inte.

Det här är verkligen stört komiskt. De rödgröna skriver på fullaste allvar en DN-debattare som i sin helhet utgår från en Novus-undersökning! Strunta i Finanspolitiska rådet, strunta i ekonomisk teori och forskning. Strunta i empiriska exempel från andra länder som har genomfört liknande reformer. Det är Novus opinion som gäller!

Vad svenska folket säger i en sådan här löjligt utformad undersökning är totalt ointressant. Ibland kan jag inte låta bli att undra om det är så att de rödgröna faktiskt är puckon i alla fall.

Inga rättigheter åt kungen!

2010-06-14T17:15:00.005+02:00

Mindre än en vecka kvar till det kungliga bröllopet. Var enda dag är den något nytt specialreportage om planeringen inför den stora dagen i morgontidningarna. Idag publicerades dock någonting som faktiskt var av intresse, nämligen Svd: s artikel om Successionsordningen och den planerade författningsreformen.

Huvudfokus i artikeln är Successionsordningens krav att statschefen, prinsar och prinsessor måste vara kristna protestanter. Detta har upprört en del folk under längre tid och tydligen finns det en majoritet i konstitutionsutskottet som är för att avskaffa denna princip. Kungen själv anser dock att den bör vara kvar.

Jag tycker det är väldigt märkligt att argumentera för att den kungliga familjen ska ha rättigheter. De som är för att kungafamiljen ska få välja sin egen tro för ofta fram argument att religionsfriheten även måste gälla kungafamiljen. Att det är dags att avskaffa denna orättvisa princip. Att alla är lika inför lagen.

Låt oss i det här inlägget lämna frågan om monarkins vara eller icke vara utan istället acceptera att vi för tillfället har en princip där statschefen ärver sitt ämbete. Utifrån den utgångspunkten är det enligt min mening helt i sin ordning att det finns ett krav i grundlagen att kungen måste vara protestant. Hur mycket vi än vill låtsas om att Sverige är ett sekulärt land har svenska folket i mycket hög grad anammat en luthersk kristen tradition. Vi firar alla jul och påsk. Till det kommer lucia, pingst, kristihimmelsfärd för somliga. Oavsett ifall vi anser oss vara troende eller inte lever vi en luthersk kultursfär och självklart ska Sveriges statschef också krävas leva i samma kultursfär. Visst är Sverige ett mångkulturellt land, vilket jag anser är väldigt positivt, men låt oss inte låtsas om annat än att den breda gråa majoriteten i Sverige ändå i mycket hög grad har en luthersk mentalitet. Om Sverige hade varit en republik, där vi väljer statschefen, hade med största sannolikhet inte en man eller kvinna som är troende katolik kunna bli vald till president. Med all respekt för Sveriges katoliker, men jag tror verkligen inte det skulle hända. Inte heller hade en man eller kvinna som vägrar fira jul utan istället Ramadan bli vald till Sveriges president - betänk här att statschefens uppgifter i stor utsträckning går ut på att vara en symbol för landet. Arrangemang kring de religiösa högtiderna är ett stort och viktigt inslag för Sveriges statschef. Det här inlägget argumenterar inte emot det mångkulturella samhället. Jag har den största respekt för andra religioner och självklart ska vi ha religionsfrihet i Sverige. Men jag vänder mig emot tanken att kungen anses vara vilken person som helst. Kungen är ingen vanlig medborgare och samma lagar gäller inte för kungafamiljen som för oss andra.

Om vi ska ha ett statsskick där statschefen ärver sin position måste vi ha uppsatta regler. Kungafamiljen får inte göra precis som de vill. Något som sällan lyfts fram i debatten är det faktum att kungafamiljen i praktiken inte har någon yttrandefrihet. Detta anser jag också är bra, eftersom den är en förutsättning ifall monarkin ska kombineras med ett demokratiskt styrelseskick. Kungafamiljen har inte heller rörelsefrihet, då det finns uppsatta regler att prinsar och prinsessor inte får lämna landet precis hur de vill. Också det är helt rimligt eftersom de i framtiden kommer inneha landets högsta ämbete. De får inte gifta sig hur de vill om de önskar behålla möjligheten att ärva tronen. Även denna regel är fullt rimlig. Om kronprinsessan Victoria fick för sig att gifta sig med en uttalad nazist som till följd av detta blir prins av Sverige skulle vi nog vilja ha kvar möjligheten att hindra henne att bli Sveriges drottning. Därför är det fullt rimligt att kungen och regeringen måste godkänna äktenskap. Om nu inte kungen eller kronprinsessan gillar de uppsatta reglerna? Ja, då är det bara att abdikera. Svårare än så är det inte. Dessa regler gäller ifall personerna ifråga vill behålla arvsrätten till tronen. Och så länge de vill ärva tronen får de finna sig i att vi sätter upp regler för deras liv.

Nej inga rättigheter för kungafamiljen! Nu är det väl ganska självklart att de som pläderar för att avskaffa religionstvånget för kungafamiljen i ganska stor utsträckning egentligen argumenterar för avskaffandet av monarkin i kombination med någon form av missionerande ateism. Men de frågorna tar vi någon annan gång.
________
Läs även andra bloggares åsikter om kungafamiljen, monarkin, statsskick, demokrati, politik, samhälle

Slampiga LO

2010-06-11T11:53:00.005+02:00

Moderaterna blir ofta anklagande för att hata facket. Genom historien har vi måhända inte alltid varit de största fackälskarna, men vi ställer idag fullt upp på den svenska modellen med starka förhandlande parter på arbetsmarkaden. Moderaterna har idag till och med en sidoförening vid namn "fackliga Moderater".

LO däremot kan fortfarande få mig att bli lite smått illamående. LO är dels ett fackförbund, som utför ett viktigt arbete som arbetsmarknadspart. Samtidigt är LO i allra högsta grad också en del av Socialdemokraterna. LO ger enorma summor pengar direkt och indirekt till SAP och kommer under valrörelsen kampanja på heltid åt Socialdemokraterna. Av den anledningen är LO en av våra motståndare i valet. Detta kommer givetvis LO försöka dra till att vi i Alliansen i själva verket är emot facket, då vi kommer att kritisera LO. I själva verket är det så att vi är emot Socialdemokraterna och till följd av detta är emot LO eftersom LO är en del av socialdemokratin. Personligen anser jag att LO förlorar enormt mycket av sin egen trovärdighet genom att sätta sig i knät på ett politiskt parti på detta sätt. LO får helt enkelt ta konsekvenserna av sitt eget handlade. Vi bör väl i sammanhanget också påpeka att enbart 50 % av LO: s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i förra valet.

Det smått perversa förhållandet mellan SAP och LO manifesterades på DN-debatt idag. LO-skribenterna inleder artikeln med:

"Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har 70 000 fler hamnat i det ”utanförskap” som moderaterna gjorde till en stor fråga i valet 2006 (om man räknar på samma sätt som de gjorde då). Regeringens försök att piska folk tillbaka i arbete har med andra ord inte fungerat."

LO vill, exakt som vänsterkartellen, inte låtsas om att världen och Sverige drabbades av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet under mandatperioden. Den fråga som man alltid bör ställa sig när man hör sådana här uttalanden är hur mycket värre det hade varit om Alliansen inte hade genomdrivit sina reformer. Att vänsterexperimentet använder sig av denna retorik är inget konstigt. Det konstiga är att LO som vanligt inte kan bestämma sig ifall de ska vara en oberoende part som värnar om medlemmarnas intressen, eller en propagandamegafon för socialdemokratin. Som det ser ut verkar det stå klart att det är det sistnämnda som gäller.

"Verklighetens folk" kontra klassamhället

2010-06-07T17:19:00.006+02:00

Idag intervjuades Göran Hägglund i DN. Artikeln handlade om både det ena och det andra, men mest intressant enligt min mening är Hägglunds fortsatta fokus på "verklighetens folk". En snabb tillbakablick. I höstas skrev Göran Hägglund en DN-debattare där han försvarade "verklighetens folk". Han menade att det fanns en kulturelit med vänsterslagsida i Sverige som prackade på människor ideal och idéer som denna elit så starkt vurmade för, såsom genusperspektiv, delad föräldraförsäkring, queerteori och mycket annat. Det tog minst sagt hus i helvete. Göran Hägglund utpekades som en löjlig farbror som hade fått allt om bakfoten och som enbart ville skapa en 80/20 situation där majoriteten måhända hatade honom, men där ändå en betydande andel kunde sympatisera med det han hade att säga.

Nu verkar "verklighetens folk"-temat tillsammans med ett fokus på den vanliga människan kontra statsmakten bli aktuellt i valrörelsen. Jag tycker detta är bra. Det är en vettig debatt som bör föras i Sverige. Men det har med verklighetens folk, vad ska vi egentligen tycka om det? Är det mest massa struntprat från Hägglunds sida såsom vänstersverige hävdar?

Låt oss tänka efter. Verklighetens folk. En stereotyp uppdelning av människor utifrån vaga kriterier. Man målar upp en del av folket som offer, medan en annan del av folket är "förtryckarna". Vad påminner detta om? Hmm. Låt oss tänka efter riktigt noga. Sa någon klassteorin? Jamen det är ju precis samma tanke! Just det!

Att inte vänstern har haft större självinsikt i den här frågan upphör inte att förvåna mig. Det Göran Hägglund gör är inte så ruskigt annorlunda jämfört med det kommunistiska och socialistiska partier har gjort de senaste dryga 100 åren. Man delar upp folket i grovhuggna grupper - verklighetens folk kontra kultureliten, eller kapitalisterna kontra proletariatet. Sedan utformar man en politik för att hjälpa den grupp som man anser vara de förtryckta; verklighetens folk i Göran Hägglunds fall, proletariatet i marxisternas fall. Sedan kommer problemet. Vilka är det då som ingår i respektive grupp? Ja, här blir det raskt mycket svårare. I marxisternas fall så menade Marx att proletariatet består av de som enbart kan sälja sin arbetskraft som produktionsmedel. Kapitalisterna består i sin tur av de som äger kapitalet i produktionsprocessen. Enligt marxistisk teori befinner sig båda grupperna rent naturligt i en kamp mot varandra, där proletariatet vill ha så höga löner som möjligt medan kapitalisterna vill hålla nere lönekostnaderna för att tjäna pengar (nu är marxistisk teori inte såhär simpel, men vi har inte utrymme för långa utläggningar här). Marx gamla teori har i dagsläget mer eller mindre spelat ut sin roll. Idag är de allra flesta i Sverige både proletärer (man har ett jobb) samt kapitalister (man äger kapital - t.ex. aktiefonder i och med pensionssparandet). Det mest tydliga exemplet på den marxistiska teorins dåliga överensstämmelse med verkligheten är nog det faktum att även fackförbunden idag ofta äger kapital i just sin aktuella sektor, såsom IF Metall gör, vilket närmast är att betrakta som historisk ironi i sammanhanget. Just eftersom Marx ursprungliga teori inte är så välanpassad längre har man från vänsterhåll vidareutvecklat klassbegreppet. Man talar ofta om en arbetarklass, en medelklass samt en överklass. Nu börjar de flesta känna igen sig. Men det är fortfarande riktigt flummigt. Vad exakt innebär arbetarklass idag, den grupp som Socialdemokraterna anser sig företräda? Handlar det om inkomst? Att de med de lägsta inkomsterna utgör arbetarklassen? Nja, det blir raskt komplicerat då det återfinns en drös höginkomsttagare inom ramen för de klassiska arbetaryrkena. Se bara på IF Metall och LO. Handlar det kanske istället om socialt kapital och utbildningsnivå? Detta låter mer vettig, men samtidigt finns det en rad undantag. Utgör en låginkomsttagare som har en femårig universitetsutbildning (typ kulturvetare) medelklassen eller arbetarklassen? Och vilka tillhör egentligen överklassen i dagsläget? Kungafamiljen? Tanterna på Östermalm? Kan man ens anses tillhöra arbetarklassen ifall man aldrig arbetar? Hemmafruar utan utbildning, tillhör de arbetarklassen? Kanske handlar det istället om hälsa? Fast då lär vi få svårt att se några supertydliga klassmönster, då det finns kroniskt sjuka i alla läger. Livsstil påverkar såklart, men finns det tydliga gränser? Kanske handlar det inte ens om klass, utan istället om etnicitet?

Ja, såhär kan vi hålla på i all evighet. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och diskuterat detta med vänstersympatisörer utan att få en vettigt svar. De tar själva klassbegreppet som något alldeles självklart. De ser som sin politiska gärning att hjälpa underklassen/arbetarklassen. Så långt låter allting bra. Men sedan frågar man vilka det är som faktiskt tillhör denna offerklass. Nu blir det alltid svårare. Man får kommentarer såsom "Men alla vet ju att vi lever i ett klassamhälle". "Om du inte förstår att klassamhället finns, har du inte upplevt hur Sverige ser ut". Argumenten upplevs sällan som särskilt övertygande. Ofta slinker man in på mer modern sociologisk forskning, vilket såklart är intressant, men vi kan lugnt påstå att det inte verkar råda något konsensus om vilka klasserna i samhället är, hur många klasser det finns, vilka som tillhör respektive klass samt hur man bör hjälpa de "förtrycka".

Tillbaka till ursprungsfrågan angående "verklighetens folk". Att detta upprör vänstermänniskor är alldeles självklart. Det finns inget "verklighetens folk" skriker de i kör. Det finns ingen kulturelit. Min teori är att dessa människor blir extra provocerade i detta fall eftersom de nu utpekas som "förbrytarna" i denna gruppyramid. Nu kämpar de inte längre för de som befinner sig längst ner. Helt plötsligt kommer någon och påstår att de istället befinner sig på toppen. Såklart att man vill slå ifrån sig.

Nåväl. Vad blir slutsatsen utifrån detta? Har Göran Hägglund en poäng? Absolut. Om man förnekar att det finns en kulturelit som gillar att sprida sina idéer ner till det "vanliga folket" har man nog faktiskt ingen koll. Har klassteorin en poäng? Absolut. Trots min ganska hårda kritik här ovan, så kan man inte heller förneka att klassperspektivet ändå har en roll att spela. Problemet med både dessa verklighetsbilder är att de är förenklingar och fångar inte hela problematiken. Men givetvis har de en funktion att fylla.

PS. Liberaler tycker det är smartare att prata om individer. Man erkänner att det såklart finns skillnader mellan människor, men att grovhuggna grupper helt enkelt motverkar sitt eget syfte. Låter det smart? DS.
________
Läs även andra bloggares åsikter om Marxism, verklighetens folk, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, val2010, politik

Alliansen har gått om

2010-06-04T17:35:00.003+02:00

Jag brukar inte ägna mig åt att kommentera enskilda opinionsundersökningar på den här bloggen. Men jag kan inte låta bli att ändå posta ett inlägg nu när Alliansen för första gången sedan valet 2006 leder i statsvetarprofessorn Henrik Oscarssons poll of polls. Övertaget är knappa procentenheten vilket alltså i stort sett innebär dött lopp mellan blocken. Detta innebär att från och med nu kommer allt arbete räknas. Det är det vi gör nu och fram till valet i september som kommer avgöra om Alliansen kan få fyra år till vid makten. Det kommer att presenteras både den ena och den andra opinionsmätningen här i sommar och än värre lär det bli i september. Därför tror jag starkt på just poll of polls eftersom denna ger en mer säker och allmän bild över opinionsläget, där enskilda mätningar får mindre betydelse.

In i kaklet mina vänner!
______
Läs även andra bloggares åsikter om opinionsundersökningar, politik, val2010, samhälle

Självklart ska vi ha obligatorisk A-kassa

2010-06-04T12:30:00.003+02:00

Valfrågor har en tendens att gå i repris. Redan inför valet 2006 lovade Alliansen att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring administrerad av staten. Det blev tyvärr inte mycket av detta, då motståndet från arbetsmarknadens parter var alltför stort. Nu tar man nya tag och går återigen till val på att A-kassan ska bli obligatorisk och statlig och inte skötas av facken som fallet är idag.

Vi får väl se hur det går den här gången. Men jag hoppas verkligen att en borgerlig regering efter valet kan genomdriva den här viktiga reformen. Den är nämligen extremt önskvärt att alla löntagare i Sverige är med i en A-kassa, eftersom detta ligger i samhällets intresse. Det finns flera skäl för detta. En försäkring fungerar nämligen bättre när fler är med i den. Det finns ett starkt effektivitetsargument för en statlig och obligatorisk A-kassa. Ersättning för arbetslöshet kan inte jämföras med en frivillig bilförsäkring. Vissa tokliberaler på högersidan menar nämligen att detta är en frihetsfråga. Att man inte ska "tvingas" in i en försäkring. Med reservation för att låta dryg: Droppa de småpubertala ideologiska slagorden och se på frågan rent ekonomiskt istället. Arbetslöshet är inte bara en fråga för den enskilde individen, utan något som påverkar hela samhället och dess ekonomi.

Dessutom är det en principfråga. Arbetslöshetsförsäkringen bekostas till stor del av statliga medel och staten bör i detta läge sköta om sina egna pengar. Ingen i Sverige skulle få för sig idén att ha en frivillig sjukförsäkring, såsom fallet har varit i USA. Men när det kommer till A-kassan har det hittills låtit annorlunda.

Men varför i hela friden har vi då en frivillig A-kassa? Känns det inte lite konstigt att det är de borgerliga partierna som propagerar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring medan vänsterpartierna är motståndarna? Har du känslan av att det borde vara tvärt om? Argumentet från vänsterkartellen är att en frivillig A-kassa är essentiell för den svenska modellen. Ifall facken inte längre får sköta om A-kassan kommer facken att tappa medlemmar. Från vänsterhåll har det kommit en hel del kommentarer i stil med "de borgerliga vill bara införa en obligatorisk A-kassa för att försvaga LO och därmed Socialdemokraterna". Detta påstående är korkat av ett flertal anledningar. För det första avgörs inte den svenska modellens vara eller icke-vara av frågan angående obligatorisk A-kassa. Jag står bakom principen att vi ska ha starka parter på arbetsmarknaden. Men den svenska modellen handlar också om allomfattande och offentliga försäkringar. Det ligger snarare mer i linje med den svenska modellen att ha en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. För den andra kan det säkert ligga en del i påståendet om att "Socialdemokraterna kan försvagas av en obligatorisk A-kassa". SAP får dock ursäkta - men varför i hela friden är det så att vi från början har en frivillig A-kassa? Om det nu är så att Socialdemokraterna skulle gynnas av en frivillig A-kassa är det väl inte mer än rätt att detta ganska sjuka privilegium nu går i graven? Det detta argument egentligen säger är att principen om heltäckande och statliga försäkringar enligt SAP är underordnad Socialdemokratisk pengamaximering från LO. Socialdemokraterna har som vanligt en tendens att blanda ihop den svenska modellen med det egna partiets framgångar i allmänna val. För det tredje är det dock ytterst osäkert att facken faktiskt tappar medlemmar om arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk. I dagsläget är det redan fullt möjligt att vara med i A-kassan som administreras av facken utan att vara med i själva fackförbundet (hängde ni med?).

Nej, fram med en obligatorisk A-kassa. Detta ligger i hela Sveriges intresse. Rösta på Alliansen i valet i september.
________
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassa, LO, Socialdemokraterna, Alliansen, samhälle, politik, ekonomi

Bloggtips

2010-06-04T00:09:00.002+02:00

Under de kommande månaderna kommer jag vara ganska aktiv i Moderaternas valkampanj. Såsom styrelseledamot för MUF Student Uppsala kommer jag med jämna mellanrum skriva på föreningsbloggen. Ta gärna en titt!

Hur blir betygen högre?

2010-06-02T20:14:00.005+02:00

De sista pluggdagarna på universitetet innan sommarlovet börjar genomlids för tillfället. Själv har jag suttit nedgrävt med att granska en ekonometriuppsats skriven av Angrist, Lang och Orepoulos med titeln "Incentives and Services for College Achievement: Evidence from a Randomized Trial". Nu blev ni sugna att läsa vidare, eller hur? Men uppsatsen är faktiskt väldigt intressant och dessutom väldigt politisk.

De har tre forskarna fick möjligheten att genomföra ett samhällsvetenskapligt experiment vid ett kanadensiskt universitet förra året. Som ni säkert kan tänka er är storskaliga experiment sällsynta inom det samhällsvetenskapliga forskningsfältet och därför blir den här studien extra intressant. Hur gick det då till? Jo, alla nyanlända studenter (reccar som vi säger här i Uppsala) delades in i fyra stycken grupper och blev sedan tillfrågade ifall de ville delta projektet som vitsigt nog hade döpts till "the STAR-project". Den första gruppen erbjöds mentorsprogram samt studiehjälp i form av extra lektioner i studieteknik. Den andra gruppen fick möjligheten att få en summa pengar ifall studenten i fråga hade uppnått minst betyget B+ efter första året på universitetet. Den tredje gruppen fick både och - dels mentorsprogram och extra lektioner samt möjlighet att få pengar ifall man uppnådde bra betyg. Den fjärde gruppen var en kontrollgrupp som inte fick någonting extra utöver den ordinarie undervisningen.

Först fick man såklart undersökta ifall de fyra grupperna verkligen var homogena och att individerna i de fyra stickproven hade valts ut på ett slumpmässigt sätt. När väl detta var klart började själva undersökningen. Forskarna studerade först och främst GPA - ett viktat betygsmedelvärde efter år 1 för de fyra olika grupperna - men även hur de låg till i antalet tagna akademiska poäng och ifall de övervägde att hoppa av sina studier eller ej.

Vad blev då resultatet? Det visade sig att enbart den grupp som både fick extra lektioner, mentorsprogram och möjligheten att vinna pengar faktiskt förbättrade sina resultat. För de andra två grupperna såg man ingen statistisk signifikant förändring i relation till kontrollgruppen. Mer intressant är att enbart kvinnor faktiskt påverkades av att delta i projektet. Män verkar inte ha påverkats alls. Lite överraskande tycker jag.

Personligen hade jag svårt att köpa resultatet. Personerna som deltog i experimentet bodde exempelvis till 80 % hos sina föräldrar. Bara 70 % hade engelska som modersmål. Studieavgifterna var i hög grad subventionerade av kanadensiska staten. Så jag började studera effekterna för olika undergrupper i de olika stickproven. Efter ett antal timmar med STATA (detta statistikprogram som jag hyser sådan hatkärlek mot) fann jag att gruppen som faktiskt inte bor med sina föräldrar påverkas i hög grad av behandlingsformen i grupp två samt i grupp tre, nämligen möjligheten att få en summa pengar ifall man uppnår bra betyg efter första året på universitetet. Varför då kan man fråga sig. Min teori är att studenter som bor hemifrån ofta får ta ett större ansvar för sin personliga ekonomi och är därför mer villiga att anstränga sig extra för att få bättre betyg och på så vis pengar. Denna positiva effekt var dessutom särskilt stark för män. Nu är det såklart svårt att generalisera resultatet från detta experiment som genomfördes i Kanada, men resultaten kan i alla fall i någon mån bidra till debatten hur vi kan förbättra studieresultaten på de svenska universiteten. Män och kvinnor verkar i alla fall i ganska hög grad reagera olika vad det gäller extra pedagogisk hjälp kontra ekonomiska incitament. Det tål att läggas på minnet.
________
Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, ekonometri, samhällsvetenskap, vetenskap

Uppföljning: Helt rätt beslut

2010-05-25T22:19:00.003+02:00

Lars Vilks bjuds in till Uppsala Universitet igen. Helt rätt beslut! Ingen ska med våld tystas. Uppsala Universitets tidigare ovilja att låta Vilks slutföra sitt föredrag har varit rent pinsamt. Universitetet är Sveriges främsta symbol för vetenskaplig och öppen diskussion och debatt - även obekväma sådana. Låt det så förbli!

Moderator!

2010-05-24T18:21:00.003+02:00

I helgen gick Moderator av stapeln - MUF: s stora debatt- och retorikutbildning. Självklart var även jag på plats. Vi har drillat argumenten, kroppsspråket, röstläget och mycket annat. Vassare än så här blir vi inte. Nu är vi redo. Det är mindre än fyra månader kvar till valet. Ett val som handlar om bidrag kontra arbete. Vi vet att Sverige mår bäst när Sverige jobbar. Valet i september är ett framtidsval och Moderaterna är framtidens parti. Nu kör vi ända in i kaklet!

Mitt inlägg i Vilksdebatten

2010-05-18T20:01:00.003+02:00

Under loppet av en vecka har Lars Vilks blivit misshandlat på Uppsala Universitet samt blivit utsatt för försök till mordbrand. Precis som man kan tänka sig har debatten åter igen blossat upp angående yttrandefrihetens gränser och jag känner mig nu tvungen att säga mitt om saken.

Till att börja med är yttrandefriheten absolut i den bemärkelsen att den är en vital och totalt nödvändig beståndsdel i ett demokratiskt land. Ingen i Sverige ska bli hotad eller trakasserad för att han eller hon hyser vissa åsikter. Ingen konstnär ska tystas för att budskapet är provokativt och upprör människor. Att Lars Vilks ska få skydd av polisen betalat med svenska skattepengar borde vara alldeles självklart för alla som tror på den liberala demokratin. Denna princip måste utan inskränkningar alltid försvaras, för om vi tummar på dessa ideal är jag alldeles övertygad om att vi befinner oss på ett sluttande plan. Själva konstens essens är att provocera, väcka nya tankar, utmana och inspirera. Så länge konstnären håller sig inom lagens gränser måste allt vara tillåtet. Vi måste akta oss för att börja prata om att begränsa yttrandefriheten för att människor kan ta illa upp, då detta ganska raskt leder oss in på tankegångar om att konst och debatt enbart ska handla om sådant som "inte gör människor arga". Yttrandefriheten betyder absolut ingenting ifall det bara publiceras och skapas politisk korrekt konst och litteratur. Detta går utmärkt att göra även i Nordkorea. I den bemärkelsen håller jag med dagens skribenter på DN debatt.

Då var brandtalet till demokratin, den liberala traditionen och yttrandefriheten avklarad. Check. Innebär detta att jag ställer mig på den "antimuslimska" sidan? Nej, verkligen inte! Jag har full förståelse för att muslimer blir provocerade av Lars Vilks. Och det är helt okej att bli provocerad och anse att Vilks är en jävla idiot. Jag själv tycker inte att Lars Vilks är någon superbegåvning. Jag förstår att hans konst sårar. Men detta har faktiskt ingen som helst betydelse. Yttrandefriheten finns inte främst där för att skydda fantastiska och uppskattade konstnärer som går hem i de breda samhällslagren. Yttrandefriheten behövs för att skydda även sådant som inte upplevs som bra. Yttrandefriheten finns där för att skydda ur samhällets synpunkt besvärliga personer. Punkt slut. Vissa vill i det här läget påpeka att "man måste ha förståelse för att muslimer blir upprörda". Att porträttera Mohammed som hund är en skymf i dubbel bemärkelse. Dels avporträtterar man profeten (en synd i sig) och då som hund (ett orent djur). Men vad jag personligen anser om detta och vad Sveriges muslimer anser om detta har i detta läge ingen betydelse. Visst har man rätten att bli upprörd. Men möjligheten att häda är inskrivet i Sveriges grundlag.

Det jag jag nog mest upprörs över är bilden av Sveriges muslimer som en bunt labila våldsverkare. Bakom argumenten "vi måste visa respekt för muslimerna och hindra Lars Vilks att hålla på" ligger en omedveten eller medveten tanke om att muslimer inte kan hantera provokationer. Att muslimer inte skulle kunna tycka illa om Lars Vilks och samtidigt anse att han har rätten att uttrycka sina åsikter. Att Islam inte går att kombinera med en liberal demokrati. Jag är fullkomligt övertygad om motsatsen. Islam är en fredlig religion och Sveriges muslimer är knappast några våldsverkare. Mobben i Ihresalen på Uppsala Universitet är inte några typiska representanter för Islam. Fanatiker och idioter finns det inom alla religioner och i alla samhällsgrupper och detta är inte något som är typiskt för Islam. Jag är fullkomligt övertygad om att Sveriges muslimer dels kan vara troende och fromma och samtidigt ställa sig bakom principen om yttrandefrihet och liberala samhällsvärderingar. Olika religioner i Sverige ska kunna fungera sida vid sida samtidigt som vi enar oss under de demokratiska principerna.
______
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Vilks, samhälle, politik, yttrandefrihet, demokrati

Nationalekonomisk porr

2010-05-17T21:22:00.004+02:00

Då kom den äntligen. Rapporten som närmast är att betrakta som en sexroman för landets nationalekonomer och alla andra som är intresserade av ekonomisk politik. Finanspolitiska rådets rapport för 2010. Det finns även en behändig sammanfattning av rapportens hela 317 sidor. Ifall man vill hänga med i debatten bör man ta sig tid och läsa sammanställningen av de viktigaste slutsatserna. Rekommenderas starkt.

Vi kommer med säkerhet återkomma till slutsatserna i ett flertal blogginlägg, men en kort kommentar är ändå på sin plats.

Överlag får regeringen gott betyg. Det utdelas såklart både ris och ros och utan tvekan kommer varje sida försöka spegla det som om att regeringen/oppositionen blir sågad beroende på vilken sida man sympatiserar med. Detta gäller såklart också undertecknad ;-).

Jobbskatteavdraget hyllas som en viktig reform för att öka sysselsättningen på lång sikt. FR varnar explicit för att införa ett avtrappat jobbskatteavdrag för höginkomsttagare, precis såsom de rödgröna har föreslagit. Däremot kritiseras regeringen för bristande pedagogik. Ifall reformen ska bli så effektiv som möjligt måste människor veta om, samt förstå hur jobbskatteavdraget faktiskt fungerar. Jag kan inte annat än hålla med. Väldigt mycket verkstad och alldeles för lite prat från regeringens sida under fyra år.
Finanspolitiska rådet anser det vara rimligt att beskatta pensionärer och löntagare olika ur sysselsättningssynpunkt. Man kan kompensera pensionärer för det uteblivna jobbskatteavdraget med generell skatt på pensioner. Precis som regeringen har gjort.
RUT-avdraget anses ha större existensberättigande än ROT, där det sistnämnda bör avskaffas när konjunkturen vänder uppåt.
Reformen av sjukförsäkringen anser vara "modig" genom att den har tagit itu med ett viktigt samhällsproblem. Reformen anses vara en av orsakerna till att den höga sjukfrånvaron har minskat på senare år. Regeringen kritiseras dock för att ha varit för snabb och hastat igenom det hela. Här gäller det nog att idka självkritik. Det begås såklart misstag när en så pass omfattande reform ska genomföras, men när det handlar om sjuka människor gäller det att vara extra försiktig.
Regeringen får kritik för att det satsas på för mycket coashing och för lite på arbetsmarknadsutbildning under lågkonjunkturen. Här har kanske pendeln slagit över lite väl hårt åt andra hållet. Sossarna körde tyvärr i alldeles för hög grad på arbetsmarknadspolitiska åtgärder även i högkonjunktur vilket hade effekten att låsa in människor på "låtsasjobb" finansierade av staten. Här tjänade jobbcoacherna en funktion - det är bättre att satsa pengar på att hitta riktiga jobb åt människor än att låsa in dem i olika eufemistiskt titulerade åtgärdsprogram för att dölja arbetslösheten. Men när det inte finns några jobb kan det finnas poäng med att just satsa på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En gyllene medelväg är kanske att föredra?

Många fler spännande områden avhandlas i rapporten. Vi återkommer till dessa en annan gång. Trevlig läsning!
______
Läs även andra bloggares åsikter om Finanspolitiska rådet, ekonomi, samhälle, politik, regeringen, de rödgröna

En dag som gröngöling

2010-05-14T12:34:00.005+02:00

Den ädla konsten Miljöpartietbashande är något jag ägnar mig åt med jämna mellanrum. Framförallt sådana dagar när det är grått, regnigt och glädjen under gårdagens kväll kanske var lite väl stor. Idag har SvD gjort det åt mig med en underbar artikel med titeln En dag i gröna Sverige

"Yvonne gäspar stort. Sedan Hornsgatan nedanför sovrumsfönstret blev bilfri vaknar hon oftast inte förrän inpå förmiddagen. Hon halar upp datorn i sängen och loggar in. Det är lika bra att klara av veckans lokala folkomröstningar redan nu.Sedan släntrar hon ner på innergården för att leta rätt på ett frukostägg. Den kooperativa hyresrättsföreningens frigående hönor har blivit allt bättre på att gömma dem i buskagen.Utomhus är det molnigt och vindstilla. Varken solcellerna eller vindsnurran på taket lär vara till stor hjälp idag. Sedan kärnkraftsavvecklingen och förbudet mot fossila bränslen gäller det att spara på energin.Uppe i lägenheten unnar Yvonne sig i alla fall att slå på kaffebryggaren och fylla den med ekologisk, rättvisemärkt och momsbefriad mocka, en av få produkter med undantag från principen om närodling.Efter frukosten tar hon tunnelbanans gula linje mot Solna för kursen på Kvinnohistoriskt kunskapscentrum. Hon har pluggat i tolv år nu med studielön, men funderar på om det är dags att växla spår och läsa massmedie- och reklamkritik. Annars kanske hon tar ett sabbatsår med medborgarlön i väntan på att hon kommer underfund med vad hon vill arbeta med."

Artikeln är knappast ett journalistiskt mästerverk, men vi måste nog ändå erkänna att det är väldigt roligt. Nu går jag såklart inte runt och inbillar mig att Miljöpartiets företrädare är världsfrånvända puckon, men däremot kan man och bör man ifrågasätta ett parti vars politik i sin helhet är minst sagt naiv. Ett parti måste ha en politik som fungerar i praktiken vilket tyvärr Miljöpartiets politik inte gör. Givetvis är det så att många röstar på Miljöpartiet för att de tycker att miljöfrågan är viktig, men politiken måste ta ett helhetsgrepp och miljöfrågan existerar inte i ett vakuum. Moderaternas profilfrågor inför valet blir jobben, miljön och utbildningen. Håll utkik efter en sammanhållen och fungerande miljöpolitik för hela Sverige idag och i framtiden. Snart i ett valmanifest nära dig.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, val2010, politik, samhälle, Moderaterna

Beskatta rika -- en smart idé?

2010-05-06T05:22:00.005+02:00

Efter att de rödgröna nu har presenterat sin gemensamma ekonomiska politik står det klart att inkomstskatten dels höjs för samtliga inkomstgrupper (detta talar de tyst om) samt att skatten höjs desto mer för höginkomsttagare (detta pratar de desto mer om). Regeringens jobbskatteavdrag, som genom sin utformning främst riktar sig mot låg- och medelinkomsttagare, ska enligt de rödgrönas förslag trappas ner för inkomster över 40 000 kronor i månaden.

Är inte detta en bra idé? Genom att trappa ner jobbskatteavdraget får inte höginkomsttagare del av denna skattelättnad och på så vis blir denna skattereform ännu mer riktad mot låg- och medelinkomsttagare. Varför valde inte Alliansregeringen denna utformning direkt? Låt oss titta lite närmare på vad denna nya utformning skulle få för konsekvenser.

Tanken med jobbskatteavdraget är dels att människor med "vanliga" inkomster ska få mer pengar i plånboken varje månad. Just av den anledningen är denna skattelättnad till vis del utformad som en klumpskattesänkning istället för en vanlig procentuell sänkning av inkomstskatten där låginkomstgrupper rent naturligt får en större sänkning rent proportionellt än höginkomstgrupper. Dock är jobbskatteavdraget fortfarande till viss del knutet till din inkomstnivå. Hänger ni med? För att ge ett konkret exempel. Ifall du tjänar 19 000 kronor i månaden är ditt sammanlagda jobbskatteavdrag cirka 1400 kronor i månaden (www.jobbskatteavdrag.se). Om du tjänar dubbelt så mycket - 38 000 i månaden - blir ditt jobbskatteavdrag cirka 1750 kronor i månaden. Detta visar ganska tydligt att jobbskatteavdraget i sin nuvarande utformning främst är en skattelättnad för låginkomstgrupper då skattesänkningen rent proportionellt sett inte alls blir lika stor för människor som tjänar mer. För det andra ska jobbskatteavdraget stimulera människor att ta steget in på arbetsmarknaden. Regeringens mål har varit att höja sysselsättningen genom att göra det mer attraktivt att arbeta. Finanskrisen drabbade Sverige under mandatperioden som vi alla vet och därför är denna effekt svårare att observera direkt. Dock menar Finanspolitiska rådet att jämviktsarbetslösheten har sänkts i spannet 1 till 2 procentenheter som en följd av regeringens åtgärder. För tillfället göms dock denna effekt av det faktum att Sverige har en höjd arbetslöshet som en följd av lågkonjunkturen.

Nog om detta. Låt oss titta på de rödgrönas förslag. Nu ska jobbskatteavdraget trappas av så att höginkomstgrupper får ännu mindre proportionellt sett. Är detta en smart idé? Låt oss kolla vad experterna i Finanspolitiska rådet säger om saken. (se sid 196 och framåt i rapporten från 2008). Som tur är har FR gjort en simulering av just den av de rödgröna föreslagna reformen. Detta är som sagt en simulering och detta innebär rent naturligt att den reella effekten kan se annorlunda ut, men detta säger sig själv.

Några centrala begrepp måste man känna till i sammanhanget.

Självfinansieringsgraden visar i vilken utsträckning en reform är självfinansierad
genom att den ger upphov till beteendeförändringar som ger ökade skatteintäkter. En skattesänkning leder rent naturligt till att skatteintäkterna minskar vid en given storlek på skattebasen. Men om skattebasen totalt sett ökar till följd av skattesänkningen, kommer en del av denna sänkning att vara självfinansierad därför att den nya lägre skattesatsen
tas ut på en större bas. Denna effekt kan oftast främst uppmätas på längre sikt.
Sysselsättningsmåttet mäter den totala effekten av en reform på antalet
arbetade personer och timmar. Den statsfinansiella kostnaden per skapad
arbetstimme av en reform är här det intressanta. Denna beräkning tar hänsyn
till både den direkta kostnaden och de indirekta effekterna till följd av
att skattebasens storlek påverkas.

Finanspolitiska rådet har tidigare uttalat sig positivt om jobbskatteavdraget eftersom denna reform på längre sikt har en ganska god självfinansieringsgrad samt ökar sysselsättningen genom ändrade ekonomiska incitament. Om man vill hänga med i den ekonomiska debatten rekommenderar jag varmt att läsa just FR: s rapporter som på ett vetenskapligt och oberoende sätt utvärderar finanspolitiska reformer och förslag (det finns sammanfattningar i början av varje rapport för den inte allt för insatte). Finanspolitiska rådets dom över förslaget om ett utfasat jobbskatteavdrag för höginkomsttagare är tämligen hård. Jag citerar:

"Enligt beräkningarna är självfinansieringsgraden lägst för ett jobbskatteavdrag med utfasning i de undersökta modellerna. En utfasning som innebär att höginkomsttagare i mindre utsträckning får tillgång till avdraget minskar den direkta kostnaden av reformen. Men de indirekta kostnaderna till följd av att höjda effektiva marginalskatter leder till kortare arbetstid för hög- och medelinkomsttagare ökar kraftigt. Den minskning av skatteintäkterna som detta medför är större än den direkta besparingen av att avdraget inte ges till personer med hög inkomst. Sysselsättningsökningen av ett utfasat jobbskatteavdrag blir klart mindre med ett avdrag utan utfasning. Huvudskälet är att antalet arbetade timmar bland personer som redan jobbar minskar markant till följd av att en stor andel av dem som arbetar återfinns i det inkomstintervall där jobbskatteavdraget fasas ut (höginkomsttagare). Utfasningen leder till att dessa personer får en högre effektiv marginalskatt, vilket skapar drivkrafter till att arbeta mindre."

Idén bakom resonemanget som här befästs i mikrosimuleringsstudier i FASIT är ganska enkel. Höginkomsttagare påverkas också av skattens utformning. Genom att explicit fasa ut jobbskatteavdraget för denna grupp tar man bort ett incitament att gå upp i antalet arbetande timmar. Detta innebär minskade skatteintäkter för staten. Genom att höginkomsttagare betalar mycket i skatt blir denna minskning av arbetade timmar ganska påtaglig för skatteintaget som helhet. Den positiva effekten för statskassan av att fler går in på arbetsmarknaden äts upp av en minskning i antalet arbetade timmar i höginkomstgrupper.

FR påpekar tydligt att detta som sagt är simuleringar som är behäftade med osäkerhet. Dessutom är FR:s slutsatser av teknisk natur och visst kan man argumentera för att en skattehöjning bör genomföras trots att den inte är effektiv. Det är dessutom svårt att sammanfatta hela slutsatsen så här i ett blogginlägg (jag rekommenderar att ni läser hela avsnittet i rapporten - sammanlagt cirka tio sidor).

Men intressant är det allt. Vänstern i Sverige har en tendens att gilla att "beskatta de rika". Det handlar om "rättvisa" enligt dem. Under mandatperioden har de dessutom gnällt på att regeringen mest sänker skatten för de som har höga inkomster. Svaret på frågan varför regeringen inte har infört ett utfasat jobbskatteavdrag och på så vis i ännu högre grad rikta det mot låg- och medelinkomsttagare borde väl stå ganska klart nu. Den gamla nationalekonomiska devisen "du bör tänka längre än näsan räcker" har återigen gjort sig påmind. Så nästa gång Mona Sahlin pratar om att "rika, som du och jag Fredrik Reinfeldt, ska vara med och betala mer i skatt" och i nästa stund föreslå att människor som tjänar 40 000 i månaden ska betala mer i skatt så kom då ihåg detta blogginlägg. Det är helt enkelt inte en särskilt smart lösning.
______
Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, regeringen, de rödgröna, skatter, ekonomi, samhälle, val2010

Full fart bakåt

2010-05-03T19:05:00.003+02:00

Det är väl på sin plats att kommentera de rödgrönas uppgörelse lite mer i detalj. Låt oss gå igenom de stora punkterna angående förändringarna i just skattepolitiken.

Höjd inkomstskatt för samtliga inkomstgrupper. Trots försäkran om motsatsen kommer skatten höjas för alla som jobbar i Sverige. Det är bara att beklaga att oppositionen inte har insett att Sverige står inför en demografisk chock. Vi behöver uppmuntra fler att arbeta - inte färre. Detta visar med all tydlighet att vår arbetslinje står mot deras bidragslinje.
Avtrappat jobbskatteavdrag. Detta motiveras med att "rika ska vara med och betala mer". Samtidigt är det högst osäkert hur sysselsättningseffekten blir med detta avtrappade jobbskatteavdrag. Risken finns nämligen att nettoeffekten för statskassan helt enkelt blir negativ eller som bäst plus minus noll. I det läget är denna "utfasning" enbart en korkad ideologisk populistskatt. Ett separat inlägg följer om detta.
Höjd bensinskatt. Visst måste vi minska våra koldioxidutsläpp och jag stödjer regeringens höjning av koldoxidskatten. Samtidigt måste man inse att vi har nio miljoner invånare utspridda över en gigantisk yta. Sverige är ett glesbygdsland och bilen är räddningen från isolation för många familjer. Denna skattehöjning slår typsikt just mot denna grupp som är beroende av bilen.
Återinförd förmögenhetsskatt. Detta är nog det mest korkade inslaget i den rödgröna uppgörelsen. Förmögenhetsskatten, eller "driva-ut-massa-kapital-ur-Sverige-skatten" som den egentligen borde kallas, är tämligen utdömd av de flesta ekonomer inklusive tidigare socialdemokratiska finansministrar. Har den hjärndöda ideologin åter varit framme och spökat? Beskatta förmögenheter. Javisst! Upp till kamp...!Tänka efter? Nja, det är knappast vänsterns starka sida. Nu ska vi kanske inte vara så elaka. Tydligen verkar de sista detaljerna inte var helt spikade. Vi får vänta och se på slutresultatet. Att förmögenhetsskatt knappast är bra för det svenska näringslivet är dock knappast någon nyhet.
Sänkt skatt för arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga. Regeringen sänker skatten för de som arbetar. Oppositionen vill sänka skatten för de som inte arbetar. Tydligare än så kan inte bidragslinjen demonstreras. Jag förespråkar inte att dessa grupper ska leva i något armod på något sätt. Men prioriteringen tillsammans med höjningen av inkomstskatterna talar sitt tydliga språk vilka ekonomiska incitament som de rödgröna vill sätta upp.

Är detta beviset på den så kallade förnyelsen? Detta är typisk vänsterpolitik utan några som helst överraskningar. Miljöpartiet som stundtals har haft ganska vettiga åsikter angående skatterna har nu lydigt rättat sig i det socialistiska ledet. Grön skatteväxling är utbytt mot illröd skattehöjning. Snälla Sverige - vi förtjänar bättre!
______
Läs även andra bloggares åsikter om de rödgröna, politik, ekonomi, skatter, samhälle, val2010

Rödgrönt budgetförslag i ett nötskal

2010-05-03T11:53:00.003+02:00

Idag kom den äntligen. Den så kallade rödgröna uppgörelsen om den ekonomiska politiken. Det första som slår mig är att skatterna sänks för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa medan skatten höjs för alla som arbetar. Det ska alltså bli mer lönsamt att inte jobba medan det ska löna sig mindre att arbete. Knappast den politik vi behöver år 2010 när andelen icke-aktiva blir allt fler och beräknas öka explosionsartat i framtiden när befolkningen blir allt äldre med en allt större andel pensionärer som följd. De ekonomiska incitament som vänsterkartellen vill skapa är totalt omoderna och illa anpassade för det nutida samhället, för att uttrycka saken milt. Mer följer....

Marginalskatten i Sverige

2010-05-02T20:07:00.002+02:00

Källa: Ekonomistas

Så här ser en illustration över den procentuella marginalskattenivån ut för olika inkomstgrupper i Sverige. Den blåa linjen visar pedagogiskt nog den nuvarande skattenivån medan den röda visar oppositionens utlovade skattehöjningar. Det intressanta är alltså att de rödgröna väljer att trappa av jobbskatteavdraget för högre inkomstgrupper och spräcker således den sköna 70 % nivån i marginalskatt. Observera att arbetsgivaravgiften är inräknad i denna graf, vilket enbart är rimligt då den ekonomiska incidensen av denna avgift bärs av löntagarna och inte av företagen. Personligen anser jag det vara en aning fundamentalistiskt att föreslå skattehöjningar när nivån redan i dagsläget är så pass hög, men man upphör aldrig att förvånas i den svenska skattedebatten.

Imorgon presenteras de rödgrönas gemensamma ekonomiska politik. Detta är en fråga vi lär återkomma till.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, val2010, de rödgröna, politik, samhälle, ekonomi, skatter

Höjd skatt drabbar även studenter

2010-05-01T15:41:00.002+02:00

I senaste numret av Ergo skriver jag och Micaela Löwenhielm på temat studiemedel kontra skattehöjningar. Jag publicerar hela artikeln här nedan.
_________

Att som Uppsala studentkår och SFS ständigt kräva högre studiemedel är inte realistiskt. Istället bör studenter uppmuntras att arbeta extra. Med jobbskatteavdraget ger det mer pengar i plånboken, skriver Linuz Aggeborn och Micaela Löwenhielm, Muf Student Uppsala.

Inför vårens kårval arrangerades en debatt mellan partierna, där det blev tydligt vilken slagsida åt vänster som Uppsala studentkår för tillfället har. Med undantag för Muf Student var samtliga representerade kårpartier överens om att höja studiemedlet.
I den bästa av världar där resurserna är oändliga skulle såklart även vi vara för ett höjt studiemedel. Men vi lever tyvärr inte i detta rosenröda drömsamhälle, utan vi får lov att göra prioriteringar. Vi i Muf Student säger i dagsläget nej till höjt studiemedel, men det betyder inte att vi saknar visioner. Vi är nämligen inte nejsägare av princip, men till skillnad från de andra kårpartierna anser vi inte att studentfrågorna existerar i någon form av vakuum.
Det ska väl i sammanhanget också påpekas att den borgerliga regeringen under mandatperioden har höjt studiemedlet för studenter. Men att som Uppsala studentkår tillsammans med SFS ständigt kräva allt ifrån kraftigt höjda studiemedel till det lite mer spexiga alternativet ”studerandelön” blir visserligen effektfullt, men sannolikheten att regeringen oberoende av politisk färg går med på dessa krav är ganska obefintlig. Det är helt enkelt inte en realistisk politik.

Under mandatperioden har vi i Alliansen sett till att det blir mer lönsamt att arbeta, även för oss studenter. Jobbskatteavdragets sammanlagt fyra steg har i sin utformning främst riktats mot låg- och medelinkomsttagare. Studenter som jobbar extra får helt enkelt mer pengar i plånboken. Om oppositionen vinner valet i september väntar skattehöjningar för såväl hög som låg. Vi i Moderaterna vill uppmuntra till arbete och självklart gäller detta också studenter. Detta för att Sverige ska klara välfärden även med en allt äldre befolkning i framtiden.
Vi sticker på intet sätt under stol med att vi ser positivt på att studenter jobbar extra parallellt med studierna eller under sommarlovet för att få in extrapengar och på samma gång skaffa sig arbetslivserfarenhet. Höjda skatter drabbar även studenter, för att inte tala om högre skatt senare i livet när man väl har kommit ut på arbetsmarknaden. Ska man höja studiemedlet måste pengarna nämligen tas någonstans ifrån och vi har redan idag världens högsta skattetryck med undantag för Danmark. Vi i Moderaterna kämpar för en långsiktigt hållbar, rättvis och genomtänkt politik för hela samhället. Rösta på oss i valet i september.

Linuz Aggeborn
Micaela Löwenhielm
Muf Student Uppsala

Mer, mer mer!!

2010-05-01T13:34:00.005+02:00

Idag tågar Sveriges häxblandning av socialdemokrater, socialister, kommunister, syndikalister et cetera i demonstrationståg över hela Sverige. Detta är vänsterns dag som påtvingas oss alla. Själv firade jag valborg och konungens födelsedag på studentikost manér igår så jag nöjer mig med att betrakta spektaklet på nyhetssidorna.

Nu kommer snart den efterlängtade presentationen av de rödgrönas gemensamma ekonomiska politik. De tre partierna har under de senaste dagarna läckt ut innehållet bit för bit för att få maximalt genomslag. Vad kan vi då konstatera? Mer, mer, mer! Och sedan ännu mer. Det ska satsas ännu mer på höghastighetståg än vad regeringen redan har aviserat (notan skickas till framtida generationer i och med en ökad statsskuld). Ensamstående mammor ska få ännu mer pengar. Pensionärer ska få ännu mer sänkt skatt. A-kassan ska öka. Sjukpenningen lika så. Kommunerna ska få ytterligare anslag. Sedan ska det satsas ännu mer på bostäder.

Det här är inte seriöst. Politik handlar om att göra prioriteringar. Detta börjar bli riktigt populistiskt där gräddan på moset som vanligt är uttalanden om att man ska beskatta de rika. Jag hoppas och tror att svenska folket ser igenom detta och inser att det inte är så här vi bygger Sverige starkt inför framtiden.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, de rödgröna, val2010

För bra för att vara sant

2010-04-28T18:27:00.004+02:00

Det var ett skämt. Mats Roslin finns inte, utan det var som jag misstänkte Skattebetalarnas förening som låg bakom artikeln i DN. Men roligt och fräckt var det. Det hela var för seriöst för att direkt avfärdats. www.skattehöjning.nu är dessutom en rolig sida om man behöver ett skratt (när man tittar på Roslins videoblogg blir det ganska uppenbart att killen skämtar - men det är en riktigt bra parodi på bobo-vänstern). Dessutom ger några google-sökningar på Mats Roslin träffar på diverse tidningsartiklar där "han" har kommenterat och laddar för sin lansering av skattehöjning.nu. Ambitiöst av Skattebetalarnas förening må jag säga.

Ett skämt av det här slaget blir som vi alla vet bäst när själva påhittet inte är totalt otänkbart. Den svenska skattedebatten må inte vara så korkad som "Mats Roslin" framställer den, men stundtals kan man överaskas över den totala brist på perspektiv som ändå finns i landet med världens näst högsta skatter. Rolig kampanj som faktiskt väcker lite eftertanke!
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Mats Roslin, politik, samhälle, www.skattehöjning.nu

[Totalt omöjligt att rubriksätta]

2010-04-28T09:45:00.004+02:00

Först trodde jag det hela var ett ironiskt skämt. En lite skruvad kampanj från skattebetalarnas förening kanske? Ett sätt att göra argumenten så genomkorkade för att på så vis locka väljare till de borgerliga partierna. www.skattehöjning.nu - kom igen - haha.

Mats Roslin har idag köpt en helsida i DN för att publicera en egen artikel, där har predikar för skattehöjningar. Hans argument är (jag har verkligen extremt svårt att hålla mig för skratt ska ni veta) att Sverige behöver högre skatter. Japp så är det. Detta för att vi dels ska kunna göra offentliga satsningar, men främst för att skattesänkningar skapar ett omoraliskt, ont och stressigt samhälle. Om man sedan går in på Roslins hemsida kan man även läsa att skattesänkningar försämrar den ekonomiska tillväxten per definition. Det ni! Jag känner mig helt enkelt tvungen att återge några godbitar ur denna artikel som verkligen gjorde min morgon alldeles underbar. Jag tror dock fortfarande att jag är lurad. Detta är väl inte på riktigt. Eller?

"Ett oroande perspektivskifte har ägt rum i frågan vem som ska förfoga över tillgångarna i samhället. Vi tjänar in våra löner var och en, därefter betalar vi skatt, men låt oss inte glömma följande; pengarnas ursprung är den svenska Riksbanken och pengarnas förvaltare är ingen annan än den svenska staten. Vi medborgare får behålla en del för egen konsumtion - det är rimligt och generöst - men som det heter: 'Mycket vill ha mer'"

"Sverige har inte råd med en enda dag till at ytterligare stora skattesänkningar. Det 'så kallade jobbskatteavdraget' gynnar i huvudsak dem som tjänar mer än 19200 [sic!] i månaden. I många fall har människor fått en hel månadslön per år i skattesänkning (läs subvention). Det är lätt att föreställa sig den beslutsvånda detta måste innebära för den som inte är van att hantera pengar och hur lätt det är att halka in på en osund bana av lyxkonsumtion. Har staten råd att subventionera shopping? "

Angående RUT-avdraget: "Här finns också en folkhälsoaspekt. Lättja är hälsofarligt. Ska det vara en sådan ansträngning att hålla lite snyggt? Min mor klagade aldrig [sig!!]. Med mindre tid för shopping finns mer tid för omvårdnad. "

"Varför ska exempelvis en läkare få behålla något alls över 35000 i månaden? Jag sticker inte under stol med att jag ogillar detta giriga räknande från någon som påstår sig vilja föra en god gärning. Läkaryrket är ett kall. Föreställ dig istället att en läkare fick arbeta dubbelt så mycket för att uppnå samma nettolön [sic!]. Då skulle vi ha gett denne läkare en bättre motivation att utöva sitt yrke än pengar och samtidigt ha löst vårdkrisen genom kortade vårdköer [sic sic sic!!!]"

Som sagt: Detta är helt underbart. Om man dessutom går in på Mats Roslins hemsida så är det första som möter besökarna en bild på Roslin med en stor drink i högsta hugg. Måste upplevas. Om detta verkligen inte är ett skämt (jag har inte tid att gräva särskilt mycket just nu) är det helt fantastiskt. Tack Mats Roslin! Du har verkligen påmint mig om varför jag är Moderat.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Mats Roslin, www.skattehöjning.nu, politik, samhälle, skatter, ekonomi

Det är inte svårt att provocera i Uppsala Studentkår

2010-04-26T23:17:00.005+02:00

MUF Student Uppsala verkar har provocerat en aning i valrörelsen för kårvalet i Uppsala. Den första brandfacklan kom när vi inte ställde oss bakom höjt studiemedel i dagsläget. De andra partierna har närmat betraktat vår hållning som studentfientlig då det anses vara kutym i kårkretsar att i alla lägen kräva allt högre ersättning för studenter. För det första bör det väl tilläggas att den borgerliga regeringen har höjt studiemedlet samt höjt fribeloppet under mandatperioden. Men problemet med studentpolitiken i Uppsala är att mer alltid är bättre. I dagsläget finns det partier i fullmäktige som kräver införandet av studielön, vilket må låta kaxigt, men är tyvärr helt orealistisk politik alldeles oavsett ifall vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Sverige har redan ett av världens mest generösa studiemedelssystem, vilket jag självklart tycker är bra. Utbildning och studiefinansiering bör vara tillgänglig för alla i samhället. Detta är dock inte liktydigt med påståendet att studiemedlet behöver höjas ytterligare i alla lägen. Man måste ha lite perspektiv.

Problemet med de övriga partierna i kårfullmäktige är att de passar på att driva både rikspolitiska och utrikespolitiska frågor när de passar dem, men kan sedan gömma sig bakom argumentet "vi sysslar bara med studentfrågor" när det behövs. Vi i MUF Student blir nu anklagande för att prata rikspolitik när vi pratar jobbskatteavdrag. Men saken är den att studentfrågorna existerar inte i ett vakuum och studenters ekonomi påverkas inte enbart av storleken på studiemedlet. Jobbskatteavdraget exempelvis, som genom sin utformning riktar sig mot låg- och medelinkomsttagare förbättrar ekonomin för studenter som jobbar parallellt med sina studier. Vi ser hellre en politik som ger studenter mer pengar i plånboken ifall de väljer att arbeta extra under kvällar, helger samt under sommarlovet än att öka studiemedlet ytterligare. Detta är bra för samhällsekonomin och dessutom bra för den enskilda studenten genom att han eller hon får arbetslivserfarenhet vid sidan om sina studier. Att skapa ekonomiska incitament för detta är inget vi skäms över på något sätt. Problemet med Uppsala Studentkår är tyvärr vänstervridningen. Att de rödgröna partierna kräver högre studiemedel, utan att ens fundera över hur detta ska finansieras och vilka effekter en eventuell finansiering får, är väl tyvärr ganska väntat. Det så kallade kårfackliga partiet UUS hävdar att de enbart sysslar med studentfrågor och tar inte partipolitisk ställning. Men att kräva höjt studiemedel är att ta politisk ställning eftersom en sådan satsning faktiskt måste finansieras. Skattefrågor är nämligen i allra högsta grad studentfrågor hur mycket de övriga partierna i Uppsala Stundentkår vill låtsas om motsatsen.

Jag måste i detta sammanhang även kommentera den andra brandfacklan i sammanhanget, nämligen vår ordförande Eleonore Lundkvists kommentar angående studenter med barn. Somliga vill nu göra gällande att vi anser att "studenter med barn får väl skylla sig själva" samt att vi förespråkar någon form av "sterlisering". Frågan i sammanhanget var extra pengar till studenter med barn där Eleonore ifrågasatte ifall man i dagsläget skulle ge ytterligare bidragshöjningar till denna grupp. Som förälder får man redan extra pengar och jag tycker detta är rimligt. Barnbidrag, flerbarnstillägg, extra merkostnadslån, bostadsbidrag - jag har ingenting att invända. Men man kan återigen inte alltid hävda att "ju mer bidrag desto bättre" eftersom någonstans måste pengarna tas ifrån. Ingenting är gratis - tyvärr. Att hävda att "jag skaffade inte barn; jag hade sex" såsom en annan debattör gjorde i debatten är rent utsagt beklämmande. Man är som människa inte ett offer för omständigheter och att helt svära sig fri från eget personligt ansvar på detta sätt är bara löjligt. Man kan inte i alla lägen förutsätta att man har rätt till massa pengar alldeles oavsett vilka livsval man gör. Val får konsekvenser. Handlingar får konsekvenser. Givetvis ska vi stötta studenter med barn, men att ha inställningen att "jag hade sex, jag blev förälder, ge mig pengar" är som sagt beklämmande och detta borde påpekas. All heder åt Eleonore Lundkvist för detta.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala Studentkår, Uppsala, politik, samhälle

"Den enade studentrösten"

2010-04-22T23:06:00.004+02:00

Kårvalet i Uppsala är nu avgjort. Mitt eget parti MUF Student Uppsala fick fem mandat i detta för partiet första val. Gratulerar! Valdeltagandet lämnade dock allt övrigt att önska. 6,1 % av alla studenter vid Uppsala Universitet deltog i valet. I dagsläget försvaras framförallt det gällande systemet av partierna på vänsterkanten, medan MUF Student Uppsala och det kårfackliga partiet UUS kan tänka sig en annan form av valförfarande. Vänsterföreträdarna brukar i regel föra fram argumentet att Uppsala Studentkår ska vara en central och stark kår som kan stå för studenternas samlade åsikter. Partirepresentationen är ett uttryck för demokrati. Problemet är tyvärr att detta inte fungerar i praktiken. Ett val där enbart 6,1 % av alla deltar har tappat all form av demokratisk legitimitet. Uppsala Studentkår kan inte med gott samvete hävda att de företräder studenterna i dagsläget.
________
Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala Studentkår, Uppsala, politik, samhälle, Uppsala Universitet

Illegalt dålig uppgörelse

2010-04-21T20:43:00.005+02:00

Frågan om Förbifart Stockholm, denna superviktiga satsning för att få till en dräglig och hållbar trafiksituation i Stockholmsregion, ska avgöras i en framtvingad folkomröstning. Detta eftersom de rödgröna inte lyckades komma överens. Socialdemokraterna, som faktiskt en nykter syn i frågan, är för förbifarten, medan de blåögda utopisterna Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot.

Dock verkar denna "lösning" ställa till problem. Det handlar alltså om att på riksnivå stifta en lag som tvingar fram en lokal folkomröstning. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Denna lilla innovation döms nu ut som ett hot mot det kommunala självstyret. Man skulle kunna uttrycka saken annorlunda: Vänsterkartellen är så pass splittrad att de måste bryta mot grundlagen för att rädda ansiktet på samarbetet. Dessa mina vänner är våra utmanare och just därför måste vi vinna valet nu i september.

Arbetslöshet både här och där

2010-04-20T21:54:00.005+02:00

Valets viktigaste fråga handlar om jobben. Det är något som både Moderaterna och Socialdemokraterna verkar vara ense om. Frågan är dock hur det egentligen går med regeringens stora vallöfte från 2006, nämligen att få fler personer i arbete. Det har minst sagt blivit lite krångligare att utvärdera regeringens reformer, med tanke på att världen drabbades av Finanskrisen hösten 2008 med stora produktionsfall och stigande arbetslöshet som följd.

Säkert är att arbetslösheten har ökat sedan valet 2006 och givetvis försöker vänstern få det till att detta beror på att regeringen har fört en dålig, osolidarisk, icke-aktiv och nyliberal politik. Arbetslinjen har misslyckats heter det. Man underkänner allt från jobbskatteavdrag, sjukförsäkringsreform och A-kassereform över ett bräde och för fram beviset att arbetslösheten har ökat. Det här inlägget blir en liten favorit i repris då jag är ytterst förtjust i arbetsmarknadsekonomi.

Vi ska undvika att bli allt för tekniska, men två ord bör man i detta läge känna till: 1. Strukturell arbetslöshet 2. Cyklisk arbetslöshet. Det förstnämnda är, lite enkelt uttryckt, ett mått på hur hög arbetslösheten är oavsett ifall det är hög eller lågkonjunktur. Man talar även om jämviktsarbetslösheten, som ett mått på den arbetslöshetsgrad för är förenlig med en konstant inflationsnivå. Den strukturella arbetslösheten påverkas av ett flertal olika faktorer såsom för höga reallöner, A-kassans utformning, hur lätt arbetstagare och arbetsgivare faktiskt "hittar varandra" på arbetsmarknaden och mycket annat. Cyklisk arbetslöshet syftar istället på den delen av arbetslösheten som varierar när efterfrågan i ekonomin går upp respektive ner. Den cykliska arbetslösheten varierar alltså över konjunkturcykel där vi ser högre arbetslöshet i lågkonjunktur och lägre arbetslöshet i högkonjunktur allt annat lika.

Den cykliska arbetslösheten kan såklart påverkas av förd politik, men att arbetslösheten går upp när ett land drabbas av en lågkonjunktur är alltså normalfallet. Ni har nog redan gissat att det intressanta i sammanhanget är hur stor del av Sveriges nuvarande 9 % i arbetslöshet som faktiskt består av cyklisk respektive strukturell arbetslöshet. Regeringens reformer med jobbskatteavdrag och reformen av A-kassan har främst syftat till att sänka den strukturella arbetslösheten. Samtidigt är det klart som korvspad att den cykliska arbetslösheten har gått upp med tanke på hur allvarligt Finanskrisen drabbade världen. Det är alltså fullt möjligt att ökningen i den cykliska arbetslösheten överstiger minskningen i den strukturella arbetslösheten där nettot då helt enkelt blir en ökad arbetslöshet. Men hur avgör vi då om regeringens reformen har varit så misslyckade som vänstern vill påskina?

Ett sätt att undersöka detta på är att jämföra Sveriges arbetslöshetsutveckling med övriga världens. Ifall Sverige avviker på ett anmärkningsvärt sätt kan vi till viss del dra slutsatsen att Sveriges politik har fungerat sämre. Mounir Karadja har sammanställt den här grafen över Sveriges arbetslöshetsutveckling vis à vis övriga världen:

Vi kan konstatera att Sveriges arbetslöshet följer ett tydligt gemensamt mönster. Grafen visar säsongsrensad data för att tydliggöra trenden. Korrelationen mellan Sveriges utveckling och övriga landgrupper är faktiskt hela 99 % För att uttrycka saken annorlunda: Den högre arbetslöshet som har drabbat Sverige har även drabbat övriga världen och beror alltså i väldigt liten utsträckning på den politik som har förts här hemma. Vi ser alltså en stark ökning av den cykliska arbetslösheten här hemma, precis som överallt annars. Vi sitter alla gemensamt i skiten så att säga.

Att säga att regeringens arbetslinje har drivit upp arbetslösheten blir således galet. Sveriges ekonomi är i hög grad exportberoende och påverkas av vad som händer i omvärlden. Därför drabbas Sverige extra hårt i detta läge när den globala efterfrågan går ner.

Men den strukturella arbetslösheten då frågar ni er nu. Hur har det gått med den? Vi har redan visat att den cykliska arbetslösheten har gått upp, men hur kan vi egentligen mäta den strukturella? Detta är svårt, men Finanspolitiska rådet med min gamle lärare Anders Forslund i spetsen har uppskattat att jämviktsarbetslösheten har gått ner mellan en och två procentenheter som en följd av regeringens reformer. Som ni ser i grafen slukas dock denna minskning upp av den för tillfället höga cykliska arbetslösheten och därför blir slutresultatet en ökad total arbetslöshet.

Detta blir såklart jobbigt för regeringen att förklara på ett pedagogiskt sätt. Politiken är tyvärr inte känd för sansade och vetenskapliga diskussioner. Dock är det viktigt att detta tydliggörs nu när vänstern försöker använda arbetslösheten som en ursäkt för att vrida klockan tillbaka. Utan regeringens reformer hade arbetslösheten nämligen kunnat vara ännu högre än vad den är i dagsläget.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, regeringen, politik, samhälle, ekonomi, val2010, jobb

Riksdagens mest värdelöse ledamot

2010-04-17T13:23:00.005+02:00

Den politiske vilden Göran Thingwall, tidigare tillhörande Moderaterna, är idag citerad i Svd:

- Jag kommer att rösta med alliansen den 17 juni och vi kan på så sätt lägga kärnkraftsfrågan åt sidan, säger Thingwall till SVT:s Rapport. Thingwall har tidigare ställt kravet att privatläkarnas villkor måste förbättras för att rösta ja. Något sådant krav finns inte längre, enligt honom själv.

För att göra en lång historia kort: Thingwall var med i Moderaterna, men hoppade av eftersom riksdagen antog ett beslut som gjorde det omöjligt för honom att sälja sin egen privata vårdklinik. Han blev sur och gick istället över till Sveriges pensionärsparti. Han hotade med att rösta nej till kärnkraftspropositionen, trots att han var för den, för att straffa regeringen för hans högst personliga förlust att inte kunna sälja privatkliniken. Dock hotas nu Thingwall med uteslutning ur Sveriges Pensionärsparti eftersom de är positiva till just kärnkraftsuppgörelsen. Thingwall sammanfattar det hela själv på ett väldigt talande sätt:

– Det kan ju låta schizofrent det här, men det är ju politik, på hög eller låg nivå, det får man avgöra själv. Nu har jag en möjlighet att utnyttja det här spelets regler som jag kallar det, och varför inte göra det? Sedan får man se vad som händer den dagen jag röstar och trycker på knapparna.

Ingen förlust för M där inte. Om man börjar använda sitt riksdagsmandat för att hålla på med utpressning av rent egoistiska skäl som dessutom går emot ens egen övertygelse förtjänar man all tänkbar kritik. Med största sannolikhet åker som tur är Thingwall ur Riksdagen nu i september.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Thingwall, regeringen, val2010, politik, samhälle

En totalsågning av David Brooks

2010-04-15T10:24:00.012+02:00

Idag skriver författaren David Brooks på DN: s ledarsida under titeln "Drama i fem akter" om ämnet nationalekonomi. Huvudtesen i artikeln är att denna vetenskapliga disciplin går mot sin död eftersom ämnet är totalt världsfrånvänt och i framtiden kommer dessa frågeställningar inordnas under historieämnet/moralfilosofin. Dessa påståenden är knappast nya och av just den anledningen är det viktigt att bemöta dem. Låt oss därför metodiskt gå igenom artikeln och se vilka skäl Brooks anför för dessa påståenden.

Inledningsvis följer en historisk redogörelse för ämnet och de trender i forskningen som har förekommit. Först och främst börjar såklart Brooks, som alla kritiker av nationalekonomin, med att hänvisa till de kända "modellerna" som bygger på tankar om rationellt beteende hos människor. Brooks menar att dessa modeller enbart bygger på pseudovetenskap och således inte har något värde. Dessa tankegångar känns helt klart igen hos studenter som enbart har orkat bemöda sig med att läsa grundkursen i Nek (internterm för nationalekonomi), men som trots deras helt klart bristande kunskap inom ämnesområdet mer än gärna uttalar sig om hur "orealistiskt" och "världsfrånvänt" ämnet är. Till stor del bygger detta på ett missförstånd, men till viss del har lärarna vid de nationalekonomiska institutionerna sig själva att skylla. Ibland kan grundkursen i Nek bli allt för mycket av en startsträcka med "kurvor som skiftar hit och dit". Andra ämnen är mer lätta att ta till sig direkt, såsom statsvetenskap, medan Nek kräver lite mer kött på benen innan det blir riktigt intressant och tillämpbart. Därför kan människor lätt få intrycket att Nek är hjärndött eftersom de aldrig läser mer än A-kursen, vilket är väldigt synd. Ämnet blir tyvärr lite missförstått just därför.

Man bör i detta läge skilja mellan perspektiv, teori, antagande och hypotes, vilket David Brooks fullkomligt bortser ifrån. Tanken om rationella och nyttomaximerade individer är en viktig del inom den neoklassiska skolan inom Nek (en av flera), men detta betyder inte att nationalekonomer går runt och tror att människor agerar utifrån en matematisk formel. Snarare är tanken om rationalitet och nyttomaximering ett perspektiv som inspirerar för vidare teoriutveckling och tänkande kring en mängd ekonomiska och samhällsvetenskapliga problem. Det är en del av forskningen att även vilda, tekniska och verklighetsfrämmande modeller baserade utifrån en teori undersöks och diskuteras. Men man ska komma ihåg att Nekare aldrig har hävdat att de använda modellerna skulle vara perfekta speglingar av verkligheten. Modeller är ett redskap för att förstå mycket komplicerade förlopp och processer i vårt samhälle och därför tjänar de ett syfte. Liknelsen med en karta har jag alltid tyckt om. Om du är ute och orienterar behöver du en karta. Men du vill knappast ha en karta som beskriver exakt all information som finns i verkligen (alltså själva skogen du befinner dig i). En karta som märker ut exakt varje träd, sten, buske, höjdskillnad, terrängförändring blir nämligen helt oläsbar. Du behöver en karta som är så pass exakt att den beskriver själva skogen, men samtidigt så pass förenklad att den fortfarande går att läsa av. Ungefär så bör man se på en modell - nämligen förenklingar av verkligheten som fångar upp en eller vissa aspekter i en process, men långtifrån alla. Att tro att nationalekonomer sitter och lutar sig tillbaka och flinar nöjt över att exakt ha beskrivit hur en marknad fungerar genom att rita upp två streck i form av en utbuds- och efterfrågekurva är helt enkelt tramsigt. En modell har inte som uppgift att beskriva hela verkligheten - ifall den gjorde det skulle den motverka sitt eget syfte.

Dessutom kan man väl här lite kort tillägga att nationalekonomin som ämne knappast handlar om att hitta på massa teoretiska modeller. Av de samhällsvetenskapliga ämnena är nog Nek det ämne som i högst utsträckning är knutet till empirin. Utvecklandet av den egna undergrenen ekonometri talar i stor utsträckning för sig själv. Man prövar och undersöker teorier och modeller rent empiriskt för att se ifall de faktiskt tjänar något syfte, till skillnad från andra samhällsvetenskaper i vissa lägen.

Sedan kör Brooks vidare med några korta meningar om "beteendeekonomi"(enligt min mening ett väldigt spännande forskningsområde), några name-drops såsom Gary Becker och Herbert Simon och utpekar dem som "modiga" eftersom de kritiserade tanken om de rationella individerna. För det första blir detta väldigt komiskt och visar på en väldig okunskap hos Brooks, då t.ex. Gary Becker om någon snarare var förälskad i rationalitetstanken. Detta är nämligen mannen som tog ekonomiska teorier och började applicera dem på sociologiska frågeställningar. Hoppsan...

Akt III - Finanskrisen. "Nu blottas hela områdets tillkortakommanden" , är ett läsvärt citat från artikel. För det första verkar Brooks låtsas om att nationalekonomin som ämne enbart består av makroekonomi, när sanningen är att det finns en mängd olika underdiscipliner. Att döma ut hela ämnesområdet över ett bräde blir minst sagt märkligt då en stor del av den nationalekonomiska forskningen inte är kopplad till finanskrisen och de mekanismer som där var inblandade. Men skit i det...! Huvudbudskapet här är att ämnet uppvisade sin största brist när ingen nationalekonom kunde förutspå att krisen skulle komma. För det första är detta inte sant. Bank of International settlements (BIS) varnade tidigt. För att nämna några andra framstående ekonomer kan jag lyfta fram Maurice Obstfeldt, Kenneth Rogoff. IMF varnade för allt en allt ökande kreditgivning i början av 2008. För att nämna några. I sammanhanget bör det väl också lyftas fram att det inte är akademiska forskare i nationalekonomi som styr över de ekonomisk-politiska besluten utan politikerna. Att skuldbelägga nationalekonomer som grupp för finanskrisen blir ganska långsökt om man tänker efter.

Men detta är inte den huvudsakliga invändningen jag har mot Brooks. Nationalekonomins främsta mål är inte att försöka förutspå ekonomiska kriser. Om man inbillar sig att det är detta man håller på med på de nationalekonomiska institutionerna tror man fel. En liten del av alla nekare specialiserar sig såklart på detta, men den stora majoriteten inriktar sin forskning mot något helt annat. Nationalekonomin som vetenskaplig disciplin står inte och faller med förutsägelser om finanskrisen. Sedan när är det förresten nationalekonomins stora upgift att kunna förutsäga framtiden? Vilka andra vetenskapliga ämnen förutsätts kunna göra detta? Prognoser är såklart spännande, men behäftade med en stor portion osäkerhet. Ifall Brooks tror att det är enkelt är han välkommen att försöka själv.

Däremot kan jag stämma in i den allmänna kritiken att nekare ibland har en tendens att specialisera sig allt för mycket inom en subdisciplin och därför förlora helhetsbilden över hela ekonomin. Tyvärr finns det ganska få "allmänspecialister" inom Nek, vilket bland annat Lars Cramfors har påpekat. Därför välkomnar jag debatten om att kanske bredda forskningen i vissa lägen. Tanken om ett utbyte mellan finansiella ekonomer och makroekonomer låter som en mycket god idé.

Akt IV och V består av att nationalekonomin spränger sönder sig själv enligt Brooks. I framtiden kommer de nationalekonomiska frågeställningarna nämligen inordnas under historieämnet (!). Detta eftersom nekare redan nu har börjat snegla mot andra områden såsom sociologi, psykologi och statsvetenskap. Utvecklingen har redan börjat menar Brooks lite dramatiskt.

Herregud, var ska man börja? Rent grundläggande är det inte ett svaghetstecken att en vetenskaplig disciplin sneglar på annan forskning. Det är en styrka och det är så akademin ska fungera. Utvecklingen går minst lika mycket åt motsatt håll, nämligen att andra vetenskapliga discipliner hämtar inspiration från nationalekonomin. Utvecklingen där statsvetenskapliga institutioner världen över, men kanske mest i Nordamerika, i allt större utsträckning anställer nekare som forskare samt inriktar sin forskning om politik och internationella relationer utifrån nationalekonomiska perspektiv är ett faktum. Spelteorins intåg inom en rad ämnet talar ett ganska tydligt språk. Ofta har nationalekonomer setts som parasiter eftersom de ger sig in på andra forskningsområden som inte direkt har med ekonomi att göra. Min högst hemmasnickrade teori går ut på att detta ibland har en tendens att göra andra forskare upprörda. De vill ha sitt ämnesområde "i fred". Nationalekonomer spär dessutom på irritationen genom att hävda att Nek är den främsta former av samhällsvetenskap. Det är väl inte helt osannolikt att vissa forskare och debattörer då ser ett behov att kritisera nationalekonomi just av det faktum att nekare flåsar andra forskare i nacken i vissa lägen. Detta är såklart intressant att diskutera och personligen anser jag nog att nationalekonomer ibland kan vara lite väl självgoda. Det kändes till exempel ganska uppfriskande att Ostrom (statsvetare) fick nobelpriset i ekonomi här i höstas. Precis som nekare ger sig in på andra områden borde fler statsvetare, psykologer, sociologer och kulturgeografer ge sig in i den ekonomiska debatten.

Tyvärr David Brooks. Nationalekonomin som vetenskapligt ämne är nog här för att stanna. Det mest komiska i sammanhanget är väl David Brooks tes att Nek i framtiden kommer att vara en del av historieämnet. Det ska väl här nämnas att David Brooks själv är utbildad historiker. Sa någon komplex? Någon?

Yttrandefriheten är fantastisk. Tyvärr ger den dock utrymme även för män som David Brooks att vräka ut sig mitt på DN: s ledarsida. Man verkar man inte behöva vara den vassaste kniven i lådan för att ändå vara kolumnist i New York Times samt i DN.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om DN, David Brooks, nationalekonomi, politik, finanskrisen, ekonomi, samhälle

Uppföljning: Självgod vänster

2010-04-13T16:20:00.003+02:00

Precis som man kunde gissa väckte Moderaternas rättvisekampanj en hel del reaktion - inte minst på vänstersidan. Först hade jag tänkt återge några godbitar, men sedan insåg jag att Mounir Karadja redan hade gjort ett utmärkt jobb. Här kommer alltså ett bloggtips:

Rättvisa sysslar bara vi med, OK?

Borgerlig politik skäms inte för sig

2010-04-12T22:02:00.002+02:00

Moderaternas förvalskampanj kommer ha rättvisa som huvudfokus. Helt perfekt! Äntligen börjar vi prata och slutar med sifferexercisen som vi på högerkanten har en tendens att hemfalla i. Rättvisa är ett fantastiskt ord att låta en kampanj kretsa kring. För visst vill ha rättvisa och visst menar vi att borgerlig politik leder just till detta. Vänsterns politik kan ofta upplevas mer direkt rättvis då den i stor utsträckning i både retorik och utformning går ut på att ju mer staten kan ge medborgarna desto bättre. Här har borgerligheten alltför länge skruvat obekvämt på sig. Borgerlig politik är långsiktigt rättvis och det gäller att måla upp denna långsiktiga plan bortom alla genomförda reformer och nu kommande vallöften. Det är dags att erövra rättvisebegreppet!
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Moderaterna, val2010, rättvisa

Var det någon som sa långsiktigt tänkande?

2010-04-08T18:49:00.007+02:00

DN rapporterar idag att en expertgrupp från SKL bestående av representanter från samtliga riksdagspartier har landat i slutsatsen att kommunal- och landstingsskatten behöver höjas med 13 kronor per hundralapp fram till 2035 ifall vi vill behålla dagens nivå i välfärden. Detta eftersom befolkningen blir allt äldre och kräver mer resurser i form av sjukvård om omsorg. Frågan är som sagt ifall detta räcker. Svenska folket vill med största sannolikhet även ha förbättringar och inte stanna kvar på status quo.

Hmm. Kan det möjligtvis vara så att vi behöver lite mer långsiktigt tänkande i politiken? Ja, förutsatt att vi inte känner oss sugna på att chockhöja skatten i landet som redan har världens högsta skattenivå.

Kanske bör vi stimulera den ekonomiska tillväxten (host..Miljöpartiet..host)? Kanske bör vi redan nu reformera vissa välfärdssystem såsom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen så att vi kan få fler personer i arbete? Kanske bör vi diskutera åtgärder så att människor inte går i pension så tidigt som de gör idag?

Man får nästan lust att utbrista "vad var det jag sa".
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, ekonomi, skattenivå

Konsten att bry sig om människor

2010-04-06T16:52:00.007+02:00

Sjukskrivningsdebatten verkar ha lugnat sig en aning efter den närmast hysteriska nivån i vintras. Sakta men säkert börjar även media nyansera bilden en aning efter att nästan dagligen ha basunerat ut skräckexempel efter skräckexempel.

Vad man än anser om reformen i sig är nog de flesta ense om att förändringarna är ganska genomgripande. Vi går helt enkelt mot ett nytt system. Stundtals har det i debatten framställts som att reformen enbart handlar om att försämra den ekonomiska situationen för de sjukskrivna enligt teorin om att "hungriga vargar jagar bäst". Detta debattgrepp är väldigt klassiskt och används världen över av oppositionen när regeringen reformerar en del av välfärden. Oppositionen ställer sig på de svagas sida till skillnad de onda reformförespråkarna. Sådan är politiken, men man kan beklaga att oppositionen hellre väljer skräckinspirerad svartmålning istället för att diskutera frågan ur ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv.

Jag tänker inte sticka under stol med att reformen för vissa människor har varit tuff. Givetvis har vissa individer hamnat i kläm på ett sätt som inte borde förekomma. Jag säger inte att reformen är perfekt och givetvis är det så att vissa justeringar behöver göras i efterhand. Detta är dock inte samma sak som att börja tala om ett hafsverk såsom oppositionen gör. Ifall man vill reformera en allmän försäkring såsom sjukförsäkringen gäller det att vara lyhörd, vilket regeringen har varit. Till exempel ändrade regeringen reglerna angående vissa sjukgrupper precis innan jul. Vissa ser detta som ett svaghetstecken. Jag väljer att se det som ett kvalitetsbevis på regeringens anpassningsförmåga.

Nåväl. Många är de förändringar som har införts. Den hälsosamme ekonomisten har sammanställt en läsvärd 20-punktlista. Huvudpoängen med reformen tycker jag kan sammanfattas med följande punktlista:

Fasta tidsgränser. Alla som är sjukskrivna får sin arbetsförmåga prövad med jämna mellanrum.
Gemensamma riktlinjer för sjukskrivningar har införts. Att bli sjukskriven/inte sjukskriven är inte längre lika mycket en subjektiv bedömning av en enskild läkare.
Ökad satsning på rehabilitering.

Punkt nummer tre talas det väldigt lite om och självklart framstår reformen som mycket mer hjärtskärande ifall man inte lyfter fram det faktum att en av regeringens stora målsättningar med att förändra sjukförsäkringssystemet var att hjälpa människor i mycket högre utsträckning att kunna bli friska. De rödgrönas syn går lite elakt ut på att "lämna sjukskrivna ifred". Ge dem pengar, ställ inga krav och hjälp dem för Guds skull inte tillbaka till arbetsmarknaden. Är man sjuk så är man. Är detta att bry sig om människor? Verkligen? Visst kan man försvara reformen rent samhällsekonomiskt och mena att detta är nödvändigt eftersom Sveriges befolkning blir allt äldre och vi behöver fler som bidrar till välfärden för att systemet ska hålla även i framtiden. Men för mig personligen handlar det också om att hjälpa enstaka individer. Visste ni exempelvis att regeringens satsar cirka en miljard extra på rehabilitering i och med rehabiliteringsgarantin? Den förra regeringen satsade tio gånger så lite, nämligen 90 miljarder per år i statliga medel.

Hanne Kjöller skrev en intressant ledare angående det här med smärta. Mina kunskaper i medicin är väldigt elementära, men om jag har förstått det rätt så är smärta i mångt och mycket en psykologisk process. Upplever man smärta, så har man helt enkelt ont. Men detta innebär också att tänkandet kring den egna smärtan faktiskt påverkar smärtan i sig. Detta blir väldigt intressant nu när man börjar tala om KBT-behandlingar för patienter med kronisk smärta. Det handlar inte om "inbillningssjuka" på något sätt, utan snarare om att sociala sammanhang är ytterst centrala för utvecklingen av smärta. Detta är helt enkelt omedvetna processer och det krävs professionell hjälp för att ändra tänkandet kring smärtupplevelsen. Det som är riktigt intressant är att majoriteten av de sjukskrivna i Sverige just är det på grund av kronisk smärta och inte dödlig cancersjukdom såsom kvällstidningarna gärna vill framställa det. Jag skulle vilja citera ett intressant stycke ur DN-artikeln:

"Stefan Blomberg [specialist i smärtmedicin] menar att åtminstone hälften av dagens halva miljon förtidspensioneringar hade kunnat undvikas. - ' Jag har under mitt arbete träffat tjogtals av förtidspensionerade där besvären som föranlett förtidspensionen är utläkta för länge sedan. Jag har fått se hur människor med funktionshinder på kanske 10–20 procent tappar sina kvarvarande 80–90 procent under en lång sjukskrivning och den brist på sammanhang som följer av den.' "

Bry sig om människor var det. Att lämna människor ifred är inte att bry sig. Om Blomberg har rätt innebär långa sjukskrivningar/förtidspensioneringar utan aktiv rehabilitering och regelbunden uppföljning att besvären helt enkelt blir värre. Nu är jag inte kvalificerad att uttala mig om Blombergs forskning och slutsatser och man ska inte dra alltför stora växlar på hans uttalande. Men detta öppnar upp för en hel del intressanta perspektiv. Frågan vem det är som sparkar på den som redan ligger blir helt klart mer svårbesvarad.

_______

Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringsreformen, regeringen, politik, samhälle, val2010

Silvio gör Italien till ett skitland

2010-04-01T14:52:00.004+02:00

Jag må vara höger, men jag har inget till övers för Silvio Berlusconi. Hans censurerande av statliga TV-program inför regionalvalet i Italien, den skenande korruptionen, de ständigt plumpa uttalandena, speciallagstiftning för att undvika åtal...listan är lång. Den mannen är ett skämt och direkt farlig för demokratin.

Den här videon är direkt omöjlig att rubriksätta. Den skapades av Berlusconis parti inför valet 2008. Njut och förfasas på samma gång.

_______
Läs även andra bloggares åsikter om Silvio Berlusconi, Italien, politik, samhälle

Notis: Ännu mer absurt att tala om straffbeskattning

2010-03-31T15:05:00.003+02:00

Jag har i ett flertal inlägg ondgjort mig över de som kallar jobbskatteavdraget för en "straffskatt" på pensioner. Dagens huvudledare i DN spinner vidare på samma tema och tar dessutom upp ytterligare en aspekt av frågan som jag tidigare inte hade reflekterat över, nämligen löneavgiften. Detta är en avgift, som genom sin utformning i stort sett blir en ren skatt på arbete. I dagsläget bringar den in drygt 70 miljarder till statskassan varje år. Kom nu ihåg kostnaden för de fyra stegen i jobbskatteavdraget för 2010 som i runda slängar ligger på - just det - cirka 70 miljarder kronor. Nu blir det ju ännu mer absurt att tala om straffskatt på pension. Jobbskatteavdraget ska kanske snarare ses som en utjämning mellan pensionärer och löntagare? I och med löneavgiften betalar arbetstagare redan mer i skatt än pensionärer indirekt sett.

För att inte tala om tre sänkningar av pensionärernas skatt under mandatperioder, dubbelt jobbskatteavdrag för pensionärer som väljer att arbeta...
_______
Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdraget, politik, ekonomi, samhälle, regeringen, val2010

Det är dags att krossa Mp

2010-03-28T18:04:00.005+02:00

Alliansen ligger under i opinionsmätningarna. Det varierar såklart en aning mellan de olika instituten, men enligt Henrik Orscarssons mätningarnas mätning ligger Alliansen under med sex procentenheter. Det känns såklart surt, men samtidigt har jag under den här mandatperioden ett flertal gånger förvånats över de snabba rycken i väljaropinionen. Den gamla statsvetenskapliga tesen att väljare blir allt rörligare tycks stämma.

Hur ser då opinionen ut mer specifikt? För mitt eget parti Moderaterna går det riktigt bra. Enligt den senaste Synovatemätningen får M hela 27,5 %, vilket alltså är en ökning från resultatet i riksdagsvalet 2006 när partiet fick drygt 26 %. I det här läget ska man komma ihåg att riksdagsvalet 2006 var ett rekordval för Moderaterna och partiet hade aldrig fått så bra siffror sedan kosackvalet på 1920-talet. Man kan lugnt sitta och nynna det går bra nu. Kanske lite för bra faktiskt, för vi går faktiskt till val med tre andra partiet, som det tyvärr inte går så bra för. Kristdemokraterna och Centern kravlar över fyraprocentspärren och Folkpartiet uppvisar tyvärr inga skyhöga siffror. För att vi ska vinna valet måste våra andra Allianspartier lyfta sig och det gäller för M att vara generös. Hellre ökning för Kd och C i det här läget än ytterligare ökning för M.

Vänstersidan då? Socialdemokraterna ligger under sitt rekorddåliga valresultat från 2006 och fick 33,7 % i senaste opinionsundersökningen från Synovate. Detta är, i kombination med Moderaternas höga siffror, inget mindre än en liten revolution inom svensk politik. En gång i tiden för inte allt för länge sedan var det naturligt att S var dubbelt så stora som M. Denna tid är helt klart förbi och det inte längre otroligt att tänka sig att Moderaterna i framtiden kanske blir Sveriges största parti. Vänsterpartiet uppvisar inte större överraskningar, utan ligger kvar och simmar kring 5 %.

Återstår alltså Miljöpartiet. Det är på grund av Miljöpartiet som de rödgröna leder i opinionsundersökningarna. Partiet fick 10,2 % i Synovates senaste mätning och ligger således klart över valresultatet från 2006. Om lite drygt tre procent av Miljöpartiets nuvarande sympatisörer går över till Centern har Alliansen segern som en liten ask. Detta kan knappast vara omöjligt, men det gäller att sätta igång. Partiet har helt klart flyt och Maria Wetterstrand är mediernas gunstling för tillfället. Det är bara att gratulera. Peter Eriksson väcker ungefär lika mycket entusiasm och känsla av seriositet som en möglig säck potatis och det är inte en allt för vild gissning att partiets uppgång till stor del beror på Maria Wetterstrand. Och visst är hon skicklig och oerhört sympatisk. Jag säger verkligen inte emot.

Det är alltså dags att sätta igång Alliansbröder och Allianssystrar! Miljöpartiet är vår främsta måltavla och det är mot detta parti vi ska sätta in det stora kavalleriet. Lars Ohly och Mona Sahlin är, som så ofta påpekat, Alliansens kanske största valarbetare och om dessa opinionsundersökningar står sig så har vi gjort ett gott jobb vad det gäller S och V.

PJ Anders Linder skriver idag en läsvärd ledarartikel om Miljöpartiet. Partiet har, trots ständigt propagerande om motsatsen, fortfarande bara en riktig profilfråga - nämligen miljöfrågan. I denna fråga rankas partiet högst av de svenska väljarna. Men sedan är det tomt. I frågor angående jobb, ekonomi och sjukvård anser enbart cirka 1 % av väljarna att Mp har bäst politik. Men sedan är det också tydligt att Miljöpartiet på ett tydligt sätt har gått åt vänster. Den gröna skatteväxlingen är nu ersatt med inkomstskattehöjningar för arbetar- och medelklassen. Har verkligen folk koll på denna omsvängning? Jag ställer mig oerhört skeptisk till att detta är något som fallet storstadsväljarna i smaken; det vill säga väljargrupper som för tillfället ger Mp stöd.

Dags alltså att övertyga i Miljöfrågan - Mp: s enda paradgren. Vi ska ta en seriös debatt och presentera en borgerlig miljöpolitik. Bara för att Miljöpartiet har miljö i sitt partinamn betyder det inte att Mp har bäst miljöpolitik. Här gäller det alltså att ta ett krafttag - en viktig uppgift för samtliga Allianspartier, men inte minst för Centerpartiet. Men sedan gäller det också att peka på Miljöpartiets totalt oseriösa politik inom ett flertal andra områden. Vad det gäller de ekonomiska frågorna är Mp fortfarande ett hippieparti vars politik är rent utsagt flummig och illa genomtänkt. Det förvånar mig fortfarande hur annars fullt begåvade personer inom ramen för Uppsala studentliv kommer till slutsatsen att rösta på Mp i så stor utsträckning som de gör. Ser de inte helheten? Vad tänker de med?

Nu är det dags som sagt. Framåt marsch.
________
Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, de rödgröna, val2010, miljö, samhälle, politik

Den svenska skolan

2010-03-25T21:27:00.004+01:00

Det är uppenbart att mycket har hänt inom skolpolitiken under mandatperioden. Mycket kan man beskylla Jan Björklund för, men ineffektiv är han knappast. Det verkar också vara så att Jan Björklund splittrar svenska folket. Det finns en grupp som håller med om hans kritik av den svenska skolan och stödjer alliansregeringens reformer av grund- och gymnasieskolan. Lyckligtvis för Alliansen verkar denna grupp vara i majoritet. Sedan finns det motståndarna. De hävdar att Jan Björklund drar klockan tillbaka till gammaldags och dålig 1800-talsundervisning fri från reflektion och kritiskt tänkande. Personligen är jag övertygad om att reformerna är helt nödvändiga. Tidigare betyg, mer ordning och reda, en uppdelning mellan teoretiskt/högskoleförberedande och yrkesinriktade gymnasieprogram och tidigare nationella prov är ytterst viktiga förändringar för att ge elever arbetsro och lika chans att tillgodogöra sig utbildningen. Men detta är till viss del detaljer. Det Jan Björklund har lyckats mer är att ganska totalt förändra debattklimatet angående den svenska skolan. Några vänsterdebattörer invänder säkert här att Jan Björklund svartmålar skolan och använder sig av förljugen statistik (vilket, om jag minns rätt, handlar om att han en gång blandade ihop en PISA-studie med en OECD-studie).

Visst kan man göra det enkelt för sig och avfärda Björklund på det sättet. Men saken är nog tyvärr så att väldigt många elever och lärare faktiskt känner igen sig i den bild som Björklund målar upp. Jag själv minns mycket väl högstadietidens stundtals totala kaos. Elever som ständigt kom försent, satt och betedde sig som idioter på lektionerna och som sedan fick IG i de flesta ämnen när de gick ut nian. Sedan bar det iväg till IV-programmet som aldrig slutfördes. Givetvis kan min högst personliga observation inte räknas som någon vetenskaplig studie över arbetsmiljön i de svenska skolorna, men jag är knappast ensam om dessa minnen. Hur många av er 80-talister kan hävda att grundskolans utformning var lyckad? Upplys mig gärna ifall ni har andra erfarenheter. Att komma till gymnasiet var för min del att kliva in i en annan värld. Lektioner kunde nu alltid genomföras, utan att läraren ständigt fick be klassen att sluta prata. Men så gick jag ju på Europaskolan, som minst sagt har en mer konservativ profil. Därför kan jag inte uttala mig på något sätt om kommunala gymnasieskolor.

Men låt oss återkomma till huvudfrågan. Sträng katederundervisning kontra kritiskt tänkande och ifrågasättande. Man kan nästan få känslan av att detta är pudels kärna när man diskuterar med en vänstersympatisör angående Alliansens skolpolitik. Alliansen vill att alla ska lära sig massa faktakunskaper utantill. De rödgröna vill ha kritiskt tänkande. Jag har då aldrig någonsin hört Jan Björklund hävda att det är dåligt med kritiskt tänkande. Däremot har han kritiserat flummiga moment i undervisningen, där ett överanvändande av grupparbeten, ifrågasättande av kunskap innan man ens har koll på vad frågan handlar om, har blivit alltför vanligt. Detta i kombination med allt för stökig arbetsmiljö, vilket tyvärr är en fråga som de rödgröna verkar låtsas inte existerar.

När jag pluggande i Frankrike kom ofta denna fråga upp. Vissa av mina svenska vänner ville göra gällande att den stora skillnaden mellan fransk och svensk universitetsutbildning var att i Sverige lär vi oss kritiskt tänkande medan man i Frankrike ska lära sig massa saker utantill. Visst kan denna generalisering till viss del vara sann, men samtidigt är det min åsikt att detta bygger på ett missförstånd om hur "en mer faktafokuserad" undervisningsmetod faktiskt går till. Sverige är i viss utsträckning den ena extremen i sammanhanget. Vi värderar ibland kritiskt tänkande så högt att vi faktiskt glömmer bort vad det faktiskt är vi ska vara kritiska emot. Hur kan man vara kritisk ifall man inte vet vad frågan handlar om? Ibland blir det nästan så absurt att vissa hävdar att det aldrig finns något rätt och fel, utan bara olika åsikter.

Det kritiska tänkandet är ett övre steg på kunskapstrappan. Tyvärr fungerar det inte att hoppa över de nedre stegen som, hur tråkigt det än låter, bygger på att man pluggar på. En skola utan kritiskt tänkande är en dålig och hjärndöd skola. Men en skola där goda faktakunskaper inte värderas högt är en skola utan solid grund. Att beskylla Jan Björklund för att han vill avskaffa det kritiska tänkandet i den svenska skolan är orättvist. Jan Björklund vill förbättra ämneskunskaperna hos svenska elever i de klassiska ämnena. Ja. Men slutsatsen att detta ska leda till en mindre grad av kritiskt tänkande är fel. Det går nämligen alldeles utmärkt att kombinera kritiskt tänkande med goda ämneskunskaper. Att hävda motsatsen är bara ett dåligt försök att fördumma en viktig fråga. Att förespråkarna för den socialdemokratiska skolan just hävdar att Jan Björklund vill avskaffa det kritiska tänkandet tycker jag på ett tydligt sätt visar på vilken svartvit syn man har på skolpolitiken inom vänstersverige.

Vi ska utbilda elever och ge dem mängder med kunskap om hur världen och naturen fungerar och vi ska testa ifall de verkligen tagit till sig kunskapen genom konkreta examinationsmetoder såsom prov. Men sedan ska vi självklart också ge alla elever en ambitiös utbildning i kritiskt tänkande. Givetvis ska vi ha grupparbeten, inlämningsuppgifter och diskussioner under lektionstid. Varför låtsas om att vi måste välja?
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, politik, samhälle, skolan, de rödgröna, val2010, skolpolitik

Bokrecension: Bokslut Reinfeldt

2010-03-19T12:45:00.003+01:00

Jag har recenserat boken "Bokslut Reinfeldt" för den socialdemokratiska tidsskriften Tvärdrag. Jag publicerar recensionen i sin helhet nedan. Kolla gäran in länken förresten då en mer vänsterpräglad recension har publicerats på Tvärdrags hemsida över samma bok.
__________
Att som övertygad moderat publicera en recension av en bok skriven av tre vänsterdebattörer i SSU-tidsskriften Tvärdrag har sina uppenbara problem. På vilken nivå ska man lägga kritiken och hur ska den framföras utan att man framstår som alltför hjärntvättat? Men det är framförallt ytterst roligt, eftersom man ges plats att vräka ur sig sina borgerliga åsikter mitt inne i fiendeland.

Persson, Carlén och Suhonen har producerat ett litet manifest på knappa 200 sidor - en behändigt lagom lång pocket att plöja igenom på resan till demonstrationen där det ska sjungas internationalen eller kampanjas för valfritt ungdomsförbund på vänsterkanten. Just manifest är här ett ord som passar väldigt bra. Boken är skriven av vänstersympatisörer för vänstersympatisörer. Här presenteras de vanligaste argumenten mot regeringens politik, utan att för den sakens skull ge särskilt många egna konkreta förslag för att lösa de aktuella samhällsproblemen. Boken tjänar på så vis väl sitt syfte att väcka avsky för Allians för Sverige, men för den som inte är övertygad om att Fredrik Reinfeldt är antikrist blir upplevelsen tyvärr ganska platt. Till skillnad från andra vänsterförfattare, såsom Jenny Andersson exempelvis, har inte Persson, Carlén & Suhonen så mycket att komma med till den bredare publiken. Att vrida och vända på argumenten, att sätta saker i ett perspektiv, att ibland också kritisera den egna rörelsen är något som lyser med sin frånvaro. Bokslut Reinfeldt talar mest till de redan frälsta och inte till oss som letar efter en nyanserad debatt.

Boken har i stor utsträckning en ekonomisk slagsida. De fem kapitlen behandlar (läs: målar upp en skräckbild av) regeringens politik rörande arbetsmarknaden, socialförsäkringarna, val av driftsformer samt skattepolitiken. Några få ljusglimtar går att skönja när författarna bland annat slår ett slag för en självständig riksbank och för frihandel. Annars löper redogörelsen från magstarka överdrifter såsom "Regeringens attack mot A-kassan.", utan att ge perspektiv på Sveriges nuvarande nivå i förhållande till övriga industriländer. Vidare till superförenklade och halvsnurriga utläggningar om reservationslöner kontra den reella lönenivån i samhället. Till sist finner vi rent skrattretande passager där författarna hävdar att förmögenhetsskatten var positivt för den svenska ekonomin (denna skatt som ganska unisont har dömts ut av ekonomkåren inklusive den tidigare socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt). Statistik och procentsatser flyger omkring på sidorna och man kan fråga sig ifall detta verkligen tjänar bokens syfte. Med tanke på att Bokslut Reinfeldt knappast kommer att kvala in i det nationalekonomiska finrummet utan mest läsas av SSU-folk kan man undra varför boken inte i större utsträckning koncentrerar sig på en mer ideologisk argumentation. Statistik och siffror är inte fel i sig - jag bedriver själv för närvarande heltidsstudier i just statistik och ekonometri - men om detta ska få en mening och ett sammanhang behövs en mer omfattande och resonerande redogörelse, vilket inte går att finna i Bokslut Reinfeldt.

Den största bristen är dock bokens totala avsaknad av perspektiv. Inte en enda gång sätts regeringens reformer i ett vidare och mer välvilligt sammanhang. Ofta avslutas intressanta resonemang om ekonomiska incitament med småbarnsliga utrop såsom "tydligare än så kan inte en krass och cynisk människosyn formuleras". Huvudtesen i boken är att regeringen vill slå sönder den svenska modellen genom att lura svenska folket. Det slår dock inte författarna att den svenska modellen knappast är något stationärt. Att den svenska modellen inte per definition är förverkligandet av det nuvarande socialdemokratiska partimanifestet. Den svenska modellen är något som har utvecklats under ett helt århundrade och man kan värna om den svenska modellen samtidigt som man inser det rimliga i att i små steg sänka skattenivån i landet med världens högsta skatter. Att reformera sjukförsäkringen för att möta den stora utmaningen med en åldrande befolkning. Att vilja sänka den strukturella arbetslösheten på arbetsmarknaden. Tyvärr hamnar författarna i någon form av nostalgitrippargument allt för ofta; att den svenska modellen enbart ska bevaras och aldrig utvecklas. Varför göra om när allting är så bra? Den stora bristen i boken består nog i förkärleken att måla upp ren skräckpropaganda och aldrig, inte ens någon liten gång, pröva tanken att borgerligheten inte är ute efter att krossa Sverige. Kära Persson, Carlén och Suhonen! Vi vill inte krossa den svenska modellen. Vi uppdaterar den bara och ger er den svenska modellen 2.0. Men det lär ni väl tyvärr aldrig tro på.

______

Läs även andra bloggares åsikter om Bokslut Reinfeldt, Alliansen, politik, samhälle, val2010

Moget SSU...

2010-03-17T21:12:00.002+01:00

SSU har tagit patent på varumärket "Alliansen" och vill nu att de borgerliga partierna ska köpa rätten att använda sig av namnet. Tydligen var "Alliansen" inte varumärkesskyddat. Om detta hade varit ett bus från någon liten sketen lokal SSU-klubb hade jag varit förlåtande och kanske till och med skrattat lite. Men när SSU: s ordförande går ut i media och stolt berättar om sin lilla kupp blir man bara matt. Oerhört respektingivande SSU! Hur många tror ni i framtiden vill ta er på allvar? Så förbannat oseriöst och töntigt. SSU-kidsen i förbundsstyrelsen bör placeras på dagis igen där de hör hemma.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om SSU, politik, samhälle, värdelösa sossebroilers som gör oseriösa saker och förväntar sig att bli tagna på allvar

Veckans bloggdebatt: Frihet

2010-03-16T22:30:00.003+01:00

Liberalismens slagord har i alla tider varit frihet, men frihet till vadå och frihet från vem? Talar vi om en beskyddande frihet från förtryck från andra medmänniskor och från statligt håll, eller talar vi om en form av utvecklande liberalism där människor ges frihet att förverkliga sig själva? Var går egentligen gränsen mellan att från statligt håll vilja utveckla människors livsvillkor och till att istället börja kränka samma människors fria vilja? Orden frihet och liberalism används ofta ganska synonymt av borgerliga sympatisörer och trots att jag själv snarare betraktar mig som liberal konservativ tänkte jag i detta inlägg propagera och analysera vad liberalismens frihetsbegrepp betyder för mig.

Jag tror att nyckelordet i detta liberala och frihetliga sammanhang är tolerans. Liberalismen betydelse idag är främst dess toleranstanke och ställningstagande för det okränkbara människovärdet. Detta grundar sig i ett antagande om att vi människor av naturen och av social påverkan är olika och att vi därför har olika viljor, olika sätt att se på moral och olika idéer om hur vi vill leva våra liv. Att detta har blivit än mer centralt i globaliseringens tidevarv är uppenbart. Den förlegade synen om att vi enbart är en del av en samhällsklass där varje individs åsikt och förutsättningar överensstämmer med alla övrigas ställer allt färre upp på. Liberalismens fokus på individen är fortfarande centralt och ligger helt i tiden nu när hela samhället individualiseras, vilket i sin tur möjliggör ett större avvikande från invant gruppbeteende.

Det postmoderna samhället har tappat sin tro på objektiva sanningar och sin dyrkan av vetenskapen. Liberalismen, som i stor utsträckning har sin grund i upplysningen, har som utmaning att anpassa sig till denna nya situation. Människor vill idag i större utsträckning bli unika individer som gör unika livsval. Att det offentliga i det läget inte motarbetar individuella val, accepterar att människor är olika samt tolererar detta utgör ett viktigt frihetsbudskap i dagsläget.

Liberalismens stora utmaning blir att förverkliga frihetlig politik inom ramen för en liberal demokrati och i samklang med en liberal marknadsekonomi. I den postmoderna värld vi befinner oss i är det ytterst centralt att ta själva idédebatten. Marknadsekonomin har möjliggjort högre välstånd och i dagens Sverige är de centrala frågorna inte längre enbart förknippande med materiell standard utan snarare inriktade mot livskvalitet.

Politiska rörelser som vädjar till människors rädsla för utveckling har på senare tid fått ett uppsving där nationalismen har vuxit sig stark i och med att globaliseringen går allt snabbare. Sverigedemokraternas framväxt kan ses som ett typiskt exempel där användandet av vetenskapliga argument rörande invandringpolitik inte längre fungerar. Liberaler måste i det läget fortsätta att på ett medmänskligt plan försvara de liberala rättigheterna eftersom dessa är universella. Vetenskapliga argument är fortfarande användbara och bör inte förringas, men liberalismens utmaning blir att i framtiden även övertyga med känsloargument genom att propagera för liberalismens inneboende humanism och frihetstanke. Istället för att föra fram den ekonomisk-politiske talesmannen för att prata ekonomiska teknikaliteter i alla lägen bör frihetsvänner i större utsträckning prata visioner och göra följande viktiga påpekande: Istället för att hela tiden fråga oss vilket samhälle vi vill ha kanske vi istället borde fokusera på att möjliggöra ett samhälle där alla kan utforma sitt eget livspussel. För att kunna slå sig in i debatten nu när förutsättningarna för den liberala tolerans- och frihetstanken ändå är så pass goda handlar i stor utsträckning om att anpassa argumenten till att bli mer livsbejakande. Vid propagerandet för liberala och frihetliga idéer handlar det om att övertyga medborgarna om att liberalism är en ideologi som står upp för nutidens livsval. En ideologi som helt enkelt bejakar den moderna människan, hennes frihet och hennes syn på hur ett gott liv bör levas.

Veckans bloggdebatt
_________
Läs även andra bloggares åsikter om frihet, liberalism, idédebatt, politik, samhälle

På vänsterfronten inget nytt

2010-03-12T23:51:00.004+01:00

Expressen avslöjade idag att Vänsterpartiet har slussat pengar till kommunistpartiet i Colombia via svenska SIDA. Partiet har nu tagit avstånd från detta, vilket självklart är bra. Vi kan inte lasta Vänsterpartiet för att något pucko bryter mot reglerna. Samtidigt är partiets företrädare öppna med att de stödjer kommunistpartiet i ovan nämnda land.

Det intressanta är dock att Vänsterpartiet fortfarande väljer att samarbeta med kommunistiska partier världen över. Med rätta kritiserar politiker från andra partier Vänsterpartiets agerande med tanke på att kommunism är en auktoritär ideologi. Varje gång avfärdas dock kritiken som "allmänt borgargnäll" eller "smutskastning av Vänsterpartiet". Att ta starkt avstånd från kommunism borde vara helt naturligt för en normalbegåvad människa, men tyvärr ser inte världen ut så. Vi i Sverige har kommit längre än i andra länder. I till exempel Frankrike romantiserar man fortfarande kommunismen mycket mer öppet än vad som är fallet i vårt land. Trots detta har vi våra kommunisttomtar även här. Att diskutera marxism rent vetenskapligt och inspireras av dessa perspektiv är en sak, som ofta kan vara väldigt givande. Att förespråka ett anslutande till Warszawapakten, att sitta med i svensk-kubanska föreningen, att kalla sig kommunist eller att samarbeta med kommunistpartier i Latinamerika är något helt annat. Det är helt enkelt inte okej.

Genom historien har Socialdemokraterna varit tydliga med att ta avstånd från kommunismen. Partiet har i stor utsträckning varit antikommunistiskt. Tyvärr får vi väl konstatera att den traditionen går i graven nu när partiet vill sätta sig i regering med Vänsterpartiet.
________
Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kommunism, Socialdemokraterna, val2010, politik, samhälle

Ett riktigt konstigt äktenskap

2010-03-07T15:59:00.003+01:00

Den svenska modellen är något som de flesta svenska politiker nu för tiden är väldigt förtjusta i. Exakt vad denna svenska modell faktiskt består i är väl mer omdiskuterat, men en central aspekt är helt klart den svenska arbetsmarknadspolitiken där parterna (fackförbunden och Svensk näringsliv) förhandlar med varandra utan all för stor statlig inblandning. Denna svenska modell är unik i världen och någonting som jag ställer mig bakom. Den svenska kollektivavtalsmodellen och "saltsjöbadsandan" är helt klart att föredra framför statligt satta minilöner och ständiga och uppslitande konflikter på arbetsmarknaden.

Så långt allt gott. En fråga som titt som tätt uppmärksammas är Moderaternas vägran att redovisa sina partidonationer. Partiet hänvisar till valhemligheten samt det faktum att man ska kunna skänka pengar till ett parti utan att behöva hängas ut. En viss förståelse för det argument har jag, men låt oss vara ärliga och inse att Sverige behöver få till en vettig lagstiftning på det här området. Mindre bidrag ska inte behöva redovisas i detalj, men ifall det handlar om större summor är det inte mer än rätt att partierna faktiskt visar detta för väljarna. Det handlar om trovärdighet.

Vad har nu dessa två frågor gemensamt? Jo, de för oss utsökt in på diskussionen angående förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Jag kan fortfarande bli förvånad över att denna fråga inte diskuteras och uppmärksammas mer med tanke på den sjuka situation som vi faktiskt har i Sverige idag. Moderaternas hemliga kampanjbidrag ska inte försvaras, men det riktigt anmärkningsvärda ligger i det faktum att LO och Socialdemokraterna idag och sedan demokratins införande har ett öppet och djupgående samarbete med varandra som inte är värdigt en demokratiskt stat.

När denna fråga tas upp till diskussion (och nu ska man komma ihåg att även Vänsterpartister och Miljöpartister inte är överlyckliga över den rådande situationen) kan man ge sig på att någon socialdemokratisk politiker börjar hojta om att högern vill krossa den svenska modellen. Sedan lång tid tillbaka har sossar blandad ihop frågan om kollektivavtalstraditionens vara eller icke med kritiken gentemot LO. Det är fullt möjligt att tro på att parterna på arbetsmarknaden ska förhandla med varandra och samtidigt kritisera LO: s politiska, ekonomiska och organisatoriska stöd till det socialdemokratiska partiet. Ofta vill Socialdemokraterna bagatellisera frågan och säga saker i stil med "vi är stolta över vårt samarbete med facket" eller "Vi är helt öppna med vårt samarbete med LO" , som om detta skulle ändra sakfrågan över huvud taget.

Okej. Nu till lite bakgrundsinformation. LO grundades 1898 och består av ett flertal olika fackförbund. LO som landsorganisation är Sveriges största med 1,7 miljoner medlemmar. LO: s uppgift är: "(...) att försvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Det gäller alltifrån löner och anställningsvillkor till att försöka påverka politiska beslut som missgynnar medlemmarna. " Det låter väl inte i sig så konstigt. TCO och SACO har ungefär samma uppgiftsbeskrivningar.

Men LO är inte som TCO och SACO. Problemet med LO är att de ger pengar till det Socialdemokratiska partiet. Enligt partiets egen hemsida ger LO tre kronor per medlem och år till Socialdemokraterna. Detta skulle i så fall motsvara lite drygt fem miljoner kronor per år. Men detta är en grov underdrift. I samband med val ger LO direkta anslag till SAP. Enligt TT uppgick detta till 98 miljoner kronor i valrörelsen 2002. Utöver detta sitter LO: s ordförande i det verkställande utskottet inom SAP och har få så vis ett enormt inflytande över den förda politiken. LO har 4000 anställda som enligt gällande interna bestämmelser måste arbeta för Socialdemokraterna i samband med val. Utöver detta finns det en stor mängd så kallade fackligt förtroendevalda som också upplåter sin tid att kampanja för Socialdemokraterna och under tiden får kompensation från LO för förlorad arbetsinkomst. Just denna bonus i valarbetare är värt enormt mycket för SAP. Det är givetvis svårt att uppskatta hur mycket detta i värt i reda pengar, men Carl B Hamilton (folkpartiets ekonomisk-politiske talesman och nationalekonom) har uppskattat värdet av det sammanlagda stödet till ungefär 536 miljoner kronor. Jämför då detta med Moderaternas kritiserade hemliga privata donationer på 30 miljoner i valrörelsen 2006. Det ger lite perspektiv. Fram till i början av 90-talet tvångsanslöts dessutom samtliga medlemmar i LO till det SAP, vilket gjorde att Socialdemokraterna givetvis var det absolut största partiet räknat i antalet medlemmar. Än idag har LO inget eget ungdomsförbund utan SSU är både LO: s och Socialdemokraternas gemensamma ungdomsrörelse. Det ska väl i sammanhanget påpekas att enbart 54 % av LO:s medlemmar faktiskt röstade på Socialdemokraterna i valet 2006. Tycker ni att det är sjukt? Välkommen till klubben. Vem skulle kunna tänka sig att ett SACO-förbund, säg Akademikerförbundet, har ett gemensamt studentförbund med MUF-student? Knappast någon.

Men det värsta slutar inte där. Betänk att LO är en jätteviktig part på den svenska arbetsmarknaden. Betänk dessutom att Socialdemokraterna har varit det parti som under överlägset längst tid har suttit vid makten i Sverige. LO har som rörelse givetvis under 1900-talet haft ett enormt inflytande över den förda politiken i Sverige. Genom att LO bakvägen kan kontrollera ekonomiskt bidrag och annat form av stöd till SAP har de fått en enorm makt över hur den svenska regeringen faktiskt väljer att agera i viktiga frågor. Frågan om arbetskraftsinvandring är ett belysande exempel. Att Sverige skulle må bra av mer invandring så att vi kan fylla ett ökat behov inom vissa sektorer är inte särskilt kontroversiellt. Däremot ser LO såklart detta som ett hot gentemot sina medlemmars jobb och arbetat hårt för att regeringen inte ska tillåta denna form av invandring, trots att detta skulle vara bra för Sverige. I praktiken har också LO haft veto mot all förändring i arbetsrätten. Situationen påminner om dunderlobbyism som har fått pågå helt obehindrat under decennier och detta sker bakvägen genom det socialdemokratiska partiet - ett riktigt olustigt sammanflätade av politisk makt och ett ekonomsikt särintresse. Jag skulle vilja påstå att LO som organisation på så vis har varit en av de mest politiskt gynnade organisationerna i Sverige.

Men problemet är kanske störst för just LO. Organisationen vill både spela en roll som obunden part på arbetsmarknaden och på så viss uttala sig "fackligt" i frågor som rör medlemmarnas intressen. Detta är inget ovanligt. Lärarnas Riksförbund uttalar sig ofta i skolfrågor för att ge ett annat exempel. Men LO är en del av det socialdemokratiska partiet och på så vis inte alls en "obunden" part som enbart jobbar för sina medlemmars intressen. I dagarna har LO gått ut och stött Socialdemokraterna i deras beslut att avskaffa RUT- och ROT-avdraget vid en eventuell valseger. Exakt hur ligger detta i medlemmarnas intresse, då många LO-anslutna just arbetar inom dessa branscher? LO har ett flertal gånger kritiserat regeringens jobbskatteavdrag eftersom de hävdar att detta försämrar välfärden. Men hur kan det inte ligga i medlemmarnas intressen att få en skattesänkning som just riktar sig mot låginkomsttagare? Hur kan vi veta ifall LO uttalar sig som Sveriges största fackliga centralorganisation eller ifall LO bedriver valkampanj för sossarna? Detta är minst sagt problematiskt. LO är ingen oberoende part och mycket av det som LO säger bör ses som utspel från Socialdemokraterna, vilket inte alltid är fallet. Detta har LO idag svårt att acceptera. Nu när Socialdemokraterna inte sitter vid makten kan man stundtals läsa i tidningarna om att LO känner sig ignorerade av den svenska regeringen. Men vad hade ni förväntat er? En alliansregering som förhandlar med LO förhandlar ju indirekt med den största politiska motståndaren, nämligen Socialdemokraterna. Om LO vill vara en trovärdig part som enbart jobbar för sina medlemmars intressen måste man genomgå skilsmässa med SAP.

Det är dags att detta får ett slut. Moderaterna börjar redovisa sina hemliga bidrag och LO bryter med Socialdemokraterna. Det är dags att gå vidare.
______
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Socialdemokraterna, lobbyism, facket, politik, samhälle, arbetsmarknadspolitik

Veckans bloggdebatt: Ungdomsjobben

2010-03-02T20:28:00.002+01:00

Temat för veckans bloggdebatt är ungdomsjobben. Sverige har helt klart problem med en allt för hög ungdomsarbetslöshet, något jag redan tidigare har skrivit om. Intressant är dessutom att denna veckas bloggdebatt återknyter till föregående vecka, då diskussionen istället handlade om RUT-avdraget. Just inom ramen för branschen för hushållsnära tjänster återfinns ett flertal arbetstillfällen för människor som tidigare inte har haft någon/liten erfarenhet från arbetsmarknaden. Att ge ett skatteavdrag för just hushållsnära tjänster blir då viktigt rent arbetsmarknadspolitiskt och detta kan inte minst hjälpa just ungdomar.

Men varför går då så många ungdomar arbetslösa? Frågan är såklart inte enkelt, men som tur är har Finanspolitiska rådets sammanställt en eminent rapport om just ungdomsarbetslöshetens orsaker. FI pekar specifikt på det faktum att Sverige har väldigt höga ingångslöner, Sveriges höga andel universitetsstudenter, utformningen av A-kassan samt socialförsäkringen. LAS pekas också ut som ett problem. Visst är denna fråga i hög grad ideologisk, men jag tycker nog att politiker i större utsträckning bör lyssna på de slutsatser som ändå har presenterats av landets arbetsmarknadsekonomer. Den svenska modellen med starka anställningsvillkor och starka fackföreningar har sina förtjänster, men tyvärr är det nog så att just ungdomarna har hamnat i kläm. Att fackföreningar har som uppgift att tillgodose sina medlemmars intressen är självklart, men man bör nog också påpeka att fackförbund har en tendens att driva upp lönenivåerna i samhället. Detta får effekten att en ofrivillig arbetslöshet uppstår vilket såklart drabbar ungdomar eftersom denna grupp är minst "produktiv" i sammanhanget. Detta behöver inte vara ett problem ifall lönerna kan anpassas nedåt för att kompensera för "produktivitetsförlusten" att anställa en yngre person.

Ungefär här brukar vänsterdebattörer börja gaffla om slavlöner och visst är det inte önskvärt att sänka lönerna för ungdomar hur mycket som helst. Självklart inte. Men vi måste börja se på den svenska modellen med starka fackföreningar från olika perspektiv. Jag är ingen motståndare till kollektivantalsmodellen. Jag vill inte införa statligt reglerade minimilöner. Men de svenska facken, som i sin retorik säger sig kämpa för ungdomarna, gör tyvärr ofta raka motsatsen - medvetet eller omedvetet.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för företagandet. Maud Olofsson brukar ofta i debatter ifrågasätta varför man alltid ska utgå från att ungdomar ska bli arbetstagare. Sverige behöver fler entreprenörer och företagare och en viktig ingrediens för att minska ungdomsarbetslösheten skulle kanske vara att underlätta för ungdomar att starta och driva egna företag?
______
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, ungdomsjobben, veckans bloggdebatt, politik, ekonomi, samhälle

Notis: Den renlärige Ohly

2010-03-02T20:14:00.002+01:00

Idag meddelade oppositionen att de kommer att riva upp RUT-avdraget ifall de vinner valet i september. Socialdemokraterna har tidigare varit splittrade i frågan och likaså Miljöpartiet. Vänsterpartiet var givetvis emot såsom sedan kräver.

Man kan inte låta bli att undra: Är det såhär det kommer att låta i fyra år ifall de rödgröna går segrande ur striden? Socialdemokraterna försöker vara nyanserade, Miljöpartiet kan inte låta bli att pröva nya tankegångar, men sedan så kommer den renlärige Lars Ohly och sätter käppar i hjulet för det mesta. Det finns en anledning till att Socialdemokraterna höll ett avstånd till Vänsterpartiet i närmare 100 år - en tradition som nu har brutits. Arma fosterland.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, val2010, politik

Tips: Arbetslinjen enligt SSU

2010-02-27T17:09:00.004+01:00

Har precis avverkat en del av Moderaternas valarbetarutbildning. Jag fick där ett tips angående SSU: s förslag till hur Sverige bör komma tillrätta med arbetslösheten och tänkte att jag skulle vidarebefordra detta till er. Enligt SSU: s hemsida:

"SSU kräver att ersättningen i Arbetslöshetskassan höjs till 90 procent och att arbetssökande ska få rätt till 25 dagars semester per år"

Var det någon som sa bidragslinje?! 25 dagars semester per år för att vara arbetslös - skönt ekonomiskt incitament där.

SSU kräver att staten ska garantera att alla kommuner tillhandahåller feriearbeten (sommarjobb) med en rimlig lön till kommunens ungdomar"

SSU slår ett härligt slag för en mild variant av planekonomi. Själv trodde jag att grundprincipen var att företag anställer människor för att de behöver arbetskraft. Men SSU kräver att kommuner tillhandahåller jobb - oavsett ifall det finns något jobb att göra.

"SSU vill inte tillbaka till ett samhälle med pigor och drängar. Därför kräver vi att statens skatterabatter för så kallade “hushållsnära tjänster” avskaffas."

Man är dräng och piga ifall man städar eller sköter om en trädgård hemma hos någon, men man är inte dräng eller piga ifall man bygger en veranda. Socialdemokraternas vämjelse inför skatteavdraget för hushållsnära tjänster i kombination med ett förespråkande för ROT-avdraget är närmast schizofrent
_______
Läs även andra bloggares åsikter om SSU, politik, samhälle, Socialdemokraterna, arbetslöshet, val2010

På Dagens Arena ser man det man vill se

2010-02-25T12:36:00.003+01:00

Dagens Arena publicerade igår en artikel om inget mindre än Frankrike. Huvudtesen är att vi i Sverige klagar alldeles för mycket på Frankrike eftersom vi rent ideologiskt inte håller med om de franska ekonomisk-politiska besluten. Några belysande utdrag:

"Frankrike är landet som stör. I svensk debatt betraktas det som bakåtsträvande och i amerikansk växer ren frankofobi. Landet utmålas som en ekonomisk ruin. Men under sista kvartalet 2009 var Frankrike ensamt euroland med tillväxt. Arbetslösheten är hög, men har under krisen stigit klart mindre än i Sverige och andra länder. "

"...Motviljan är ideologiskt betingad. Frankrike är landet som i viktiga avseenden motsäger de politisk-ekonomiska "sanningar" borgerliga och socialdemokratiska ekonomer lärt på Handelshögskolan. "

"...Det innebär inte att allt är bra i Paris. Tvärtom. Landet är i djup politisk kris. Men poängen är att viktiga aspekter av den franska politiska erfarenheten stängts ute från svensk debatt. "

Man kan fråga sig ifall Peter Wirtén, som har skrivit artikeln, ens har orkat kolla upp den mest grundläggande statistiken innan han satt orden på pränt. Nu tillhör jag själv den grupp av människor som älskar Frankrike så få nu inte för er att jag skulle vara någon Frankrikemotståndare. Om ni har följt min blogg under ett tag vet ni att jag förra terminen ägnade mig åt nationalekonomiska studier på en av Frankrikes bästa skolor. Visst finns det ibland ett frankrikehat i Sverige, men jag ställer mig ytterst skeptisk till att detta skulle bero på att Frankrike för en socialistisk ekonomisk politik såsom Wirtén hävdar. Snarare handlar det väl om att svenskar stör sig på den franska självgodheten. Men det är en helt annan fråga.

Allt är inte fel när det kommer till fransk ekonomisk politik, men det finns uppenbart stora brister. Wirtén argumenterar att den franska ekonomiska modellen är bra, eftersom "arbetslösheten har stigit mindre än i andra länder". Kanske är det så, men då ska man komma ihåg att Frankrike under mycket lång tid har kämpat med höga arbetslöshetstal, alldeles oavsett ifall det är hög- eller lågkonjunktur. Den franska arbetslösheten var 2004 9,7 %, vilket är högre än snittet inom EU. Storbritannien och USA, som lyfts fram specifikt av Wirtén, hade vid samma tidpunkt en arbetslöshet på 4,6% respektive 5,5 %. Frankrike har en stor strukturell arbetslöshet, vilket är en fråga som diskuteras väldigt mycket. Att den franska arbetslösheten stiger mindre i lågkonjunktur än i USA och Storbritannien är inte särskilt förvånande eftersom en större andel är anställda inom offentlig sektor, vilken inte är lika konjunkturkänslig. Problemet är som sagt att Frankrike har höga arbetslöshetstal för jämnan. Förklaringar som ofta pekas ut är t.ex. den franska arbetsmarknadsmodellen med höga minimilöner, hög grad av uppslitande konflikter och hög lönekostnad rent generellt i samhället.

Vidare hävdar Wirtén att borgerliga debattörer sprider lögner om Frankrike och utmålar landet som en ekonomiskt ruin. Detta är något jag har skrivit om tidigare och jag finner det ytterst märkligt att Dagens Arena helt verkar ha missat de ständiga franska budgetunderskotten, den allt mer växande statsskulden samt landets konstanta misslyckande att leva upp till tillväxt och stabilitetspakten inom EMU. Detta är också något som är ytterst aktuellt i Frankrike. Statsskulden har ökat från 38% till 74% mellan 1985 och 2009. Nu ska man inte sticka under stol med att statsskulden har ökat rejält i USA under samma tidsperiod. Men till skillnad från USA har den franska tillväxten ha under samma period varit svag - ganska klart under nivån i t.ex. USA och Storbritannien. Att Frankrike då som enda euroland har haft tillväxt under sista kvartalet 2009 blir ju ganska ointressant och intetsägande. Återigen är detta en aktuell fråga i Frankrike och det diskuteras mycket om hur Frankrike ska kunna lösa sina strukturella problem för att få igång tillväxten på lång sikt. Just den stora och otympliga offentliga sektorn målas ofta ut som boven i dramat av franska debattörer och ekonomer. Frankrike har problem med att t.ex. ha för många anställda statliga tjänstemän som inte har någonting att göra. Dock går det inte att sparka dessa människor p.g.a. arbetskontrakten. Vidare har landet släpat efter vad det gäller IT-anpassningen och allmän modernisering och effektivisering i statsapparaten. Dessa superaktuella fråga verkar Wirtén också ha "missat".

Det sista utdraget blir också väldigt märkligt. Att Frankrike skulle befinna sig i en "djup politiskt kris" . Ursäkta, men vad menar Wirtén här? Vadå politiskt kris? Påståendet är ju helt obegripligt.

Summa Summarum: Här har vi ett praktexempel på en dåligt skriven artikel som vägrar gräva djupare i de mest ytliga påståenden. Allt är inte nattsvart i Frankrike. Verkligen inte. Och visst har Sverige en del av lära av det franska exemplet. Men att börja hojta om att Sverige mörklägger fransk politik och debatt eftersom denna skulle vara mer "vänster" än den ekonomiska debatten i Sverige blir riktigt löjligt och på gränsen till en konspirationsteori.

Källa för mina uppgifter: 18 lecons sur la politique économique skriven av Jean-Claude Prager & Francois Volleroy de Galhau. En riktigt bra bok för den som behärskar franska och vill lära sig mer om aktuella ekonomisk-politiska frågor i Frankrike.
______
Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Dagens Arena, politik, ekonomi, samhälle

Veckans bloggdebatt: Hushållsnära tjänster, succé eller fiasko?

2010-02-22T22:48:00.005+01:00

Även denna vecka utmanar Kent Persson till bloggdebatt. Veckans tema av avdraget för hushållsnära tjänster.

Min personliga inställning är att frågan både är ideologisk och ekonomiskt på samma gång. För mig är det en önskvärd utveckling att vi går mot ett servicesamhälle i allt större utsträckning där människor inte längre behöver sköta alla arbetsuppgifter själva utan istället kan koncentrera sig på det som de är bra på och köpa expertis från andra. En gång i tiden klippte sig alla människor i hemmet, lagade sin egen bil, byggde sitt eget hus och så vidare. Det är dock ganska lätt att inse att denna ordning inte är så effektiv, utan att samhället effektiviseras ifall människor koncentrerar sig på färre arbetsuppgifter. Att anställa en städerska ser jag inte som något "fult" vilket vissa vänsterdebattörer vill göra gällande när de pratar om "pigjobb". Detta är något som jag finner vara rent utsagt förnedrande för alla de människor som jobbar inom städbranschen och trivs väldigt bra med detta. Dessutom visar detta på ett enormt sossehyckleri eftersom man inte har problem med t.ex. ROT-avdraget.

Sedan kan vi fråga oss om vi behöver ett skatteavdrag för just köpet av dessa typer av tjänster. Frågan går tillbaka till en utökning av den klassiska nationalekonomiska "labor-leisure-choice"-modellen där en människas tid inte längre enbart ses som ett val mellan arbete (konsumtion)och fritid utan snarare ett val mellan arbete, hemarbete och fritid. Individer förutsätts nyttomaximera i sitt val utifrån en individuell nyttofunktion. Den klassiska modellen kan illustreras såhär:

Såvitt jag vet har det inte gjorts några ekonometriska studier av påverkan på sysselsättningen samt antalet arbetade timmar till följd av infört avdrag för hushållsnära tjänster. Men om det är så att människor helt enkelt väljer att arbeta fler timmar på sina jobb som en följd av att de behöver spendera mindre tid på hemarbete kan avdraget för hushållsnära tjänster också vara ett klipp rent samhällsekonomiskt. Detta blir inte minst viktigt för att öka sysselsättningsgraden för just kvinnor eftersom just kvinnor i störst utsträckning tenderar att vara de som ägnar störst tid åt hushållsarbete. Dessutom har Almega sammanställt en rapport som visar att just branschen för hushållsnära tjänster är en viktig inkörsport för arbetsläsa samt att cirka hälften av jobben skulle försvinna ifall avdraget för hushållsnära tjänster avskaffades. På så vis kan avdraget för hushållsnära tjänster även vara viktigt rent arbetsmarknadspolitiskt eftersom det hjälper människor tillbaka till arbetsmarknaden.

Summa Summarum: Både rent ideologiskt och ekonomiskt får nog avdraget för hushållsnära tjänster anses vara en succé. Kanske är avdraget att betrakta som en ännu större succé i framtiden när vi har gjort fler studier över dess effekt på antalet arbetade timmar för befolkningen i stort.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggdebatt, politik, ekonomi, samhälle, avdrag för hushållsnära tjänster, ROT-avdrag

För Sverige i tiden

2010-02-21T18:18:00.003+01:00

OBS: Följande inlägg ska delvis läsas med glimten i ögat

DN Söndag hade idag ett stort uppslag om Republikanska föreningen. Min söndagsmorgon var förövrigt helt perfekt: DN, Earl Grey, färskpressad juice och nybakat bröd. Men så var det den där artikeln om riksdagsledamöter som vill avskaffa monarkin vilken givetvis fick mig att bli skitirriterad innan jag ens teet hade kallnat till drickbar temperatur.

Okej. Till att börja med en full disclosure: Jag har varit anställd på Kungliga Hovstaterna i närmare fem år under sommartid i och med mitt sommarjobb på Gripsholms Slott. Men mitt monarkivurm är äldre än så. Jag kan väl redan nu varna för att det här inlägget blir ganska personligt vars intellektuella standard till en början inte når oanade höjder.

Jag tycker in i själen illa om Republikanska föreningen förstår ni. Inte på det där sättet man kan ogilla en politiskt motståndare. Lars Ohly må inte vara mitt förstahandsval som statsminister, men jag kan ändock gilla killen på någon hatkärleksnivå. Mitt äckel inför Republikanska föreningen är dock något helt annat. Hela dess existens väcker ologiska reaktioner som närmast påminner om rent mordiska tankeströmmar. Inte för att jag inte kan förstå argumenten mot monarkin, men det är något visst med just republikaner i engagerad form. De känns nämligen så in i norden tråkiga. Så insnöade och humorbefriade. Stämningsdödande betongklumpar som har begravt sig allt för långt ner i politiska teoriböcker och glömt bort tjusningen med livet. Att jag själv är en insnöad student som mer än gärna begraver mig i just politiska teoriböcker är ju minst sagt ologiskt. Jag vet att frågan är mer komplicerad än "för eller emot lite pompa och ståt i vardagen", men samtidigt kan jag inte låta bli att sucka för mig själv: Kom igen! Vad är problemet?! Kan vi inte få ha kvar något så underhållande som en totalt otidsenlig kungafamilj? Inser ni inte att detta är självironi i sin bästa form? Sverige, landet där rationalitet, effektivitet och jämställdhet möjligtvis har drivits längst i hela världen, har valt att ha kvar en uråldrig institution i form av monarkin. Är det inte den bästa kombinationen genom tiderna? Det är humor gott folk! Det visar på självdistans.

Peter Althin, som är ordförande för Republikanska föreningen, levererar ett skönt citat i artikeln: "Vi har alla argument på vår sida. Motståndarna har inga." Där satt den din griniga tråkmåns till Kristdemokrat! Förövrigt är det en ytterst konstig kombination att orientera sig till just Kristdemokraterna i kombination med att vara monarkimotståndare ifall ni frågar mig. Men har Althin rätt? Finns det inga argument för monarkin? Jovisst finns det! Att vara för monarkin är inte per se liktydigt med att vara antiintellektuell såsom jag kanske framstår i föregående stycke. I det här läget kan jag inte låta bli att berätta en liten historia. Förra våren läste jag B-kursen i statsvetenskap och ett av de obligatoriska momenten var att delta i ett så kallat grundlagskonvent. Tanken var att vi skulle skriva om den svenska konstitutionen och på så vis göra den mer perfekt och demokratiskt. En hel del intressanta diskussioner ägde rum innan själva voteringen där studenterna hade fått lämna in olika motioner till grundlagskonventets ordförande (en professor i statsvetenskap). Betänk att rummet alltså är fyllt med akademiker och till råga på allt studenter som pluggar statsvetenskap. Vi talar här alltså om politiskt intresserade individer som både har läst ett och annat om demokratiteori. Slagsidan rent ideologiskt ligger helt klart åt Miljöpartiet samt i viss mån åt Folkpartiet (ej Jan Björklund utan här talar vi om småmesiga socialliberaler). Självklart hade det inkommit en motion om att Sverige borde vara en republik, där standardargumenten framfördes. Resultat? Motionen avslogs. Studenterna ansåg Sverige borde vara en monarki eftersom detta utgjorde det bästa statsskicket.

Nu säger väl inte detta egentligen någonting alls, men det är lite småroligt. Monarkin har ett mycket starkt stöd i Sverige och det finns visst rationella argument för att Sverige ska fortsätta att vara en monarki. Jag vet att mitt "Kom-igen,-det-är-ju-så-roligt"-argument inte biter på så många. En mycket starkt argument för att Sverige bör behålla monarkin är i grunden rent ekonomiskt. Monarkin kostar väldigt lite pengar och Sverige tjänar enorma summor på att behålla det nuvarande statsskicket. Varumärket den svenska monarkin värderas till närmare fem miljarder kronor och ett flertal företagschefer har genom åren vittnat om värdet av att just kungafamiljen är främsta representant för Sverige vid olika statsbesök. Kungafamiljen fungerar här som en viktig dörröppnare. Betänk då att kostnaden för monarkin enbart är lite drygt 100 miljoner, där ungefär hälften är anslag till Slottsstaten - en summa som Sverige förhoppningsvis får dras med även om monarkin avskaffas. Monarkin är helt enkelt ett klipp för Sverige.

Sedan kommer vi till demokratiargumentet. Monarkin bygger på en odemokratiskt princip menar republikanerna. Javisst är det så. Jag säger inte emot er. Men jag ser nämligen inte detta som ett problem. Det viktigaste för mig är att svenska folket har valmöjligheten, inte att samtliga procedurer i sig är genomdemokratiska. Svenska folket har nämligen möjligheten att avskaffa monarkin i ett slag. Om vi får för oss att göra Sverige till en republik, ett valkungadömme eller något annat fantasifullt kan vi teoretiskt sett få det gjort till oktober i år. Allt som krävs är två identiska riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Monarkin bygger på en arvsprincip, men enbart eftersom svenska folket ger sitt godkännande till denna arvsprincip. Vi har genom åren ändrat spelreglerna för monarkin ett flertal gånger. Senast ändrade vi Successionsordningen 1980 när vi införde kognatiskt tronföljd. Att påstå att Sverige är ett land förslavat under monarkins bojor blir löjligt. Sök upp närmsta demokratirankning så kommer ni se att på 20 i topp återfinns det ett flertal monarkier. Att ha valt en ordning där statschefen ärver sitt ämbete betyder inte att landet i sig blir mindre demokratiskt så länge medborgarna har kontrollen över den politiska dagordningen.

Monarkin har för mig aldrig enbart symboliserat en omotiverad odemokratiskt ordning, utan snarare fungerat som ett monument över Sveriges lyckade demokratiseringsprocess. Vi valde vägen med långsamma reformer och demokratisering under lagarna, till skillnad från blodiga och uppslitande revolutioner. Konservativa och progressiva krafter samtalade istället för att börja ha ihjäl varandra. Sveriges valda väg visade sig vara mycket lyckat. Den konstitutionella monarkin i kombination med en parlamentarisk demokrati visar på ett land som håller sina demokratiska ideal högt samtidigt som vi visar på historieanknytning. Monarkin har på så vis ett historiekulturellt värde. Monarkin i Sverige blir då inte alls en historiskt rest som borde rensas bort, utan något som visar på något väldigt svenskt: Kompromissvilja. Sveriges valda kombinationsmodell är något som borde hyllas. Eller för att citera Edmund Burke:

"Det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken."
_________
Läs även andra bloggares åsikter om monarkin, demokrati, Peter Althin, Republikanska föreningen, kungahuset

Saknaden efter GP

2010-02-19T15:05:00.005+01:00

Det är inte ofta man hör från den gamle godingen, men idag uttalade sig Göran Persson i Sydsvenska dagbladet Jag tillhör dem som saknar GP i svensk politik. Den slipade retoriken, buffligheten, självgodheten och - om vi nu ska vara ärliga - den bastanta kroppshyddan som ingav pondus. Ett flertal svenska tidningar refererar idag till hans uttalande om att Socialdemokraterna gör fel när de går till val på högre skatter.

Rätt och fel i sammanhanget är ganska intressant. Göran Persson menar att den svenska ekonomin tillåter både behållande av jobbskatteavdraget samt satsningar på pensionärer och andra politiska projekt. Han tycker inte att Socialdemokraterna ska plåga sig själva med en debatt om högre skatter. Göran Persson slänger lite oväntat in en kommentar att han själv minsann sänkte skatterna med 60 miljarder under sin tid som statsminister. Dessutom är han övertygad om att en S-regering i samma läge skulle ha sänkt skatten lika mycket med utgångspunkt från den ekonomiska tillväxttakt som Sverige har upplevt.

Till att börja med kan man konstatera att Göran Persson förefaller ganska ideologidöd. Debatten om skatter handlar enligt GP: s retorik enbart om vad man "kan göra" och "vad som således sker". Skatteutvecklingen verkar inte i så stor utsträckning handla om vilket samhälle vi vill ha, utan följer mer fysikaliska lagar. Slutsatsen blir att S inte bör diskutera att höja skatterna, eftersom detta enbart försämrar partiets utgångspunkt i valrörelsen. Desto mer intressant blir det att oppositionen nu i tre års tid har gått i taket över mer eller mindre var enda skattesänkning med referens till att det skapar klyftor i samhället, gör Sverige till ett råare och kallare land, försämrar för de fattiga, förstör samhällsekonomin, ökar arbetslösheten, förbereder för antikrist ankomst till jorden....take a pick. Skattesänkningar har målats ut som av naturen negativa, vilket blir extra tydligt när oppositionen har lovat att t.ex. återinföra förmögenhetsskatten vid en eventuell valseger, trots att denna skatt ganska unisont har dömts ut som rent skadlig av skolade ekonomer (även S-märkta sådana). Rationella effektivitetsargument för och emot skatter verkar inte riktigt gå fram. Å andra sidan tenderar i alla fall Socialdemokraterna och Miljöpartiet att först klaga närmast hysteriskt över de olika stegen i jobbskatteavdragen, för att sedan acceptera dem närmast i sin helhet. Men enligt Göran Persson är det frid och fröjd. S hade ändå gjort samma sak...typ. Vad vill egentligen Socialdemokraterna? Om nu skattesänkningarna, enligt Göran Perssons argumentation, inte är skadliga för den svenska ekonomin, varför helt enkelt inte behålla dem? Och om man nu väljer denna väg, varför i det läget använda en retorik som är totalt skattesänkarnegativ? Är det mest ett spel för galleriet månntro? Finns det kanske en insikt även hos Socialdemokraterna att den borgerliga ekonomiska politiken faktiskt inte är så illa trots allt?

______
Läs även andra bloggares åsikter om Göran Persson, Socialdemokraterna, regeringen, politik, samhälle, ekonomi, val2010

Vilka frågor avgör valet 2010?

2010-02-16T21:02:00.004+01:00

Jag tänkte att jag skulle haka på Kent Perssons idé om veckans bloggdebatt. Idén är att politiska bloggar under en vecka skriver ett inlägg under en gemensam rubrik, som denna vecka är: "Vilken fråga kommer att avgöra valet?".

Jag kan såklart börja med att upprepa den lite småtradiga frasen att frågan är komplicerad och att det inte finns EN fråga som kommer att avgöra valet 2010. Men om det är något man ska peka på som avgörande för huruvida det blå eller det röda laget vinner valet är det själva tidshorisonten enligt min mening. För att förtydliga anser jag att det är absolut avgörande att den borgerliga alliansen lyckas övertyga väljarna att alliansen politik är bäst för Sverige i det långa loppet. Den stora skillnaden som jag ser mellan rött och blått för tillfället i svensk politik är att oppositionen fokuserar på här och nu, medan borgerligheten är mer koncentrerad på långsiktiga lösningar. Detta är något som går igen i ett flertal frågor och jag tänkte ge några exempel.

Ekonomiskt politik. Finanskrisen slog till över hela världen och Sverige kastades in i en lågkonjunktur med vikande efterfrågan och stigande arbetslöshet. Regeringen valde i detta läge att föra en expansiv finanspolitik, men samtidigt vara tydlig med att Sveriges regering måste ta ett ansvar för de offentliga finanserna. De rödgröna kritiserade regeringen hårt och tjatade hela förra sommaren om att Sverige måste investera sig ur krisen. Och till viss del måste man ge oppositionen rätt. Ifall Sverige kraftigt höjer de offentliga utgifterna så kommer ekonomin att stimuleras enligt Keynes teorier (i vilken grad låter jag vara osagt). Regeringen har trots allt inte underkänt det här argumentet utan har ökat utgifterna och sänkt skatterna för att just stimulera efterfrågan. Men man måste samtidigt se bortom denna kris och blicka framåt mot högkonjunkturen och den lågkonjunktur som oundvikligen kommer därefter. I det läget är det viktigt att inte ha bränt av alla raketer. Sverige har som få länder i Europa inte hamnat i skuldfällan med skenande budgetunderskott och statsskuld. Spanien, Grekland, Irland och Frankrike kan fungera som avskräckande exempel. På så vis har den borgerliga regeringen accepterat en stigande cyklisk arbetslöshet idag, för att stå bättre rustade inför imorgon. Man har tagit ansvar för den långa sikten.

I debatten om sjukförsäkringsreformen samt reformeringen av A-kassan, i kombination med jobbskatteavdrag, kan vi också se skiljelinjen mellan kort och lång sikt. Oppositionen fokuserar på "rättvisa ersättningsnivåer" vad nu detta innebär. Självklart innebär högre A-kassa, högre sjukersättning och ett allmänt generöst bidragssystem något positivt för de som av en eller annan anledning tar del av detta. På så vis är oppositionens politik "bättre" för vissa på kort sikt. På lång sikt står dock Sverige inför en enorm utmaning i form av en åldrande befolkning. Detta är den största framtidsfråga som Sverige tillsammans med resten av den industrialiserade världen står inför och det gäller att påbörja anpassningen redan nu. Vi måste anpassa våra system för att möta denna utmaning. I det läger är det essentiellt att öka de ekonomiska incitamenten för att arbeta, eftersom det rent utsagt inte finns något alternativ ifall vi vill bevara vår välfärdssektor även i framtiden. Detta möjliggör att vi pressar ner den strukturella arbetslösheten (den arbetslöshet som finns där oavsett ifall det är finanskris eller ej) Vi måste uppmuntra till mer arbetskraftsinvandring så att fler kan bidra inom ramen för det svenska samhället. Vi måste reformera våra system så att de inte låser fast människor utan på ett smidigt sätt hjälper dem tillbaka till ett sammanhang som både är tillfredsställande för den enskilda personen men även för samhällsekonomin. Vi måste förstå att på lång sikt är det inte hållbart med människor som går i pension vid 62, att Sverige under långa perioder har haft Europas högsta sjuktal i kombination med Europas friskaste befolkning, att förtidspensionera unga människor, att ha sjukpenningsystem där kontinuerlig uppföljning och gemensamma riktlinjer inte existerar. Alliansregeringen har under sina fyra år vid makten konsekvent tagit sig an de stora frågorna. Man har genomfört reformer som kanske är smärtsamma idag, men som är fullkomligt nödvändiga imorgon.

Ungefär så resonerar jag om valet 2010. Just verklighetsbeskrivningen mellan kort/lång sikt tror jag är den avgörande punkten för att vinna valet 2010. Det gäller att påpeka skillnaderna och inte försöka övertrumfa oppositionen i att vara tillfälligt "generös". Alliansen ska gå till val på temat att ta ansvar för Sverige -idag och imorgon.
______
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, val2010, Kent Persson, politik, samhälle, oppositionen

Att komma ut som EMU-motståndare

2010-02-14T11:07:00.007+01:00

När jag gick i tvåan i gymnasiet folkomröstade Sverige huruvida vi skulle införa euron som valuta. Jag var själv aktiv i ja-kampanjen, vilket väl närmast var att betrakta som en självklarhet när man gick på Europaskolan i Strängnäs. För mig var euron en symbol för det enande Europa - själva gräddan på moset över det EU som jag så starkt förespråkade. Tanken om Europas förenta stater var för mig en framtid som både var realistisk och önskvärd.

Nu sju år senare är jag fortfarande en varm anhängare av EU och hela den fredstanke som unionen i grund och botten bygger på. Våren 2004 var jag i Berlin och i samma veva hade östutvidgningen av unionen ägt rum, vilket är och förblir ett historiskt ögonblick då de forna kommunistiska och förtryckta östländerna äntligen återförenades med sina grannar i väst. EU som union är, trots sina många interna problem, en helt unik institution som genom sin mjuka makt kan och bör göra skillnad i världen. Dessutom är EU en nödvändighet för att Europas länder ska kunna hävda sig i globaliseringens tidsålder.

Men så kommer vi till det här med EMU. Under dessa sju år sedan folkomröstningen har jag spenderat en avsevärd tid på nationalekonomiska studier. Frågan om ett EMU-medlemskap är nämligen i allra högsta grad en ekonomisk fråga. Vissa vill göra gällande att det enbart handlar om juridik och framför argument såsom att Sverige måste gå med i EMU eftersom vi förband oss till detta i och med att vi gick med i EU. Inget undantag förhandlades faktiskt fram. Detta må vara sant, men i ärlighetens namn kommer EU aldrig att tvinga Sverige att gå med i EMU. Detta vore ett PR-mässigt självmord. Därför återstår att diskutera för och nackdelarna med en gemensam valutaunion.

Jag känner på mig redan nu att detta troligtvis är det första inlägget av många som behandlar just den här frågan. Rimligtvis kan jag inte ta upp alla argument som har fått mig att tänka om. Rent politiskt ser jag värdet i att ha en gemensam valuta. Att låta handelsintegrationen få löpa linan ut och gå från en gemensam marknad till ett gemensamt valutaområde. I slutändan kanske de politiska argumenten trots allt väger över och på så vis kan man bortse från de negativa ekonomiska aspekterna. Men vi kan inte blunda för att vi måste betala ett pris för att uppnå denna politiska symbolik. Vi ger i praktiken nämligen upp möjligheten att bedriva en självständig penningpolitik. För att göra en lång historia kort kan man lite slarvigt säga att en stat kan bedriva ekonomisk konjunkturpolitik på två sätt, nämligen genom finanspolitiken (skatter och utgifter) och/eller genom penningpolitiken (Riksbanken). Dock är inte frågan såhär enkel utan en mängd andra aspekter spelar såklart också in. Sverige använder idag både finanspolitiken och penningpolitiken för att motverka lågkonjunkturen med en unik "policy-mix" för just Sverige.

Den mest välkända teorin angående valutasamarbeten kallas för "Teorin om optimala valutazoner". Enligt den här teorin som presenterades av Mundell kan man utvärdera när det är lönsamt för två eller flera stater att införa en gemensam valuta (det vill säga fast växelkurs mellan dessa två olika länder). Den stora fördelen med en gemensam valuta är att osäkerheten om transaktionskostnaderna försvinner med en gemensam valuta. Företag och hushåll behöver inte längre bry sig om växelkursrisken vilket antas vara positivt för handeln och den ekonomiska tillväxten. Den stora nackdelen med en valutaunion innebär att växelkursen samt penningpolitiken inte längre kan användas för att på ett mer smidigt sätt uppnå intern jämvikt (full sysselsättning och prisstabilitet) enligt logiken bakom Mundells omöjlighetstriangel. Vi ger alltså upp en verktyg för att bedriva stabiliserande ekonomisk politik och som en följd av detta måste vi i större utsträckning förlita oss på finanspolitiken. Risken finns att vi förlorar ett redskap som kan vara nödvändigt om det är så att länderna i valutasamarbetet drabbas av en s.k. asymmetrisk shock - det vill säga, för att ge ett enkelt exempel, att land X drabbas av en lågkonjunktur och skulle behöva en låg ränta, medan land Y befinner sig i en högkonjunktur med inflationstendenser och skulle behöva en hög ränta. Detta behöver dock inte vara ett problem ifall det är så att den ekonomiska integrationen mellan länderna i valutasamarbetet är långt gången. Om det är så att ländernas ekonomiska struktur påminner väldigt mycket om varandra, om länderna handlar med varandra i hög utsträckning samt ifall det är en stor rörlighet på produktionsfaktorer (arbete och kapital) är risken för assymetriska chocker mindre. I det läget överväger fördelarna med en gemensam valuta nackdelarna.

Ergo, hur ser det då ut i EU? Är integrationen så pass omfattande att fördelarna överväger nackdelarna? Tyvärr är svaret nej. EU-ländernas handel med andra EU-länder som andel av BNP uppgick 2007 till 16 %, vilket inte är obetydligt, men samtidigt inte enormt mycket heller. Vi må ha en stor rörlighet på kapital i Europa, men när det kommer till arbetskraft är européerna i väldigt låg utsträckning villiga att röra på sig och börja arbeta i ett annat land. Människor i USA är i mycket högre utsträckning villiga att flytta till delstater där det finns jobb och motverkar på så vis intern ickejämvikt. Det stora problemet här är såklart språket och olika kulturella skillnader mellan säg t.ex. Italien och Tyskland. Det är sällan ett alternativ för en arbetslös italienare att ta sitt pick och pack och flytta till Hamburg där det finns jobb. Det fungerar helt enkelt inte så. Avslutningsvis finns det relativt stora skillnader rent strukturmässigt mellan EU-länderna. Sydeuropa är än idag mer inriktat mot jordbruksproduktion, medan Nordeuropa är mer högteknologisk och producerar mer kapitalintensiva varor och tjänster. Jag konstaterar, i likhet med Paul Krugman, att EMU-området inte är ett optimalt valutaområde. De ekonomiska nackdelarna överväger fördelarna. (Källa för hela stycket: Krugman & Obstfeld; International economics, sid. 613 ff)

Vidare kan man ställa sig frågan om det verkligen är optimalt att ha en gemensam penningpolitik och samtidigt inte ha en gemensam finanspolitik. EU: s budget motsvarar enbart 1 % av BNP i Europa och kan alltså inte användas i sammanhanget. Den bästa lösningen är i regel att man använder en kombination av finans- och penningpolitik samtidigt. I detta fall är detta inte möjligt eftersom ECB sköter penningpolitiken inom EMU-området, medan det sedan är upp till varje enskild regering att sköta finanspolitiken. Systemet har en inneboende trubbighet och i dagsläget tror jag ingen politiker i Sverige är villig att ge upp skatte- och utgiftspoltiken till Bryssel. Detta skulle ju i stor utsträckning innebära en enorm förändring för hela den svenska modellen, då det knappast skulle vara så att de övriga medlemsländerna anpassar sina skatter och avgifter till den svenska nivån.

För att ett valutasamarbete ska fungera behövs det vissa regler för finanspolitiken då det otvivelaktigt finns band mellan finans- och penningpolitik. Stabilitetspakten och konvergenskriterierna för att inträda i EMU är ett försök till detta. Enligt stabilitetspakten får ett land enbart ha ett budgetunderskott på max 3 % samt en statsskuld på max 60 % av BNP. Man kan se detta som en litet försök till att synkronisera finanspolitiken i de olika EMU-länderna. Problemet är bara att EMU-länderna konsekvent skiter i stabilitetspakten. Ett flertal länder har idag budgetunderskott som ligger långt över 3 % och statsskulden har rusat i höjden i en rad länder. Detta gäller inte enbart finanskrisen, utan trenden har varit tydlig under ett flertal år. Vissa länder går med konstanta budgetunderskott både i hög- och lågkonjunktur och självklart är inte detta hållbart i längden. Ingen kan väl vidare ha missat situationen i Grekland där statsfinanserna är körda i botten i kombination med att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Man spekulerar nu för fullt i om eurosamarbetet faktiskt kan överleva en "statskonkurs" i Grekland. Samtidigt har Sverige Europas starkaste statsfinanser och en minskande statsskuld.

Så nej tack! Sverige står för tillfället bättre utanför EMU. Rent politiskt tycker jag fortfarande att vi bör gå med, men detta är tyvärr inte gott nog. I framtiden har den ekonomiska integrationen kanske (troligtvis) ökat och i det läget är det kanske värt för Sverige att gå med i EMU. Vi är dock inte där idag.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om EMU, EU, ekonomi, samhälle, politik

Humor: Genus-Hitler video

2010-02-07T18:22:00.005+01:00

Göran Hägglunds debattartikel verkar ha fått igång bloggosfären. Jag hittade den här videon skapad av Tanja Bergqvist som verkar ha gått i krig mot genusvetenskapen. Själv kan jag inte påstå att jag är lita hatisk. Jag må inte gilla tanken att alla utbildningar på
universitetet ska tvingas lära ut genusperspektiv enligt statliga direktiv, men genusforskningen i sig kan ofta bidra med spännande infallsvinklar. Ja, om de inte kommer fram till att män äter barn och offrar dem i satanistiska ritualer vill säga...Hur som helst förtjänar man en länk om man har jobbat ihop en video med titeln "Genus-Hitler video"

Hail to Göran Hägglund

2010-02-07T12:00:00.003+01:00

Göran Hägglund alltså. Idag levererades ännu en DN-debattare där Kd-ledaren står upp för de individuella valen och ännu en gång sitter jag och myser vid läsningen. Denna gång angriper Göran Hägglund kvoteringsproblematiken med utgångspunkt från partiledardebatten i Agenda förra söndagen. Debattartikeln fokuserar i mångt och mycket på de allt mer frekventa kraven från politiker i allmänhet och från oppositionsföreträdare i synnerhet att kvotera föräldraförsäkringen. Låt mig citera ett läsvärt stycke:

"För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare."

Göran Hägglund fyller här ett tomrum i svensk politik. De rödgröna anser på klassiskt socialistiskt manér att samhällsnyttan är överordnat individuella val, men även folkpartistiska politiker argumenterar i dagsläget för en "individuell föräldraförsäkring" utifrån liberala tankegånger. Därför känns det så befriande att Kristdemokraterna faktiskt går in och argumenterar emot denna statliga klåfingrighet och slår ett slag för alla Sveriges tusentals familjer och deras möjlighet att få fatta egna beslut.

Motståndet mot delad föräldraförsäkring är stort. Det verkar flyga omkring lite olika siffror, men någonstans i spannet 80 - 90 % av svenska folket anser inte att föräldraförsäkringen bör kvoteras. Motståndet varierar inte märkbart mellan män och kvinnor och starkast motstånd hittar vi i den yngre delen av valmanskåren.

Trots dessa siffror framhärdar kvoteringsivrarna att delad föräldraförsäkring är en frihetsreform. Jag kan till viss del köpa argumentet att en statlig finansierad försäkringsform ska baseras utifrån enskilda individer och inte ges som i form av en "kollektiversättning". Dock blir detta argument oerhört teoretiskt. Kollektivet består i det här fallet av två individer och effekten av en delad "individuell" föräldraförsäkring blir enbart en ren kvotering rätt mot människors vilja. Människor väljer "fel" och därför måste staten gå in och rätta till "problemet". Jag har alltid haft svårt för att man från centralt håll ska pracka på människor vissa åsikter. Personligen tänker jag ta ut exakt halva föräldraförsäkringen när den dagen kommer, eftersom jag anser att detta är ett fantastiskt tillfälle att få spendera tid med mina barn. Men jag inser samtidigt att frågan knappast är enkel. Människor befinner sig i olika livssituationer och att enbart stirra sig blind på statistiken gör att man glömmer bort de enskilda familjerna bakom siffrorna. Inför gärna jämställdhetsbonus där familjer får lite extra pengar ifall pappan tar ut en större del av föräldraförsäkringen. Anordna gärna seminarier och opinionsbilda i frågan. Men kapitulera inte med att ta till lagstiftningsvapnet bara för att utvecklingen inte går lika fort som ni önskar. Fler och fler pappor tar faktiskt ut föräldraförsäkring.

Jag tror att man måste visa upp tolerans i den här frågan. Man kan inte som politiker/ genusvetare/ samhällsdebattör helt begrava sig i sin egen "upplysning" och dumförklara resten av svenska befolkningen genom kvotera föräldraförsäkringen. Människor är inte dumma djur som inte förstår sitt eget bästa. Verklighetens folk kampanjen kan man både tycka det ena och det andra om, men en viktig poäng har faktiskt Göran Hägglund, nämligen att människor i viss utsträckning också måste få lämnas ifred. Detta innebär inte att hela samhället ska kapitulera för bakåtsträvande medelmåttlighet, men vi måste samtidigt inse att vissa val i människor vardag just ska fattas av dem själva. Vi kan inte politisera hela samhället från Riksdagen ner till familjen Andersson i Bollnäs. Det är helt enkelt inte önskvärt.
______
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkringen, Göran Hägglund, politik, jämställdhet, samhälle, verklighetens folk, Kristdemokraterna

Notis: Nej Wanja

2010-02-04T18:29:00.002+01:00

En kort notis som följer upp gårdagens inlägg. Idag skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin på Aftonbladets debattsida:

"Jobbskatteavdraget innebär högre skatt för pensionärer och de som har inkomster från trygghetsförsäkringarna än för dem som jobbar. Det är därför rimligt att beskriva jobbskatteavdraget som en ”pensionärsskatt”, en skatt på sjuka och en skatt på arbetslösa."

Nej Wanja, det är inte rimligt att beskriva jobbskatteavdraget som en pensionärsskatt, utan snarare är detta på gränsen till puckat. Olika skatt för olika grupper betyder fortfarande inte högre skatt för de som inte får lika stora sänkningar. Pensionärer har fått lägre skatt under mandatperioden. Arbetstagare har fått ytterligare lägre skatt. Återigen handlar det inte om ett nollsummespel. LO:s ordförande lägger som vanligt mest energi på att kampanja för Socialdemokraterna och inte på att företräda sina medlemmars intressen.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om LO, ekonomi, jobbskatteavdrag, pension, samhälle, politik, Wanja Lundby-Wedin

Valfläsk till gnälliga pensionärer

2010-02-03T17:11:00.009+01:00

Fredrik Reinfeldt meddelar nu föga förvånande att pensionärerna står på tur i frågan angående kommande skattesänkningar. Om man tar valet 2010 som utgångspunkt är det nog ett smart drag. För att behålla makten kan inte alliansen reta upp pensionärerna, som är en viktig väljar/lobby-grupp, allt för mycket.

Men tillåt mig att bli lite småsur. Pensionärerna har två gånger under den här mandatperioden fått skattesänkningar, vilket inte skedde en enda gång under regeringen Persson. PRO, som är en del av den socialdemokratiska rörelsen ska tilläggas, har dock gått i taket över att pension idag beskattas hårdare än lön. Det mullrar i pensionärsleden brukar det heta. Om man har en definition av rättvisa som innebär att alla grupper ska behandlas exakt lika så förstår jag irritationen. Men för mig är det, och har alltid varit, viktigast att höja miniminivåerna - inte att bekämpa relativa skillnader mellan grupper. Bara för att löntagare har fått högre skattesänkningar än pensionärer betyder det ju inte att pensionärer har fått det sämre. Det är ingen nollsummespel det här. Dessutom består sänkningen av inkomstskatten av ett jobbskatteavdrag vars främsta uppgift är att skapa incitament för människor att gå in på arbetsmarknaden - ett skatteavdrag för de som arbetar. Pensionärer jobbar bevisligen inte och därför får de inte ta del av detta skatteavdrag.

Att uppröras över detta är som att bli förbannad för att regeringen inför ROT-avdrag och inte samtidigt skatteavdrag för köp av frisörtjänster. Det ena kan inte alltid innebära det andra. Pensionärer som väljer att jobba får dessutom dubbelt jobbskatteavdrag, så systemet är redan till fördel för äldre personer. Därför kan jag inte låta bli ett litet utrop: Sluta gnälla! Det är inte synd om er! Att tala om att straffbeskatta landets pensionärer blir nästintill nyspråk à la 1984 i stil med krig är fred, frihet är slaveri...Hur kan det vara straffbeskattning att sänka skatten på pensionerna? Sveriges pensionärer har inte fått det sämre under de senaste tre åren, utan de har fått det bättre. Löntagarna har fått det ännu lite bättre, men detta innebär inte att pensionärerna har fått det sämre. Det låter ibland som att regeringen Reinfeldt har spottat på och förvärrat det för landets pensionärer, vilket uppenbarligen inte är sant.

Enligt Fokus är just 65+arna de som har ökat sina disponibla inkomster mest under den senaste tioårsperioden. Avskaffandet av fastighetsskatten samt förmögenhetsskatten har inneburit stora lättnader för Sveriges pensionärer. Höjning av den så kallade fattigpensionen/garantipensionen är en sak, men låt oss vara ärliga och erkänna att det knappast är det som frågan handlar om i det här fallet. Oppositionen och pensionärsorganisationerna kräver lika beskattning för arbetstagare och pensionärer av princip, vilket minst sagt låter lite barnsligt och ogenomtänkt.

Det här är en viktig framtidsfråga. Vi kan helt ärligt konstatera att dagens pensionärer i mångt och mycket har det väldigt bra ställt. De går i pension tidigt - sällan senare än 65 - och de har under sina arbetsår i regel betalat mycket lägre skatt än vad dagens löntagare gör. Dessutom ska det tilläggas att det bästa sätter att höja pensionerna är att fler arbetar med tanke på pensionssystemets utformning. Jobbskatteavdraget är ett medel för att få fler personer in på arbetsmarknaden. Jag är 23 år för tillfället och man behöver inte vara Einstein för att förstå att jag knappast kan se fram emot en lika lång och generös pension som dagens pensionärer. En pensionsålder på 70+ är fullt realistiskt och dessutom lär jag få spara ihop till min pension själv i mycket högre utsträckning. Att man nu börjar titta över systemen för att uppmuntra fler människor att arbeta även efter 65 (dubbelt jobbskatteavdrag) handlar inte om att vara taskig, utan om att reformera välfärden så att den blir hållbar även i framtiden. Ju förr vi börjar desto bättre då det knappast löser några problem att blunda för verkligheten.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, regeringen, val2010, pension, ekonomi, PRO

Stupstock eller ättestupa?

2010-01-31T22:25:00.006+01:00

Stupstocken. Det är inte första gången jag återkommer till detta ord. Den rödgröna oppositionen älskar att säga att regeringen har infört en stupstock i sjukvårdsförsäkringen. Tillåt mig att citera en kommentar till en av mina tidigare inlägg:

"Stupstock menas att folk utförsäkras. Därmed så finns ingen ersättning längre.
Istället så finns a-kassa i.o.m man skickas till arbetsförmedling men a-kassan faller ut för de som är sjuka längre än 5 år."

Jag förstår fortfarande inte hur detta rent etymologiskt kan jämföras med en stupstock. Enligt Wikipedia är en stupstock:

"Stupstock. Kyrka och rättsväsende kunde döma den skyldige till att tillbringa x-antal dagar i stupstock för sin gärning. Stupstocken var förr oftast placerad framför kyrkorna eller torg. Den var utformad, oftast med separata platser för händerna. Dessa låstes i läge av en överliggande bräda som låstes fast. Den skyldige kunde inte värja sig för folkets vrede utan kunde bli slagen, bespottad och kallad vid öknamn"

När oppositionen säger att de vill avskaffa stupstocken så syftar de på de införda fasta tidsgränserna i den nya sjukförsäkringen. Men ordet stupstock verkar inte stämma överens med den rent språkliga definitionen på en stupstock. Det finns emellertid en alternativ definition av ordet stupstock

"Stupstocken var en stock med urgröpning i mitten för halsen. Den var så låg att de som skulle halshuggas fick lägga sig ned. Själva avrättningen skedde med en speciell yxa, bila. Adelsmän kunde ibland få välja att halshuggas med svärd."

Denna definition blir mer rimlig. Man menar att högern helt enkelt har ihjäl människor (sic!) med den nya sjukvårdsreformen. För det första kan man konstatera att oppositionen inte tvekar att använda ren skräckbeskrivning för att svartmåla regeringens vilja att tackla ett viktigt samhällsproblem, nämligen de höga sjuktalen i ett av världens friskaste länder. Men nog om det. Just användandet av ordet stupstock blir dock en aning svårförstått. Personligen är min bild av en stupstock just den samma som bilden ovan och inte själva avrättningsanordningen. Jag skulle föreslå ett byte till ordet "ättestupa". Detta ord associeras i ännu högre grad med ondska, egoism och kan i mycket lägre utsträckning missförstås. Definitionen av ättestupa är enligt följande:

"Ättestupa är ett brant stup där åldringar under nordisk forntid skall ha blivit kastade, mot sin död. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården."

Mer träffsäkert, eller hur?
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, stupstock, val2010, regeringen, politik, samhälle

Jobbigt läge för Spanien och Grekland...och Sverige?

2010-01-30T19:09:00.002+01:00

Ibland kan man fastna i den lilla bubbla som den svenska politiska debatten befinner sig i. Regeringen anklagar oppositionen för att komma med ofinansierade utgiftsökningar. Oppositionen anklagar regeringen för att komma med ofinansierade skattesänkningar. Ungefär där brukar det hela stanna och sedan anklagar båda sidor varandra för att både vara för slösaktiga och snåla på en och samma gång.

Tillåt mig att ge lite perspektiv. Sveriges statsfinanser är bland de bästa i hela EU och detta tack vare både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det är lätt att som svensk slå sig lite för bröstet och fnysa åt de slösaktiga sydeuropéerna som inte verkar ha någon koll på vare sig utgifterna eller den officiella statistiken. Situationen i Grekland med manipulerad statistik samt statsfinanser som är närmast komiskt illa skötta kan få den mest kulturtolerante att undra vad de egentligen håller på med där nere vid Medelhavet. I Spanien är det inte bättre. Arbetslösheten är nu ungefär 18 % och budgetunderskottet är 9,5 %. Frankrike har nu en statsskuld ungefär motsvarande 76 % av BNP. Det känns helt klart inte så skönt med tanke på att stabilitetspakten och konvergenskriterierna för EMU kräver att statsskulden enbart får överstiga 60 % av BNP samt att budgetunderskottet max får vara 3 % per år. Problemet med en allt för stor statsskuld och för stora budgetunderskott är att de tenderar att förstora sig själva. Man får betala allt mer i ränta för redan existerande skuld, vilket innebär att man måste låna ännu mer, vilket innebär ännu större räntebetalningar, vilket innebär ännu större statsskuld...

Problemet med en stor statsskuld och för stora budgetunderskott är att detta tenderar att driva upp räntorna. Stimulanspaket för att komma ur en lågkonjunktur är en sak, men ifall detta driver upp statsskulden allt för mycket hotar detta tillväxten på lång sikt. Även Keynes var klar med att den ekonomiska politiken måste vara trovärdig och statsbudgeten måste visa ungefär plus minus noll över en konjunkturcykel. Problemet är bara att vissa länder går med ständiga underskott. Frankrike är ett gott exempel där statsbudgeten har gått back i ett flertal år i rad - alltså även under högkonjunktur - och vi kan alla förstå att detta inte är hållbart i längden. Den ökande skuldsättningen för ett flertal I-länder kommer i slutändan innebära en allt sämre investeringsklimat vilket i sin tur leder till allt lägre ekonomisk tillväxt. Man kan med rätta fråga sig om EMU-samarbetet i över huvud taget fungerar när länder så uppenbart bryter mot det uppställda regelverket flera år i rad.

Regler för att inte låta budgetunderskotten driva iväg tror jag är väldigt viktiga. Politiker är i sin natur kortsiktiga och frestelsen att satsa lite extra är allt för stor. Man sänker gärna en skatt eller höjer en utgift när det börjar närma sig val för att öka möjligheten att bli återvald. Budgetregler är vi överens om i Sverige, med ett viktigt undantag. Vänsterpartiet motsätter sig budgetreglerna och i stort sett det mesta som är rationellt ekonomiskt sett. Detta ifrågasättande har fortsatt långt efter det att samarbetet med SAP blev officiellt. Det är rent utsagt tragiskt att ett parti som Socialdemokraterna som tillsammans med de borgerliga partierna genomdrev budgetreglerna nu vill sätta sig i regering tillsammans med ett så pass oseriöst parti som Vänsterpartiet.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Frankrike, Grekland, politik, ekonomi, samhälle, Vänsterpartiet, val2010

Notis: Imperiet slår tillbaka

2010-01-26T12:51:00.003+01:00

Idag skriver Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson på DN debatt angående regeringens sjukförsäkringsreform samt oppositionens presenterade motförslag. Jag har tidigare skrivit om att debatten i stor utsträckning har spårat ur till att handla om hjärtskärande undantagsfall istället för att koncentreras kring själva huvudfrågan, nämligen hur vi ska utforma ett system som kan garantera en överlevnad av välfärden även i framtiden när befolkningen blir allt äldre. Därför är det nu bra att regeringen faktiskt går på offensiven. Reformen är bra och det gäller att stå emot vänsterkartellens hjärndöda vädjan till folks rädsla för förändring och anpassning. Det gäller att ta tillbaka frågan. Än har jag hopp till svenska folkets intelligensnivå.

Jag noterar det ironiska i att oppositionen under den senaste månaden har tjatat ut och missbrukat ordet "stupstock", som en benämning för kontinuerlig uppföljning och fastställda regler, men nu har infört ett rejäl stupstock i den bemärkelsen att enbart människor över 58 år kan erbjudas förtidspension enligt oppositionens förslag.
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvårdsreformen, regeringen, samhälle, politik, oppositionen, val2010

Utanförskapet

2010-01-19T15:53:00.003+01:00

Ingen kan väl ha missat ordet utanförskap. Allians för Sverige lanserade begreppet i valet 2006 vars mål var att peka på den grupp individer i Sverige som inte arbetade. Personligen är jag kluven till begreppet. Visst finns det en poäng med att ha ett tal som visar på summan av alla som inte är med och bidrar genom arbete för att på så vis belysa ett viktigt samhällsekonomiskt problem. Samtidigt ska man komma ihåg att en del av dessa människor med rätta faktiskt inte arbetar av ett eller annat skäl. Dessutom kan man ställa sig skeptisk till bruket att introducera nya begrepp i debatten som inte används i mer vetenskapliga sammanhang. Det blir lätt en förvirring kring orden - talar vi om arbetslöshet i klassisk mening eller talar vi om utanförskap? Det är ju faktiskt så att vi fortfarande har ett behov av att tala om t.ex. öppen arbetslöshet i ett flertal sammanhang. Ännu större behov har vi att tala om strukturell och cyklisk arbetslöshet, vilka är två ord som den rödgröna oppositionen aldrig någonsin låtsas om av den enkla anledningen att reformerna som regeringen har drivit igenom, såsom A-kassereformen och jobbskatteavdragen, just har pressat ner den strukturella arbetslösheten i Sverige.

Men om vi nu ska koncentrera oss på utanförskapet. Detta ord har definierats olika, men mest lämpligt är att betrakta de som är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de som går på socialbidrag som de grupper som utgör utanförskapet. De är dessa grupper som måste minskas för att vi i framtiden ska ha råd att försörja vår välfärd när en allt större del av befolkningen är pensionärer som i sin tur kräver sjukvård i mycket större utsträckning än andra grupper i samhället. Vi kan välja att blunda inför problemet precis som vänsterkartellen väljer att göra. Enligt Mona Sahlin med entourage innebär alla reformer som ser samhällsproblemen ur en nykter synvinkel att vara "ojuste mot människor". Den största skillnaden mellan vänster och höger i Sverige för tillfället är nog främst tidshorisonten. Vänstern är inriktad mot kort sikt, där slutsatsen givetvis blir högre A-kassa, generösa bidragssystem samt dålig kontroll; läs gårdagens inlägg. Högerns politik är inriktad mot lång sikt, där vissa smärtsamma reformer krävs idag för att i framtiden kunna garantera en välfärdsstat som faktiskt är hållbar.

Hursomhaver. Jag hittade idag en riktig supersida vid namn www.utanförskapet.se. Här har Mattias Lundbäck sammanställt det totala utanförskapet i Sverige enligt de grupper som jag räknande upp ovan. Vi kan tydligt se att antalet individer som befann sig i utanförskap i början av 2006 var närmare 1,1 miljoner. I juni 2009 befann sig knappt 880 000 personer i utanförskap enligt samma definition. Det är också intressant att se hur utanförskapet utvecklades under den förra socialdemokratiska regeringen. Vi kan tydligt se, enligt Lundbäcks sammanställning, att det var under dessa år som utanförskapet skenade iväg - något som vänstersverige fortfarande inte verkar ha insett. Utanförskapet har givetvis ökat en aning igen under slutet av mätperioden i och med att Sverige har drabbats av en ganska rejäl lågkonjunktur med ökande arbetslöshet till följd. Det är detta faktum som används som slagträ i debatten när oppositionen vill svartmåla regeringen politik genom att hävda att den inte fungerar. Däremot är det tydligt att ökningen i kurvan till en följd av finanskrisen inte väger upp den sammanlagda minskningen av utanförskapet i Sverige. Den centrala frågan blir hur högt utanförskapet skulle ha varit i detta läge ifall Socialdemokraterna hade fortsatt att regera efter valet 2006. Med allra största sannolikhet mycket högre än vad det faktiskt är i dagsläget. Nu har de svenska väljarna två val. Antingen lyssnar man på den gamla klassiska vänsterretoriken om att "alliansen är i förbund med djävulen" eller så gör man ett val mellan hög bidragsnivå, dålig granskning och dåliga ekonomiska incitament för arbete idag i kombination med långsiktig nedgång/krash när befolkningen blir äldre i framtiden. Den andra valet är att se problemen idag, göra något åt det innan reformerna blir allt för smärtsamma och rösta på alliansen i valet 2010.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om utanförskapet, arbetslöshet, alliansen, regeringen, val2010, samhälle, politik

Den hysteriska debatten om sjukförsäkringsreformen

2010-01-18T22:50:00.006+01:00

Det har skrivits mycket om regeringens reform av sjukförsäkringen den senaste månaden. Kvällstidningarna har kört reportageserier med klatschiga titlar såsom "Det sjuka systemet" där extremfall efter extremfall får gråta ut. Alliansen är ett monster som vill tvinga ut cancersjuka på arbetsmarknaden för att ha ihjäl dem. Bättre för Sverige att gnäll-Agda dör. Hon bidrar ändå inte med något - typ. Man kan som medborgare förhålla sig till denna reform på två olika vis. Antingen köper man snacket att borgerliga politiker är onda människor som till skillnad från vänsterpolitiker inte bryr sig om sjuka. Reformen av sjukförsäkringen är enligt denna retorik mest en förlängning av högerns vidriga människosyn. Denna linje har drivits att ett flertal vänsterbloggar, ledarsidor samt riksdagspolitiker. Det andra förhållningssättet är att faktiskt närstudera själva reformen i sig och se vad som faktiskt har förändrats. Istället för att läsa i Expressen om ett gäng hjärtskärande fall som på klassiskt kvällstidningsmanér får berätta om sin misär kollar man faktiskt upp vad frågan handlar om. Politik handlar dock om stora portioner kommunikation och här har alliansregeringen misslyckats. Opinionsundersökningarna visar på ett relativt stort övertag för oppositionspartierna och självklart har debatten om sjukförsäkringarna spelat in. Men till skillnad från skräckhistoriedebattörerna tycker inte jag att reformens "succé" eller "fiasko" avgörs av ett antal individer. Sjukförsäkringen är ett enormt trygghetssystem som kostar samhället enorma summor pengar varje år. Självklart ska vi ha en obligatoriskt sjukförsäkring så att människor inte hamnar i fattigdom när de blir sjuka. Men med det sagt kan vi heller inte betrakta sjukförsäkringen som en bullmamma som tar hand om sina sjuka barn. Samhället måste ha en sjukförsäkring som dels är hållbar på lång sikt, som är effektiv i bemärkelsen att människor får hjälp att bli friska igen och är trygg så att människor vet att de kan få hjälp. Frågan måste studeras ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv och lyftas från sandlådenivån med dess småtöntiga klyschor som att "regeringen sparkar på de som redan ligger". Till skillnad från vänsterdebattörerna tycker jag att inte att frågan enbart kan avgöras utifrån hjärtats emotionella och tyvärr allt för ofta irrationella impulser. Det gäller också att använda hjärnan, vilket tyvärr inte är särskilt frekvent förekommande på vänstersidan i svensk politik.

Låt oss då se vad som har hänt. När man hör debatten tycks det enbart handla om att sjuka blir utförsäkrade, vilket inte låter lite suspekt och svepande. Den hälsosamme ekonomisten har sammanställt en 20-punkts lista med de viktigaste förändringarna i sjukförsäkringen. Han konstaterar precis som jag efter att ha studerat frågan lite närmare att det har skett enorma och långtgående förändringar i sjukförsäkringen och att reformen är otroligt mycket mer än att enbart dra in bidrag till sjuka människor. Om man är mer intresserad kan man titta närmare på Finanspolitiska rådets rapport. Visst har systemen delvis blivit mindre generösa (vissa ersättningar har faktiskt höjts), men detta måste faktiskt sättas i perspektiv till det faktum att Sverige hade Europas högsta sjukskrivningstal trots att Sveriges befolkning i ett flertal studier bedömdes vara bland det friskaste i hela världen. Detta kan nog ses som regering Persson allra störta fiasko. Att antalet sjukskrivna har minskat från 200 000 personer till 100 000 samt att kostnaderna har minskar med 40 % under regeringen Reinfeldt bör ses som ett stort framsteg.

Man kan med rätta misstänka att sjukskrivningen har används till annat än att enbart skydda människor när de blir sjuka och därför var självklart en reform på sin plats. De allra viktigaste förändringarna i försäkringen har enligt min mening varit ett införande av fasta tidsgränser för bedömning av den egna arbetsförmågan - det som oppositionen kallar för stupstock, men som vi normalbegåvade människor kallar för sunt förnuft. Tidigare fanns det väldigt knappa riktlinjer för hur denna bedömning faktiskt skulle ske och än idag hör man Svampen (SVMP = Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet) tala om "rätten" att vara sjukskriven i stort sätt hur länge som helst utan att regelbundet få sin arbetsförmåga bedömd. Frågan som kommer upp är ifall vänsterpolitiker är att betrakta som hopplöst naiva eller ifall de trots insikten har ett högt tonläge med förvridna argument för att plocka opinionspoäng. Den andra stora förändringen är att riktlinjer för sjukskrivning har införts i sjukvården, vilka har tagits fram tillsammans med Läkarförbundet, Distriktsläkarföreningen, Sveriges kommuner och landsting, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Försäkringskassan. Frågan om vad som faktiskt kvalificerar för sjukskrivning kan inte längre enbart vara en subjektiv bedömning av en enskild läkare. Eller för att citera Bertil Thorslund som är analytiker på Försäkringskassan:

"- Vi har runt 30- 35 000 som i princip är sjukskrivna för att de är trötta och ledsna. Sjukskrivningarna är reaktioner på jobbiga livssituationer och den enda terapi de har erbjudits är ofta bara fortsatt sjukskrivning"

Detta är varken okej rent medmänskligt eller samhällsekonomiskt. Vi kan inte använda sjukskrivning som snabb lösning. Och vad är det som säger att bara för att man hade en livskris vid 40 så kan man inte jobba några år senare? Just av den anledningen är gemensamma riktlinjer och kontinuerlig bedömning så viktig.

Nu gäller det att börja kommunicera. Rent sakpolitiskt har regeringen helt rätt och det är modigt att riksdagsmajoriteten vågar ta tag i en så pass het fråga som detta. En reform var nödvändig inte minst av den anledningen att vi i Sverige precis som i alla andra I-länder har problemet med en åldrande befolkning. Idag går det 4 pensionärer på 10 aktiva. År 2040 bedöms förhållandet snarare vara 7 pensionärer på 10 aktiva. I det läget är det en förutsättning att så många är med och bidrar som det bara går. Det här är inte en fråga om snikenhet utan om att garantera ett trygghetssystem även i framtiden.
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, regeringen, samhälle, val2010, politik, ekonomi

Notis: Fel slutsats

2010-01-09T18:58:00.004+01:00

Norkoreas alltid lika underhållande store ledare verkar ha insett att folket i hans eget land inte har det så bra. Presidenten (det vill säga Kim Jong Il:s sedan flera år tillbaka avlidne far) har tydligen någon gång sagt att alla i Nordkorea ska ha rätt att äta vitt ris, bära kläder av silke, äta köttsoppa samt bo i hus med tegeltak [sic!]. Synd att Nordkorea bara för några veckor sedan genomförde en valutareform som syftade till att göra ekonomin mindre marknadsanpassad och ännu mer inriktad mot socialitisk planekonomi.

Käre Kim, se till att avveckla ditt skräckvälde samt avskaffa det hopplöst ineffektiva ekonomiska systemet så ska du få se att folket med största sannolikhet kan få både ris, köttsoppa, silke och mer därtill. På kuppen får de också sin frihet som en liten bonus.
______
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, Nordkorea, ekonomi, korta perversa män som är helt bortkopplade från verkligheten

Är fri konkurrens alltid bra?

2010-01-07T18:55:00.004+01:00

Då försöker vi igen med ett sådant där lite mer akademiskt ämne. Såhär i tentapluggstider tänkte jag att det var på sin plats med ett inlägg som knyter an en aning till det jag spenderar en hisklig mängd timmar på att försöka lära mig. Dessutom är jag snart på väg ut på promenad med vännen, som har Paris bästa utsikt, och hon har lite inspirerat mig till det här inlägget.

När man börjar läsa nationalekonomi får man alltid starta med det som jag brukar kalla för det heliga korset. Och då syftar jag inte på Jesus, utan modellen som visar jämviktspriset på en marknad där den ena kurvan visar på utbud och den andra på efterfrågan. Det är vackert i sin enkelhet, men samtidigt inte särskilt avancerat. Vi förstår alla att det knappast är så här simpelt och ganska snart börjar man problematisera det hela genom att analysera olika typer av marknader. Man lägger ofta in lite skatteanalys och vips har vi visat att skatter skapar dödviktskostader. Sedan skiftar man kurvor hit och dit i all oändlighet och man inser att man aldrig lär bli ett proffs på att rita indifferenskurvor. Ungefär där brukar sedan A-kursen ta slut och en stor del av alla studenter går därifrån och undrar vad i helvete nationalekonomer håller på med. Det är tråkigt att det blir så och mycket kan säkert avhjälpas med inspirerande lärare och inspirerande kopplingar till verkligheten. Men samtidigt kommer vi inte ifrån problemet att nationalekonomin har en längre startsträcka än många andra ämnen. När man läser A-kursen i statskunskap så blir det intressant direkt. Man läser allmänbildande böcker i politisk teori, internationell politik och demokratiutveckling som är mycket lättare att tillgodogöra sig på en gång så länge du kan läsa svenska (eller snarare engelska nu för tiden). Nationalekonomin måste bygga upp ett ramverk av modeller för att inte tala om ett visst matematiskt kunnande som ligger till grund för mycket av den nationalekonomiska analysen idag. Detta kan till en början kännas tradigt, larvigt förenklat och frånkopplat från verkligheten. Men belöningen kommer. Om man fortsätter att studera ämnet förstår man att de grundläggande modellerna utökas, kompliceras, fördjupas och samtidigt breddas. På så vis blir nationalekonomin ett ämne som vinner i längden ifall du frågar mig. Statskunskapen stannar liksom kvar på stadiet "läsa massa intressanta böcker". Nu ska det väl tilläggas att jag är superintresserad av statskunskap och jag försöker verkligen inte smutskasta ämnet.

Men tillbaka till det heliga korset. Fri konkurrens skapar högsta möjliga konsument- och producentöverskott. Detta innebär högst nytta för agenterna på marknaden. Det första välfärdsteoremet slår fast att under vissa premisser är ett utfall på en fri konkurrensmarknad också ett effektivt utfall. Det är väl ungefär nu somliga börjar morra om att nationalekonomin är ett högerämne som inte bryr sig om enskilda människor. Men som sagt: Modellerna blir mer avancerade. Under min kurs i makroekonomi här nere i Frankrike har vi pratat en hel del om endogena tillväxtmodeller och schumpeteriansk tillväxtteori (två huvudvärksord i samma mening!). Nu ska vi inte snöa in oss. De klassiska exogena tillväxtmodellerna (ringer det någon klocka ifall jag säger Solowmodellen?) går väldigt förenklat ut på att tillväxttakten i ekonomin tillslut hamnar i ett steady-state. I detta läge har vi en optimal grad sparande i ekonomin vilket innebär att ekonomin inte längre kommer fortsätta att växa om inte det sker en teknisk utveckling i samhället. Problemet är bara att i de klassiska modellerna är "teknisk utveckling" mest manna som faller från himlen. Det finns ingenting som förklarar hur denna tekniska utveckling faktiskt ska gestalta sig. Nu kommer de endogena tillväxtmodellerna in i spelet. De fokuserar väldigt mycket på att uppmuntra till utbildning, forskning och innovationer. Dels handlar det om att göra utbildning och forskning ekonomisk lönsamt på individnivå, men det handlar också om att på statlig väg uppmuntra detta som kan ge upphov "positiva externaliteter". Schumpeter talade istället gärna om "creative destruction". Vi behöver innovationer som förstör gamla tekniker och bygger upp dem igen fast då istället med en högre kvalitetsnivå. Men hur ska då få till dessa innovationer? Vem vill egentligen vara innovatör? Låt oss gå tillbaka till tanken om fri konkurrens. I detta läge gör företagen ingen vinst och konsumentöverskottet maximeras enligt den teoretiska modellen. Men ifall det inte går att göra vinst på en marknad, varför ska man då försöka uppfinna nya typer av varor? Var finns det ekonomiska incitamentet att höja teknikgraden i ett samhälle ifall detta faktiskt inte lönar sig på individnivå?

Det fria konkurrensen är positiv för konsumenterna på kort sikt, men på lång sikt kan detta innebära att tillväxten i ekonomin blir lägre eftersom innovationerna avstannar. Här har alltså staten en roll. Genom patent och skyddande av den intellektuella äganderätten kan det offentliga höja den ekonomiska tillväxttakten på lång sikt. Det handlar i det här fallet om att skapa monopolitiska konkurrensmarknader helt enkelt. Men ifall man begränsar den fria konkurrensen kommer priserna att drivas upp vilket leder till lägre konsumtion vilket ger lägre ekonomisk tillväxt på kort sikt. Hur ska man prioritera? Frågan är väldigt het i dessa dagar när det talas mycket om intellektuell äganderätt hit och piratpartiet dit. Visst blir det lägre kostnad för konsumenten med fildelning – eller snarare en kostnad lika med noll – men vad innebär detta för den långsiktiga ekonomiska tillväxten? Är Ipred en nödvändighet för att garantera innovationer även i framtiden för att på så vis garantera ekonomisk tillväxt?

Fri konkurrens i all ära, men att tro att nekare hjärndött förespråkar detta stämmer inte.

_______

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, makroekonomi, nationalekonomi, tillväxt, samhälle, Ipred

Suck...

2010-01-04T15:37:00.003+01:00

Kände att jag bara måste länka till Henrik Oscarssons blogginlägg. Vår käre statsvetare har med hjälp av statistik från SCB samt statistik från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg kommit fram till att hela 26 % av väljarna verkar ha glömt bort vilket parti de röstade på i förra valet. Om vi sedan lägger till att ungefär 20 % av svenska folket inte ens orkar resa sig ur soffan och gå och rösta så framkommer en ganska skrämmande/intressant bild. Tänkvärt är det i alla fall för alla oss som är innördade i politik.

Det är väl i sådana här lägen man ska citera gamle Winston: "Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time. "
_______
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, val, politik, samhälle, väljarbeteende

Våga!

2010-01-03T17:14:00.003+01:00

Klyftorna i Sverige har ökat! Detta slås fast av var enda oppositionspolitiker som vill debattera regeringens reformer under mandatperioden. Man pratar om straffbeskattning av pensionärer, att de rika har blivit rikare, samt att sparka på de som ligger. Allting har gått åt helvete verkar det som. Låt oss för en stund glömma detaljerna i regeringens jobbskatteavdrag, reformer av A-kassan och sjukvårdsförsäkringen samt avskaffandet av förmögenhetsskatten. Dessa frågor är komplicerade och kan analyseras från ett flertal ekonomiska vinklar. Men sedan handlar det också i grund och botten om ideologi och detta kokar ner till en väldigt enkel men ändock viktig skillnad mellan vänster och höger i Sverige. Vänstern talar gärna om klyftor - det vill säga inkomstspridningen i vårt land. Hur stor skillnad det är mellan de som tjänar minst och de som tjänar mest. I denna fråga är oppositionen väldigt tydlig; de tycker inte om inkomstskillnader. Men kan vi på vår kant då också vara tydliga och stå upp för den grundläggande principen att klyftor inte per se är något negativt. Att "skattepolitiken måste sluta att bekämpa rikedom och börja bekämpa fattigdom istället" som PJ Anders Linder så fint uttrycker det. Att vi faktiskt inte vill ha ett samhälle där alla tjänar exakt lika mycket alldeles oavsett vad personer sysslar med. Att vi tycker att det är fullkomligt tappat att utpeka skattesänkningar till låginkomsttagare som pengar till rika och att vi mer än gärna avskaffar förmögenhetsskatten eftersom detta är dels är bra för människor med förmögenhet samt för Sverige som land i stort. Att vi anser att det korkat att tala om straffbeskattning av pensionärer eftersom pensionärerna idag betalar mindre i skatt än under förra mandatperioden samt får dubbelt jobbskatteavdrag ifall de väljer att arbeta. Att det inte är något att skämmas över att sänka skatten för de som arbetar eftersom detta sänder ut en superviktig signal att det självklart ska vara mer lönsamt att arbeta än att inte göra det. Att säga att vi mycket hellre rent principiellt har ett samhälle med enorma klyftor där den fattigaste trots allt har det bättre än i ett samhälle där alla lever på samma nivå. Våga! Svenska folket är inte så dumma som det ibland framställs.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om skatter, regeringen, ideologi, ekonomi, politik, samhälle, val2010

Årets förvillare - Annika Dahlkvist/fettdoktorn

2009-12-29T19:29:00.003+01:00

I somras skrev jag om Annika Dahlskvist, även känd som fettdoktorn, och hennes nya syn på hur vi svenskar bör utforma våra kostvanor. Annika Dahlkvist hade redan då på klassiskt konspirationsteorimanér hävdat att livsmedelverket är mutat av livsmedelsindustrin samt att vi enbart bör äta fett och protein för att må bra. Kvällstidningarna var givetvis med på noterna och fettdoktorn har sedan dess fått publicera sina recept lite varstans.

Utöver detta har hon sedan dess hävdat att hennes fettdiet motverkar bröstcancer samt förhindrar att du insjuknar i svininfluensan. Föreningen Vetenskap och Folkbildning har nu meddelat att Annika Dahlkvist har tilldelats prisets "årets förvillare" med motiveringen:

"Som läkare har Annika Dahlqvist ett särskilt ansvar för att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att i stället sprida okunnigt tyckande och direkta felaktigheter är att missbruka sin ställning och det motiverar att hon får utmärkelsen Årets förvillare."

Ett stort grattis! En mer värdig vinnare är svår att hitta.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om Annika Dahlvkist, diet, samhälle, vetenskap

Lars Ohly borde läsa på

2009-12-23T14:49:00.003+01:00

Idag levererade Lars Ohly en debattartikel i UNT. Att Vänsterpartiet nu erkänner att idén att decentralisera skolan ner till kommunnivå kanske inte var jättelyckat är väl bara att välkomna. Att Lars Ohly i samma debattartikel väljer att angripa friskolesystemet i största allmänhet - sådär lite härligt svepande - samt att slå ner på regeringens satsning på elitskolor är väl bara att beklaga, men ligger tyvärr i linje med vad man kunde förvänta sig från Vänsterpartiet.

Egentligen är ordet "elitskola" inte särskilt lyckat. Man kan få bilden av att detta är en skola för elever som redan har det bra, men som nu ska få det ännu lite bättre. Lars Ohly talar om segregering och sorteringsskola. Men låt mig vända på steken. Hur många talar om sorteringsskola när det handlar om att ge elever med inlärningssvårigheter extra hjälp? Är det segregering att det finns specialklasser för barn som har förståndshandikapp? Nej, jag tror knappast någon skulle vilja ro iland det argumentet. För precis som med svagpresenterade elever är de högpresterande att betrakta som mentalt avvikande. Nu ska jag inte trassla in mig i en diskussion om IQ-skalan hit och G-faktorn dit, men man brukar betrakta de elever vars IQ överstiger 95 % av övriga jämnåriga eleverna som överintelligenta. Men att som Ohly hävda att dessa elever klarar sig bra, eller till och med bättre i en blandad klass är enbart en ren lögn. Han hävdar att elever med höga betyg är lika med dem som är högpresterande. Men detta är verkligen en grov förenkling. Många överintelligenta elever får tyvärr dåliga betyg av den anledningen att de helt enkelt tröttnar på att gå i en skola som inte kan erbjuda dem någon stimulans. Vissa blir i lågstadiet tagna för förståndshandikappande eftersom de inte är koncentrerade på lektionerna. Enligt en studie av Roland S Persson, professor i pedagogik, så mår drygt 90 % av alla överintelligenta dåligt i grundskolan. Så istället för att dra den gamla klassiska "alla är lika mycket värda" smörjan så borde man faktiskt ha koll på vad frågan handlar om. Om det underlättar för Lars Ohly så kan vi kanske döpa om elitklasserna till särskola.
______
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Vänsterpartiet, elitklasser, IQ, politik, samhälle